Sofistikerad sportdiskussion

– Per Ledin, Andreas Jämtin, Mats Sundin, Daniel Sedin, Thomas Rhodin... varför finns det så många hockeyspelare med namn som slutar på -in?
– Kanske för att det finns många svenska efternamn med den ändelsen.
– Varför finns det då inga fotbollsspelare med namn som slutar på -in?
– Tja... John Hedin? Elfsborgs målvakt?
– Elfsborgs? Närdå?
– Jaa, ganska nyligen, ett par säsonger sedan.
– Menar du Johan Wiland?
– Så hette han ja.

Årets bästa citat

Vad säger de egentligen? Rosengård?

– Min bordsgranne vid gårdagens sittning på Östgöta Nation, efter att fracksällskapet i samma lokal just utbringat en bordsskål.

Celebert sällskap

Och på samma sätt som mitt curlingmanskap i tisdags kunde titulera oss bäst i södra Skåne, kan nu även Malmö Redhawks stoltsera med motsvarande titel för ishockey. Grattis!

Godiskulregn och salt bombning?

Skärpning Karamellkungen! Om någon borde stämma dem så är det jag, för att de snodde ett av mina gamla smeknamn.

Revanschens timme

Starkt längtande efter en riktig framgång bar det idag åter av till Tårnby, där jag för ganska precis ett år sedan hade förlorat Malmö CK:s klubbmästerskapsfinal efter en rafflande uppgörelse. Årets klubbmästerskap hade hittills bjudit på en sanslöst tät grundserie, som hade sållat det rutinerade gardets agnar från vetet i de två nybildade lagkonstellationerna med färskare namn och yngre blod. Inte förrän efter den näst sista matchen stod det klart att finalen skulle komma att spelas mellan First Ladies och mitt lag med det något olyckliga namnet Stone Krashers.

Precis som föregående år öppnade vi finalmatchen starkt. Ett misstag av motståndarlaget i första omgången gav oss läge att dra in vår sistasten för fyra poäng. Fem poäng blev resultatet efter att jag istället valt att försöka en avancerad klyvning för att även få in en av våra stenar framför boet, en uppgift som vår fjärdespelare exekverade med den äran. Efter detta blev matchen aldrig särskilt spännande, utan vi lyckades försvara och utöka vår ledning under återstoden av matchen. Slutresultatet blev 12-4 efter en komiskt tillkommen stöld av en etta i slutomgången, och äntligen kan jag titulera mig nåt. Kapten för södra Skånes bästa curlinglag, typ. Yes!

Snarare fortsatt smygdrift än bombastisk återkomst

Kvällens nyzeeländska dokumentär om kärnkraft gav tyvärr inte mycket mer upplysning än att den hopplöst infekterade debatten inte är begränsad till Sveriges gränser. Samma onyanserade åsiktsuppdelning tycks dominera även i övriga världen, och dokumentären lyckades sällan lyfta sig över ett opartiskt men tillika oresonligt perspektiv, där skrämselpropaganda varvas med förnekanden av riskerna.

Att ett påstående upprepas tillräckligt många gånger gör det inte till en sanning. Särskilt inte när det motsatta påståendet samtidigt upprepas lika många gånger.

Inför inte ett förbud mot sexuella övergrepp på djur!

Enligt Djurens Rätt kommer inte en enda riksdagsledamot den 9 april att rösta för ett införande av förbud mot sexuella övergrepp på djur, och med anledning av detta anordnar de en protestaktion. Argumenten är att det i nuläget inte är möjligt att straffa någon för övergrepp mot ett djur om det inte kan bevisas att djuret har lidit, och den allmänna principen att djur inte ska betraktas som sexuella objekt.

Självfallet ska djur inte utsättas för onödigt lidande, men i vilken utsträckning är det meningsfullt med en uppdelning av övergreppen mot dem i kategorierna sexuella respektive icke-sexuella? Jag tvivlar på att särskilt många djurarter har förmåga att känna sig sexuellt utnyttjande, och därmed är det svårt att ge principen stöd utan att hänvisa till transcendenta värden. Risken är att införandet av ett förbud skulle bottna i människors obehag inför andras sexuella beteende, och det känns inte helt eftersträvansvärt.

Fyra kalorier fullpackade med energi

En av många saker man upptäcker när man tjuvtittar på webbcastade sändningar av amerikanska TeVekanaler som visar prisbelönt politisk satir är att det i detta fantastiska land säljs 5-timmars energidryck, som till skillnad från vanliga energidrycker inte är fullpackad med onyttigheter som orsakar en krasch efter en timme utan tvärtom innehåller inget socker alls och endast 4 kcal. Alltså ger drycken en effekt på hela 0,8 kcal/h, vilket motsvarar ganska precis 4,65 watt. Detta tycks åtminstone räcka för att hålla hjärtat igång.

Den ologiske ateisten

Oavsett vilken tro de förespråkar så har jag inte mycket till övers för sådana som värderar sin egen religiösa uppfattning högre än andras. Som om det inte räckte med deras tendens att knyta vaga positivt laddade begrepp till sig så liknar mycket av vissa organisationers retorik den från följande ordväxling:

– Hej, jag är Bosse, den ologiske ateisten. Jag är en bättre människa än du eftersom du är kristen och kristna har gjort en massa hemska saker i religionens namn.
– Men det var andra kristna, inte jag.
– Du förstår dig uppenbarligen inte på religion.

Europe's Greatest Hits

Här kommer en snabb resumé av min nyss genomförda Europaresa, i form av fem topphändelser från Nederländerna respektive Berlin.

Topp-5 Nederländerna

1. 1990s konsert i Haag med efterföljande igenkänning, utgång med bandet och övernattning på deras hotellrum.
   
2. 1990s konsert i Amsterdam, på gästlistan och än en gång en kväll som slutade på bandets hotellrum.
   
3. van Gogh-museet, resans kulturella inslag.
   
4. Popocatepetl i Haarlem, mexikansk restaurang med god fajitabuffé och en gullig kypare.
   
5. Turkpizza med sallad, fedepuligt.
   

Topp-5 Berlin

1. Min favoritkvinnis från senaste Emmabodafestivalen, att återse och klubba med.
   
2. Våra värdinnor och deras (mestadels bög-) kompisar, för häng och mera klubbande.
   
3. Äga dansgolvet på ZMF med min T-Qualizer.
4. Bussburen snabbsightseeing, så att man fick se Brandenburger Tor och sånt.
   
5. Turkpizza med sallad och kycklingkebab, och DET är najs.
   

Respass för dumheter

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Inget kunde paja flytet

Vissa dagar tycks allt stämma. När jag idag för fjärde gången skulle föreställa ansvarig för Blekingskas bakiskafé Någorlunda stod tre sorters paj på menyn: broccoli- och tomatpaj, laxpaj samt (klassikern) tacopaj. Efter förra veckans nachofiasko behövdes det en uppryckning för att vi skulle kunna hålla modet och redovisningstakten uppe, och jag och min teologistuderande medarbetare sökte hjälp från högre makter. Och som vi blev bönhörda. Om det inte var nog med en aldrig sinande ström av gäster, med hela menyn inom sina önskemåls omfång, så kom pajgudarna att även på liten skala spela oss rakt i händerna:

Köttfärsen blir oväntat otillräcklig, vilket förorsakar ett sent inhopp av tacoquornfärs – som gör succé. Lyckas inte bara utgöra fullgott substitut utan blir även efterfrågad för sina egna egenskaper. Till råga på detta blir polkagriskakan, som var mitt eget förslag, tillräckligt populär för att röna uppskattning, men inte för populär för att det inte ska bli något över till oss hårt slitande tjänstemän. Välförtjänt efter att ha jobbat 22-04 under natten och fått harva mellan 9-17 idag.

Awesome to the max

På jakt efter något som, med kursen i moralfilosofins historia numera bakom mig, kunde stilla min törst efter mer Mill snubblade jag över en Facebook-klubb med namnet Jon Stewart, John Stewart, John Stuart Mill... all awesome. Inspirerad av denna dröjde det inte länge innan jag formulerat min egen teori för utilitarism:

An action is considered good insofar as it promotes global awesomeness.

Det har därför blivit min moraliska plikt att servera er den här bilden:

Homoerotik VIII

Hon är en sån buskälskare att hon kanske skänker en en en.

OBS!

Min bror meddelar att ett nytt nummer av Voice of Friendship (utgiven av The Chinese People's Association for Friendship with Foreign Countries) har anlänt.

Dissad distinktion

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:

Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.

Min lilla feminist

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.

Äg-onsson

I kölvattnet av att ha gått från studier av den teoretiska filosofin till dess praktiska motsvarighet har jag haft lyckan att ställas inför en föreläsare som med sällan skådad entusiasm lotsar oss igenom moralfilosofins historia. Efter tips från en kursare fick jag dock reda på att vissa människor är mindre roade:

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.

Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.

Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:

I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?

Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.

C-tyg

Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att inte ens enskilda kursbetyg är särskilt talande, eftersom kriterierna för dessa inte enbart omfattar kunskaper utan också utgör någon slags klumpsumma av vad eleven presterat. Som om inte detta var raffinerat nog så kan vissa eftersträvansvärda egenskaper i olika utsträckning dessutom ingå i flera kursers betygskriterier.

Låt b₁, ... b_m beteckna betygen i olika kurser och a₁, ... a_n beteckna olika egenskaper som är relevanta i den betygsgrundande bedömningen. Den utsträckning i vilken egenskap a_j påverkar betyget i kurs b_i ges av koefficienten c_ij, i = 1, ... m, j = 1, ... n. Som exempel ges betyget i kurs b₄ av

b₄ = c₄₁a₁ + c₄₂a₂ + c₄₃a₃ + ... + c_4na_n.

På matrisform kan detta samband skrivas som

b = Ca

där en antagningsenhet kan ha kännedom om betygsvektorn b, medan egenskapsvektorn a är den som ger värdefull information om den sökande och kan fås genom invertering av matrisen C. Ekvationen har dock ingen entydig lösning om m < n, d.v.s. antalet ekvationer (en för varje satt betyg) är färre än antalet obekanta variabler. Fram för fler betyg alltså!

Pumpan saknas

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.