Homoerotik VI

Att dödsföraktande kasta sig mellan skålarna på olika överdimensionerade vågar vågar inte många.

Kärt barn har många gestalter

Och att jag idag bär rött för att visa mitt stöd för de tappra munkarna i Burma, kan ni tydligt se här.

Att jag inte skäms

Apropå tidigare inlägg så är jag tydligen en förbannad lögnare (och med tanke på de normbildande proportioner kvantiteten antagit, dessutom en ganska fruktansvärd sådan).

Homoerotik V

Den som dricker flest bärs bärs i regel ut först.

Det börjar bli svårare att tro att det bara är tillfälligheter.

När man talar om trollen...

De mest oväntade människor kan tydligen uppenbara sig för en när man råkar slå på Idol på TeVen.

Adjö, tjejkompisar

De som följt min blogg under en längre tid vet hur förtjust jag är i normer, inte minst eftersom jag ständigt har ett behov av att utmana sådana. De bör även vara medvetna om mina tidigare försök att närma mig diskussionen om normer som avspeglas i språket. Om deras beundran av mig dessutom sträcker sig så långt som till att följa mina vänners bloggar för att se vad jag inspireras av, kan de även ha kännedom om att normer inte går att bli av med, utan att de är något som man i varje sammanhang tvingas leva med i någon form.

Under min tidiga barndom var alla mina vänskapsförhållanden med personer av mitt eget kön. Visst fanns det lekar som alla barnen glatt lekte tillsammans, men oftast var uppdelningen tydlig och att vara kompis (i betydelsen att umgås privat) med en flicka var för mig något väldigt främmande. På låg- och mellanstadieskolan utmärkte sig de som bröt mot lekarnas könsuppdelning – t.ex. enäggstvillingen som kunde skiljas från sin bror genom att han var den av dem som lekte med flickor; eller tjejen som alla trodde var kille och numera ryktas vara en superhet negerflata som charmar och raggar upp alla straighta tjejer – men någon mobbning av dem förekom så vitt jag vet aldrig i vår medelklassidyll.

Vänskap mellan könen kan uppenbarligen vara en komplicerad historia i dagens samhälle. För att göra den binära distinktionen från heterosexuella parförhållanden (flick-/pojkvänner) har någon introducerat det till synes synonyma begreppet tjej-/killkompisar. Första gången jag hörde talas om det var troligtvis i slutet av mellanstadiet, några år efter att det förstnämnda börjat användas i min omgivning. Således var jag under dessa år så gott som omedveten om att man kunde umgås med personer av ett annat kön utan att pussas med vederbörande. Och min första egna kvinnliga kompis (enligt samma definition som tidigare) träffade jag inte förrän långt senare, i slutet av gymnasiet.

Men för att återknyta till inledningen, om man istället betraktar början av ordet tjej-/killkompis som ett prefix för att skilja ut de kompisar som avviker från normen om att ens vänskapskrets huvudsakligen utgörs av personer med samma kön som en själv, då är inte det särskilt meningsfullt ur mitt perspektiv. Min egen norm bör rimligtvis utgå från det faktum att en övervägande majoritet av mina vänner är av annat kön än jag, och därför ska jag hädanefter endast tillämpa prefixtitulering på dem som avviker från den normen. Från och med nu alltså: kompisar och killkompisar. Bara så att alla som ännu inte lagt sig till med könsneutrala pronomina ska veta vad de ska säga när de har kommentarer till mina berättelser om icke namngivna bekantskaper.

Romantik

Det var trots allt en rätt komisk händelse när kvinnan som ska föda mina barn inte ville se på Sportnytt och jag föreslog att hon istället kunde diska under tiden. Snart är det bara brynjan som fattas.

Argument utan argument

Det finns något befriande kaxigt i sättet på vilket Aristoteles avfärdade Platons idélära – att den är omöjlig, oanvändbar och onödig – som gör att man själv inte gärna vill missa de tillfällen som ges att tillplatta någon annans förslag med den argumentationen. Under SVT:s Argument i torsdags, efter tre fullständigt meningslösa debatter: den första om bensinskatt mellan en sida som skiter i miljön och en som låtsas bry sig om miljön; den andra om gymnasieskolors förnedrande insparksaktiviteter utan att beröra de maktstrukturer mellan elever som ligger till grund för behovet av sådana; den tredje mellan en vettig men babblande Peter Eriksson och en jurist som verkade ha huvudet någon helt annanstans än i debattämnet, blev det äntligen dags för ett nöjt leende att beträda mina läppar då två tillväxttomtar att med monotona och irriterande röster (kanske som en del av förklaringen till sin ståndpunkt) predika för införandet av engelska som officiellt språk i Sverige.

Att förslaget är omöjligt är inte svårt att komma fram till. Språks uppståndelse och användning regleras inte av politiska beslut utan av befolkningen och de behov som finns. Oanvändbart är det eftersom ett påtvingat gemensamt språk varken befrämjar inhemsk kultur eller överbryggar kulturella skillnader internationellt – lägg därtill att en stor majoritet av världens befolkning fortfarande inte har engelska som modersmål. Slutligen är förslaget onödigt, då ett användbart världsspråk förr eller senare kommer att uppstå antingen genom ett faktiskt behov av det eller tack vare möjligheterna för tekniskt konstruerade universalöversättare. 'Nuff said.

Scotland's for me!

Skottland lyckades för andra gången under det här EM-kvalet besegra VM-finalisten Frankrike med uddamålet efter ännu en nervpärs av sällan skådat slag. Tack vare nätets möjligheter kunde jag i direktsändning se stora delar av såväl den matchen som de oavgjorda nyckelkamper som utkämpades av våra nordiska grannar från Finland och Norge. Och inte blev det sämre av att Sportbladet rapporterade att det var en kanon av Bryan McFadden som gav upphov till det skotska segermålet (något som dock hunnit bli korrigerat nu).

Efter bästa förmåga försöker jag även följa alla de pågående mästerskapen, som damernas fotbolls-VM och herrarnas VM i rugby samt EM i basket, baseboll och volleyboll. Ibland tar det på krafterna att vara sportnörd.

Kalles Randiga Banan

Den här produkten blev kvällens stora chock. En chock som snart övergick i förväntan. Eftersom det låter så fullkomligt vidrigt så måste verkligen Abbalabbet, mot förmodan och allt vad sunt förnuft heter, ha lyckats göra den otroligt välsmakande. Annars skulle ingen någonsin vilja köpa den.

Hem, jävla hem

De första dagarna i mitt nya hem kan sammanfattas som kaotiska och rena döden toppat med lite strössel. Grundförklaringen ligger i att bredbandet inte har velat fungera, vilket har gjort att jag inte kommit åt bankkontot med de pengar jag tänkt leva på. Lyckligtvis räddades jag tillfälligt av en gammal sparbössa där ungefär tvåhundrasjuttio spänn i mynt låg undanstoppade. När dessutom TeVen saknade en antennsladd samtidigt som pengarna på mobilen tagit slut så var den totala isoleringen ett faktum: på Vildanden kan ingen höra dig skrika.

Det som ändå fått mig att härda ut är de vänner jag nu har i grannskapet, och då tänker jag inte minst på Mette. Nu har jag dessutom över dagen begett mig hem till födelsestaden och med hjälp av dess uppkopplingar förhoppningsvis rett ut alla besvär, därtill äntligen fått mitt antagningsbesked ganska precis 17 timmar före introduktionsmötet. Framtiden ser ändå hyfsat ljus ut.

Homoerotik IV

Detta är en anpassning till det nya system som vi inför inför den kommande säsongen.

Farväl till Gamla Väster

Med festivalen avslutad kördes idag det sista flyttlasset in till min Lundalägenhet, och det enda som nu saknas för att jag ska vara inflyttad där är därmed jag själv. Planen är att jag ska cykla in under morgondagen för att på så sätt manifestera att en ny epok av mitt liv inleds (och för att jag kommer behöva ha min cykel där). Detta innebär naturligtvis att en annan epok går i graven, nämligen den 23-åriga Gamla Väster-epoken, även om det fortfarande lär bli ett och annat besök hos min far som alltjämt bor där. Jag kommer att sakna...

• områdets lugn och skönhet trots det centrala läget.
  
• den rådande mentaliteten som ledde till att det inom distriktet lades fler röster på F! än på sd i senaste riksdagsvalet (även om partiets otroligt söte representant i vallokalen kan vara ytterligare en förklaring).
  
• känslan av att verkligen höra hemma mitt i smeten, ett av få privilegier under min uppväxt.

Däremot kommer jag inte att sakna...

• lärarna på Västra skolan som la grunden för min långvariga fiendskap till utbildningsväsendet.
• lyxkommersialiseringen av närområdet och den utveckling den riskerar att leda till för stadsdelen.
  
• fördomarna baserade på detta närområde, vilka gör att man känner sig som en utböling varje gång man hänger på Möllan.

Nu väntar en spännande omställning till livet på studentghetto i västlundensisk ödemark.

Lyckönskning med förhinder

Vad säger man egentligen till en kvinna som väntar barn inom den närmaste tiden? Jag upplever att någon form av lycka till-önskan lägger för stor vikt vid vad som kan tänkas gå fel, medan något i stil med lycklig förlossning känns en aning... krystat. Det bästa jag har förmått att komma på är trevlig nedkomst, men svenska språket tycks inte innehålla någon etablerad lyckönskningsfras. Så tills vidare är kanske det bästa man kan göra att rekommendera en låt som har rätt fin text, om än lite svår att uppfatta.

Homoerotik III

Det är kutym att gå på maskerad maskerad.

Blame Canada

Gårdagen innebar ytterligare en festivalafton på Mölleplatsen med många bekanta ansikten. Utöver en ny bekantskap från fredagsklubbandet fick jag under kvällen uppleva Miss Li med mitt högtidliga konsertsällskap, tillika min inspiratör. Efter det träffade jag på flera andra av mina små vänner, och för ovanlighetens skull dessutom en kusins sköna svåger som brukar tillhöra höjdpunkterna så fort han dyker upp på släktkalas. På vägen in chockades jag över det enorma publikuppbådet, men förstod snabbt att det var Peps det var frågan om.

Senare väntade en spelning med smått mysiga tvillingparet Tegan and Sara, som fick utstå kritiken Lite som en blandning mellan Alanis Morissette och Avril Lavigne; väldigt amerikanskt. Det lustiga med det konstaterandet var förstås, förutom att det var en smula elakt, att samtliga tre artister är från Kanada. Faktum kvarstår dock att kanadensare, hur gärna de än vill påstå motsatsen, inte sällan är mer amerikanska än amerikanarna själva.

Idag har jag stått i en 35-minuterskö för att prova en av festivalens mer populära läckerheter.

Homoerotik II

Jag kan inte få nog.

En ny dejtingfirma där singlar singlar slant om vem de ska gå ut med.

Lillebror vs. Lillhonga

Under de dagarna som festivalen fortgått har jag hunnit se Marit Bergman rädda en spelning med hotande låg stämning genom att utnyttja den scenvana hon utvecklat till att få igång den sega Malmöpubliken, ätit fem munkar under en Tommy Körberg-konsert, stått och frusit lite för länge i gåshuden framkallad av Lalehs låtar, samt med uppskruvade förväntningar sett filmen Hata Göteborg. Avslutningen möttes av rungande applåder, och både jag och de som för dagen utgjorde mitt sällskap kunde instämma i att filmen var väldigt bra och att rollerna var välspelade, givetvis med ett extra plus i kanten till Nic Schröder. Och även om våld och grupptryck aldrig har haft någon plats i mitt eget liv så kunde jag identifiera mig med huvudpersonerna i den vilsenhet som de upplever i kollisionen mellan olika former av vänskap.

Därför blir jag provocerad när min bror, som jag aldrig såg röken av under visningen, påstår att han också såg filmen och fäller omdömet att karaktärerna var platta och relationerna i kompisgänget saknade trovärdighet. Jag kan inte annat än att ta det personligt när han påstår att de sociala strukturer som jag kan känna igen mig i inte finns, och jag undrar om det inte i själva verket är han som saknar livserfarenheten för att uttala sig om en sådan sak.

Festival i stan

Igår var det dags för Malmöfestivalen att dra igång. Min första festivaldag tillbringades enbart vid och omkring Mölleplatsens tre konsertscener, där jag fick sett spelningar av de två Norrköpingsbanden Laakso och Slagsmålsklubben, samt fantastiska värmländska Detektivbyrån. Kvällen avslutades på KB med en saftig musikalisk käftsmäll komplett med publikanstormad scen och polispådrag, allt givetvis signerat TTA. Under denna sena dag hann jag även oplanerat springa på bekantskaper från vitt skilda sammanhang vid inte mindre än arton tillfällen. Kvantitet över kvalitet är vad som verkar gälla för mig just nu.

Ikväll spelar bl.a. Marit Bergman som, om jag får skryta lite, älskar min kusin.

Himmelsgrått

Jag har insett att jag börjar tycka mer illa om Malmö FF för varje dag som går. Anledningen är klubbens supportrar som mer och mer breder ut sig på Anjas blogg med sina gnälliga anmärkningar som med sina ofta förminskande och hånfulla ordalag visar på en total oförmåga att tåla kritik mot föreningen. När dessutom en av dessa skribenter publicerar sin smygsexistiska dynga i mitt namn, då är måttet rågat.

Förmodligen bottnar allt i den stinkande urmalmöitiska mentalitet som genomsyrar klubben och, vilket krönikören mycket riktigt påpekade i det tidigare utspel som drog igång opinionen, ligger till grund för dess förfall. Om jag varit mer teatral hade jag sagt till belackarna: Lägg ägg! Ju förr ni inser att ni är fanatiska ignoranta storstadsbönder ovärdiga att kyssa fötterna på ett geni som Gatu, desto bättre för er.