Den ologiske ateisten

Oavsett vilken tro de förespråkar så har jag inte mycket till övers för sådana som värderar sin egen religiösa uppfattning högre än andras. Som om det inte räckte med deras tendens att knyta vaga positivt laddade begrepp till sig så liknar mycket av vissa organisationers retorik den från följande ordväxling:

– Hej, jag är Bosse, den ologiske ateisten. Jag är en bättre människa än du eftersom du är kristen och kristna har gjort en massa hemska saker i religionens namn.
– Men det var andra kristna, inte jag.
– Du förstår dig uppenbarligen inte på religion.

Europe's Greatest Hits

Här kommer en snabb resumé av min nyss genomförda Europaresa, i form av fem topphändelser från Nederländerna respektive Berlin.

Topp-5 Nederländerna

1. 1990s konsert i Haag med efterföljande igenkänning, utgång med bandet och övernattning på deras hotellrum.
   
2. 1990s konsert i Amsterdam, på gästlistan och än en gång en kväll som slutade på bandets hotellrum.
   
3. van Gogh-museet, resans kulturella inslag.
   
4. Popocatepetl i Haarlem, mexikansk restaurang med god fajitabuffé och en gullig kypare.
   
5. Turkpizza med sallad, fedepuligt.
   

Topp-5 Berlin

1. Min favoritkvinnis från senaste Emmabodafestivalen, att återse och klubba med.
   
2. Våra värdinnor och deras (mestadels bög-) kompisar, för häng och mera klubbande.
   
3. Äga dansgolvet på ZMF med min T-Qualizer.
4. Bussburen snabbsightseeing, så att man fick se Brandenburger Tor och sånt.
   
5. Turkpizza med sallad och kycklingkebab, och DET är najs.
   

Respass för dumheter

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Inget kunde paja flytet

Vissa dagar tycks allt stämma. När jag idag för fjärde gången skulle föreställa ansvarig för Blekingskas bakiskafé Någorlunda stod tre sorters paj på menyn: broccoli- och tomatpaj, laxpaj samt (klassikern) tacopaj. Efter förra veckans nachofiasko behövdes det en uppryckning för att vi skulle kunna hålla modet och redovisningstakten uppe, och jag och min teologistuderande medarbetare sökte hjälp från högre makter. Och som vi blev bönhörda. Om det inte var nog med en aldrig sinande ström av gäster, med hela menyn inom sina önskemåls omfång, så kom pajgudarna att även på liten skala spela oss rakt i händerna:

Köttfärsen blir oväntat otillräcklig, vilket förorsakar ett sent inhopp av tacoquornfärs – som gör succé. Lyckas inte bara utgöra fullgott substitut utan blir även efterfrågad för sina egna egenskaper. Till råga på detta blir polkagriskakan, som var mitt eget förslag, tillräckligt populär för att röna uppskattning, men inte för populär för att det inte ska bli något över till oss hårt slitande tjänstemän. Välförtjänt efter att ha jobbat 22-04 under natten och fått harva mellan 9-17 idag.

Awesome to the max

På jakt efter något som, med kursen i moralfilosofins historia numera bakom mig, kunde stilla min törst efter mer Mill snubblade jag över en Facebook-klubb med namnet Jon Stewart, John Stewart, John Stuart Mill... all awesome. Inspirerad av denna dröjde det inte länge innan jag formulerat min egen teori för utilitarism:

An action is considered good insofar as it promotes global awesomeness.

Det har därför blivit min moraliska plikt att servera er den här bilden:

Homoerotik VIII

Hon är en sån buskälskare att hon kanske skänker en en en.

OBS!

Min bror meddelar att ett nytt nummer av Voice of Friendship (utgiven av The Chinese People's Association for Friendship with Foreign Countries) har anlänt.

Dissad distinktion

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:

Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.

Min lilla feminist

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.

Äg-onsson

I kölvattnet av att ha gått från studier av den teoretiska filosofin till dess praktiska motsvarighet har jag haft lyckan att ställas inför en föreläsare som med sällan skådad entusiasm lotsar oss igenom moralfilosofins historia. Efter tips från en kursare fick jag dock reda på att vissa människor är mindre roade:

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.

Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.

Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:

I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?

Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.

C-tyg

Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att inte ens enskilda kursbetyg är särskilt talande, eftersom kriterierna för dessa inte enbart omfattar kunskaper utan också utgör någon slags klumpsumma av vad eleven presterat. Som om inte detta var raffinerat nog så kan vissa eftersträvansvärda egenskaper i olika utsträckning dessutom ingå i flera kursers betygskriterier.

Låt b₁, ... b_m beteckna betygen i olika kurser och a₁, ... a_n beteckna olika egenskaper som är relevanta i den betygsgrundande bedömningen. Den utsträckning i vilken egenskap a_j påverkar betyget i kurs b_i ges av koefficienten c_ij, i = 1, ... m, j = 1, ... n. Som exempel ges betyget i kurs b₄ av

b₄ = c₄₁a₁ + c₄₂a₂ + c₄₃a₃ + ... + c_4na_n.

På matrisform kan detta samband skrivas som

b = Ca

där en antagningsenhet kan ha kännedom om betygsvektorn b, medan egenskapsvektorn a är den som ger värdefull information om den sökande och kan fås genom invertering av matrisen C. Ekvationen har dock ingen entydig lösning om m < n, d.v.s. antalet ekvationer (en för varje satt betyg) är färre än antalet obekanta variabler. Fram för fler betyg alltså!

Pumpan saknas

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.

B-tyg

Ärligt talat kan jag inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket om betyg i skolan ges tidigare, senare, i fler eller färre steg. Oavsett vilket så tycks inget göra någon skillnad i slutändan, då alla ämnens finskaliga eller fulskaliga bedömningsparametrar räknas samman till en klumpsumma som inte säger mer än hur ens personliga egenskaper passar in i mallen för vad skolan efterfrågar, och därefter får avgöra ens livsöde. Är du riktigt duktig i grundskolan så har du chansen att bli frisör.

Vissa sliter hårt, lägger ner tid och offrar sina fritidsintressen för att få bra betyg som de i vissa fall använder för att komma in på eftertraktade utbildningar. Att en del sliter ut sig kan användas som argument för att lägga ner systemet och stoppa betygshetsen. Själv gjorde jag i brist på motivation knappt en enda läxa från fyran fram till sista året på gymnasiet (bortsett från att lägga någon minut på att plugga in glosorna till tyskan), gick ut högstadiet med blygsamma 205 poäng men lyckades på något vis skrapa ihop tillräckligt bra omdömen på gymnasiet för att komma in på den civilingenjörsutbildning som jag inte haft några större svårigheter med att ta mig igenom de första tre åren av och som troligtvis kommer ge mig ett välbetalt jobb när jag är färdig.

Är det rimligt att somliga ska behöva slita arslet av sig för att få ihop betyg som i bästa fall gör att de kommer in på utbildningar som leder in i arbetslöshet, medan andra vaggas in i ovanan att sitta av lektionerna och gå sysslolösa under stora delar av sin tid för att senare kunna håva in en massa pengar genom att dricka kaffe på möten och räkna ut saker på datorer hela dagarna? Väck med betygen och gör skolan till en plats som tar vara på elevernas styrkor och intressen!

Mörrum revisited

Tillbaka från en framgångsrik laginsats med tre segrar på fem matcher under den andra division II-omgången i Mörrum finner jag en artikel från ett tidigare uppgör, som jag även bloggat om. Den här gången lyckades vi utöver det ungdomliga hemmalaget även besegra det betydligt äldre som slutade på tredje plats, dessutom helsingborgarna som nu på bortaplan verkade vara ordentligt ute på hal is. Tyvärr räckte inte dessa resultat längre än till att försvara vår näst sista plats i sammandraget. Inom kort bör detta vara dokumenterat här. Förhoppningsvis stundar revansch och ett annorlunda slut på artikeln om avgörandet i årets klubbmästerskap.

Här kommer mamma

Man kan tolka det som att min mor har svårt att släppa taget när hon börjar läsa en kurs i genuspsykologi på universitetet i Lund i samma veva som båda hennes söner flyttar hemifrån för att studera vid just det lärosätet.

Vem bryr sig om vad folket tycker?

I dagarna kunde man läsa om en opinionsundersökning som förtäljde att 48 % av svenskarna är positiva till nybyggen inom kärnkraft, medan blott 39 % är negativa. Sämre på att förtälja är den huruvida det syftas på utbyggnad eller ersättning av uttjänta reaktorer, men uppenbart är att opinionen har svängt sedan en folkomröstning för sisådär trettio år sedan.

Oavsett vilken av opinionerna man hänvisar till i sin argumentation för kärnkraftens vara eller inte vara så är man ute på hal is. Frågan är för komplicerad för att avgöras av folkliga majoritetsbeslut, då den fullständiga uppsättningen konsekvenser av att ha eller vara utan kärnkraft är okänd för många. Förespråkare är ofta inte särskilt pålästa eller intresserade när det gäller uranbrytningens miljöpåverkan medan motståndare har en tendens att vara ogrundat optimistiska i fråga om hur energin från kärnkraft ska kunna ersättas. Strävan att påverka opinionen leder till att många tvivelaktiga argument (t.ex. om klimatpåverkan) kommer fram i debatten, och som tillhörande den kritiska massan är jag bekymrad över bristen på nyansering.

Kärnkraften är den klart sämsta av de s.k. klimatneutrala energikällorna. Kanske räcker det med att bara använda bättre energikällor, effektiviseringar och vettigare konsumtion för att ersätta den. Svaret på denna empiriska fråga är mycket bättre som vägledning för ett beslut än vad någon opinionsundersökning kan vara.

Äktenskap dödar

Som en ny sysselsättning efter lördagens legendariska fest gick jag och personen som tillförde supersociala förmågor och såg filmen Control igår. Filmen är ett synnerligen rockfotografiskt porträtt av Joy Division-sångaren Ian Curtis som hann med att bli en superstjärna och göra en av historiens främsta plattor innan han tog sitt liv vid 23 års ålder.

Ett äktenskap vid nitton års ålder, en obehaglig epilepsi, en krävande publik och en affär med en beundrande journalist blev för mycket för ett bräckligt ungt geni. Hans uppriktiga simultana kärlek till två personer och fruns egoistiska ovilja att acceptera den och finna sig i att dela honom med en annan blev hans död (detta är förstås bara ett av många möjliga perspektiv på historien). En nästan lika obehaglig följd av det heteronormativa kärnfamiljsidealet som de områden av villor med garageuppfart alternativt radhus med carport som man ibland tvingas beskåda när man har vägarna förbi.

Naturligtvis är inte heller alla alternativ till detta ideal helt oproblematiska. Av genetiska skäl kan det finnas skillnader mellan könen i benägenhet att känna dragning till flera personer samtidigt, något som kan vara en delförklaring till vissa kulturers öppenhet för det ena könets rätt till månggifte (men på intet sätt rättfärdigar strukturen i de äktenskapen), men dessa skillnader riskerar också att på just det sättet leda till att förhållanden blir ojämlika. Eftersom en konflikt i den här typen av fråga innebär att känsla står mot känsla – kärlek mot svartsjuka – och den ena parten alltjämt måste vika sig så kan det kanske leda till lika dystra utvecklingar som för Curtis.

Om man bortser från den faktorn och för ett rationellt argument blir det dock ganska svårt att se vad monogamitet ska vara bra för. Äktenskapet uppfanns så vitt jag vet för att det skulle bli möjligt att med säkerhet veta vem som var far till ett barn, en roll som kan betraktas som utspelad. Skulle jag någon gång gifta mig så är det i första hand (bortsett från att det är praktiskt juridiskt) för att min mamma har lovat att sjunga på bröllopet. Tur att en del politiker har koll på frågan.

Sport exakt

Sydsvenskans krönikör är inne på diskussionen om vad som ska räknas som sport och inte. Det är ett ämne jag har funderat en hel del över, och jag kan ganska säkert konstatera att det varken är en sport att ragga killar på krogen eller att svettvolymen som genereras på något sätt skulle vara avgörande. Som jag ser det måste tre kriterier vara uppfyllda för att en aktivitet ska klassas som sport:

1. Ett tävlingsmoment måste ingå. Prestationerna måste således vara mätbara för jämförelse med andra individers, alternativt samma individ vid annan tidpunkt. Annars rör det sig om en lek eller hobby.

2. Tävlingsmomentet ska till viss del äga rum i den materiella världen, alltså inte enbart i den begreppsliga. Utformningen på de kroppsdelar och eventuella redskap som används får alltså en betydande roll för förutsättningarna. På så sätt utesluts spel där redskap som kort och pjäser endast fyller funktionen av representation för idéer.

3. Upplägget måste vara sådant att slumpen får underordnad betydelse. Detta innebär att förutsättningarna måste vara kända på förhand så att träning är möjlig (jippotävlingar utesluts). Uppgörens längd bör därtill vara anpassad för att slumpmomenten ska bli tillräckligt många för att konvergera mot en jämn fördelning av gynnsamma utfall deltagarna emellan, något som ger en gränsdragning mot andra typer av spel (krogbiljard skiljs från mästerskapsbiljard).

Det kan sedan diskuteras om det finns någon skillnad mellan sport och idrott, men den distinktionen kan betraktas som mindre intressant. Min uppfattning är att idrottsbegreppet kan vara något snävare och inte omfatta sporter där det fysiska tävlingsmomentet handlar mer om kontroll än om en direkt kraftmätning. Men det är det ju som sagt ännu färre som bryr sig om.

Jag är en festis

Den låga bloggaktiviteten under den senaste tiden kan kanske delvis skyllas på att mina tankar varit upptagna med den fest på temat framtid som jag hade bestämt mig för att arrangera på lördagen i den nyss gångna helgen. Jag har även haft att stå i med teoretiskt filosofisk uppsats och sittning som avslutning på höstterminens kurs. Att uppsatsskrivandet sammanföll med en tidsperiod då jag varit i behov av att göra förberedande insatser inför festen var ett lyckligt sammanträffande, eftersom tillfällen att få saker gjorda som bekant inte blir bättre än de då man egentligen borde göra något annat.

Med uppsatsen gick det ändå helt okej. Jag höll mig inte helt och hållet till ämnet men lyckades å andra sidan knäcka den ena artikelns argument, något jag i vanlig ordning var väldigt nöjd med. Sittningen blev riktigt trevlig och avslutades med en imponerande allsångsinsats i den för sammanhanget nödvändiga Monty Python-hitten Philosopher's Song. Nu väntar en termin av den praktiska motsvarigheten innan jag kan känna mig färdigfilosoferad.

Framtidsfesten upplevde jag som en framgång, besökarantalet blev utifrån lokalens storlek och tilltuggstillgången väldigt lagom, och mina ansträngningar för att varje gäst skulle trivas tycktes ge goda resultat. Arbetet underlättades dessutom rejält av de korkskruvslånande och supersociala respektive ballonguppblåsande förmågor jag fick assistans av. Resultatet blev en förträfflig tillställning, på min ära. Det enda jag saknar är att kunna se fram emot den.

Vad kan stoppa mig nu?

I år har jag bestämt mig för att göra något åt att jag ofta glömmer bort saker jag ska göra och har svårt att få något uträttat eftersom jag är så dålig på att planera. Jag har införskaffat en kalender!