Fotbollsteologi

"Amen" är det ord med vilket Simon Bank avslutar sin krönika i dagens Sportbladet, där han sågar förslaget om att införa regeln om ett kort mellan gult och rött. Om det är medvetet vet jag inte, dock synnerligen lämpligt i ett inlägg där han ger uttryck för en syn på fotbollens regelbok som religiös skrift: i grunden oföränderlig men öppen för uttolkningar. De domare som förstör matcher genom nitiskt paragrafridande avfärdar Bank som "regelbokstalibaner", ungefär som om inget ansvar för de illdåd som utförts i religionens namn skulle kunna falla på de heliga skrifter som möjliggör destruktiva tolkningar. Den optimala domaren är då en som tillämpar en vis och genomtänkt teologi för hur de hopplöst otidsenliga reglerna ska appliceras på gräsplanens praktiska verklighet. Ärligt talat borde det finnas bättre sätt att styra en sport.

Om man ska kritisera Banks argument i sakfrågan så verkar det inte ens som om han förstått att det nya kortet skulle innebära utvisning i tio minuter. Det närmaste man kan komma är påståendet Att rycka sönder en match med att förändra själva grundförutsättningarna hipp som happ skulle förstöra både tydligheten och tempot. Är inte detta i första hand ytterligare ett argument mot röda kort i deras nuvarande form?

Fredagsnöje

Igår även konsert med Hello Saferide i en välfylld mjölkflaska. Saker och ting har förändrats från tiden när Maia Hirasawa fick sjunga Andrea Kellermans partier för att Andrea var för upptagen med sin solokarriär, nu är det istället Andrea som är fast medlem i ensemblen och får sjunga Maias partier för att Maia är upptagen med sin solokarriär. Just ett sådant nummer var det som bringade mig störst lycka att få höra i levande tappning, utvecklingshyllningen I Was Definitely Made For These Times. Att värden som individuell frihet, jämställdhet och ljudteknik har varit värda att kämpa för genom historien är en insikt som tål att upprepas, även i reklamsammanhang.

Skillnaden mellan vallning och dopning?

Det är ingen ovanlig ståndpunkt bland idrottsfilosofer (inte minst i Sverige) att ha en liberal inställning till dopning. En av förklaringarna är troligtvis att det är ett tacksamt sätt för filosofer att få uppmärksamhet utanför de inre kretsarna, samtidigt som de sunda motargumenten har en tendens att dränkas under idrottsrörelsens indignerade protester, vilket får till följd att den kritiska granskningen blir så knapphändig att uppfattningen ohotad kan leva kvar i filosofernas läger utan någon som helst inverkan på den praktiska verkligheten.

Ett sunt försvar för rådande dopningsregler måste dock vila på idrottsliga ideal om tävlan under lika förutsättningar, att bäste man må vinna och att "bäst" åsyftar egenskaper relevanta för tävlingsformens natur. Då är det också ganska svårt att rättfärdiga längdskidåkningens vallateam och deras smygande i bodar för att hitta en ytbehandling som ska ge deras åkare ett försprång gentemot andra. Det är trots allt inte bara droger som kan ge snedtändning.

Kan man bota heterosexualitet?

Det här inlägget har en klockren vinkel på det här med att "omvända" homosexuella. Om någon genom terapi, förbön etc. vill försöka ändra sin läggning för att personen tror att det skulle göra denne lyckligare, så är det en privat fråga och inget som utomstående bör lägga sig i. Om personen däremot öppet uttrycker att skälet till bytet är att den betraktar sin sexualitet som sjuklig och pervers så kan detta vara en oförtjänt nedvärdering av andra personer med samma läggning.

Med detta i bakhuvudet är det således fullt legitimt för människor att överväga möjligheten att ändra sexuell läggning för sin egen skull. Inte minst hos monosexuella personer skulle det kunna vara värt att pröva för att utöka sin urvalsgrupp av potentiella partners. Huruvida något seriöst försök med KBT på strejta som tröttnat på att gå in i könsbarriären har genomförts vet jag inte, men det känns ju lite trist om det ska behöva stanna vid en Hello Saferide-dröm.

Death to humans

Inlägget på Aktuella frågor i dagens Sydsvenskan har så många fel att jag inte vet var jag ska börja. Genom att se till att alla definierar en människa efter arttillhörigheten spekulerar författaren i att den avhumanisering av fiender som ofta sker i krigs- och konfliktsituationer kan upphöra, och därmed även alla tråkiga konsekvenser som den brukar få. Men vad spelar det för roll att folk får behålla sin mänsklighet, när denna ändå har berövats alla moraliskt relevanta egenskaper?

Ett tidigt fel som begås i inlägget är att kropp/själ-distinktionen misstänkliggörs med ett hopplöst otidsenligt exempel, för att sedan avfärdas med ett auktoritetsargument – passande nog med en auktoritet som inte är auktoritet på det aktuella ämnet. Därefter presenteras grundmisstaget:

En religiös och romantisk människosyn betraktas fortfarande som finare än en biologisk och realistisk. Men en människosyn som inte är förankrad i biologi kan bli farlig. ”Människa” blir ett symbolord som betecknar något ädelt och skyddsvärt. Det är en godtycklig definition av en konstruerad människa som gör det lätt att definiera ut alla man ogillar som icke-människor.

Här påpekar till och med författaren själv med all önskvärd tydlighet att en biologisk syn på människan inte tillskriver henne några värdefulla egenskaper. Ändå dras den besynnerliga slutsatsen att det är motsatsen som är farlig. Som avslutning tas det upp exempel på vad evolutionärt utvecklade obehagliga egenskaper hos människan har ställt till med, vilkas biologiska ursprung vi enligt författaren måste acceptera för att kunna motverka. Frågan som inte besvaras är varför vi överhuvudtaget bör motverka dem. Varför inte bara följa vår biologi om vi nu är biologiska varelser?

Det nämns dock även i förbigående att vissa mänskliga nidingsverk de facto har sina grunder i en biologisk människosyn, med därpå följande hierarkiseringar av människor efter rastillhörighet och dylikt, men detta är troligtvis bara att skrapa på toppen av isberget. Att rota fram värderingar ur Darwins skägg kan antagligen leda till så vitt skilda avarter av idéer som könsdeterminism, eugenik, abortmotstånd, nedvärdering av icke-heterosexualitet, djurförtryck och misantropisk ekofanatism. Vetenskapliga kunskaper är inte värda ett smack så länge de tillämpas av personer med smutsiga värderingar.

Fil. delning

Fritz-Anton Fritzson hette en filosofistudent som redan närmat sig rävstatus på institutionen när jag kom i kontakt med honom i samband med gruppövningar i den grundkurs i teoretisk filosofi som jag vid tillfället läste. Han hade en behaglig framtoning och fick bra kontakt med flera av oss betydligt färskare studenter. I en något alkoholpåverkad diskussion efter en avslutande kurssittning framkom det att hans pågående arbete handlade om möjligheten för upprätthållandet av ett anarkistiskt samhälle baserat på kontraktualistisk etik. Något som vid det tillfället lät intressant eftersom Hobbes med samma etiksyn kommit fram till ett helt annat samhällsideal.

När samma dubbelfritz nu lanseras som upphovsrättens försvarare i Sydsvenskans specialare om ämnet framstår hans filosofi som en betydligt mer slätstruken historia, då försvaret av upphovsrätten i sin nuvarande form (även om han inte är helt okritiskt inställd till denna) grundar sig i en klyschig liberal rättighetsetik. För mig framstår argumentet dock mest som en reductio ad absurdum av en sådan etik, då den inte förmår att beakta värdet i den enorma tillgänglighet för kulturprodukter som tekniken har gjort till ett faktum, och som inte alls nödvändigtvis är oförenligt med att upphovsmän i rimlig utsträckning kompenseras för sitt arbete.

Kontraktsetik går ut på att utifrån rådande omständigheter skapa avtal (d.v.s. "kontrakt") mellan människor som är utformade så att samtliga inblandade gynnas, för att på så sätt förbättra situationen för var och en allteftersom de ingår nya avtal. Översatt till fildelningsfrågan har vi just nu ett tillstånd där fildelning är ett faktum, med all glädje och allt tandagnissel det medför för de inblandade. Om upphovsmän inte tjänar tillräckligt mycket pengar i den situationen är då lösningen för dem att upprätta kontrakt, som rimligtvis bör ingås med konsumenter som har tillgång till fildelning. För att konsumenterna ska acceptera detta kontrakt måste det i sin tur förbättra deras egen situation, d.v.s. inte inskränka deras tillgång till kulturutbudet, utan ge dem något utöver den. Hade Fritzson hållit sig till en sådan etik, med alla brister den än må ha, så hade han alltså antagligen kommit fram till roligare slutsatser.

Äktenskapande

Året är 2009 och hela Sveriges riksdag är enad om att införa samkönade äktenskap. Hela riksdagen? Nej, ett litet parti gör envist motstånd in i det sista. När de övriga allianspartierna har släppt sin motion som i det närmaste är identisk med oppositionens förslag, lämnar det lilla partiet in sin egen, där de föreslår att äktenskapsbegreppet tas bort ur lagtexten och ersätts med en civil giftermålsbalk. En lösning som verkar modern och värdig ett sekulärt demokratiskt samhälle.

Men så lätt låter sig inte alla luras. Eftersom partiet som lagt motionen heter Kristdemokraterna och syftet med den är att undvika lagstiftning om samkönade äktenskap så måste den ju vara dålig. Därmed var belackarnas Finn Fem Fel igång.

RFSU skriver:

Kd:s motion påminner om RFSU:s förslag om civilrättslig registrering. RFSU vänder sig dock starkt emot kd:s intentioner att stryka ordet "äktenskap" ur lagstiftningen i syfte att beröva ordet dess juridiska betydelse så att bara en religiös innebörd kvarstår, och att därmed göra gällande att det är förbehållet heterosexuella par.

Själv tror jag inte att makten över språket ligger hos politikerna i den utsträckning RFSU tycks mena. Och även om den gjorde det så borde deras makt vara större över ord som finns i lagtexten än över ord som inte gör det. För de allra flesta svenskar är inte heller äktenskapsbegreppet något de i första hand skulle definiera varken i juridiska ("det skriftliga sammanförandet av inkomster och utgifter") eller religiösa ("föreningen av en man och en kvinna i efterliknandet av den heliga treenighetens förening av människa och gud") termer, och det känns aningen barockt att påstå att trossamfund skulle få monopol på det.

HBT-sossarna i sin tur vänder sig uppenbarligen mot ordningsföljden i ett inlägg med rubriken "Först könsneutralt äktenskap - sedan civiläktenskap!". Där skriver de:

Allas rätt till kyrklig vigsel i den egna hemförsamlingen bör garanteras.

Några rader längre ner skriver de emellertid:

Det är i längden inte rimligt att staten fattar beslut om hur kyrkor skall agera.

I längden alltså, uppenbarligen inte just nu. Undrar om det inte är första gången som KD är före sin tid. Mitt förslag är att något av riksdagspartierna lägger en motion som är identisk med KD:s, som sedan röstas igenom av alla partier utom KD. Då kan alla vara nöjda.

Tack till Anders för sammanfattningen och inspirationen.

Ge dom våld

I Hockeykväll för ett antal år sedan uttalade sig experten och f.d. elitserietränaren Niklas Wikegård om det nödvändiga i att fysiskt markera mot spelare i motståndarlaget som gör sig skyldiga till våldsamma angrepp på det egna lagets spelare. Ställd inför frågan om detta är något som han även skulle rekommendera i rollen som tränare för småkillar svarade han nekande, med hänvisning till att det finns något som heter moral och etik då man har med barn att göra.

Att de platser där elitspelare håller till bör vara arenor helt befriade från moral tycks dock inte Wikegård mena, att döma av det han skriver på sin blogg några dagar efter de svenska Småkronornas finalförlust mot Kanada i årets junior-VM. Klart och tydligt uttrycker han sin ovilja att acceptera att kanadensarna inte skyr några medel för att vinna, något som i matchen tydligast manifesterades genom de upprepade pååkningarna som den svenske målvakten Jacob Markström utsattes för.

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev det statslösa tillståndet av mänsklig tillvaro som ett eländigt ”allas krig mot alla” orsakat av människans ofrånkomligt själviska natur. För att komma bort från detta var det nödvändigt att tillsätta en envåldshärskare med uppgiften att skydda människor från varandra. Översatt till hockeytermer blir envåldshärskaren domaren och eftersom vi har att göra med en lagsport, där inga motivationer existerar utöver de gemensamma för laget, måste en individ i Hobbes’ teori representeras av ett lag. Laget som agerar på det sättet är, om vi får tro Wikegård, Kanada. Utanför regelbokens och domarens makt finns det inga gränser för vad de kan ta sig till för att vinna. Är vinsten av att köra på motståndarmålvakten större än förlusten av att sitta av straffet för det så finns det inget som hindrar dem. Om dessutom domaren inte sköter sin uppgift med att beivra förseelsen (vilket också är något som Wikegård hävdar) är det fritt fram för dem att upprepa den.

Och varför skulle kanadensarna inte få göra så? Rubriken på Wikegårds inlägg, Skilda värderingar, skvallrar om hans svar på frågan, likaså hans uttalande om vilka signaler matchen sänder till allmänheten. Vad han syftar på är idén om fair play, de tävlandes skyldighet gentemot sporten de utövar att respektera dess regler för att därigenom upprätthålla sin idrotts värdighet. En tanke som kanske (även om jag lämnar det osagt) är starkare rotad i den svenska idrottskulturen, med sin historia av idrotten som folkrörelse länge utövad för intrinsiska mål (d.v.s. för sportens egen skull) snarare än för yttre belöningar. Enligt denna uppfattning är det alltså inte fritt fram för utövare att utnyttja brister i regelverket och domarens uppmärksamhet för att vinna, då man genom detta agerande inte uppfyller sina skyldigheter gentemot själva sporten. Fostrade i den svenska idrottskulturen är det så Småkronorna spelar.

Många av de situationer där man ställs inför moraliska beslut har formen av ”fångarnas dilemma”, d.v.s. att ett egoistiskt handlande gynnar individen som utför det, men i ännu högre utsträckning skadar övriga inblandade, vilket medför att det bästa för kollektivet är om alla väljer bort det egoistiska alternativet. Sällan är exempel på detta så tydliga som inom idrotten. Tänjer du på reglerna lite mer än din motståndare kan du vinna fördelar som ökar dina chanser att vinna. Men tänjer hon tillbaka måste du tänja ännu mer för att återerövra fördelen. Går detta för långt är sporten illa ute – den kan bli farlig för sina utövare, få dåligt anseende i samhället och komma bort från att vara en mätning av de krafter den varit avsedd att mäta.

Var gränsen går innan det har gått för långt är dock svårare att säga. I Wikegårds och Småkronornas ögon är den uppenbarligen passerad av de kanadensiska juniorerna. Men att en sådan gräns inte skulle existera för kanadickerna är föga troligt. Det var trots allt de som en gång uppfann sporten, och att se den bli nedsmutsad torde vara det sista de önskar. Frågan är om inte hemmablindhet (som naturligtvis inte är ett fenomen begränsat till Kanada) hindrar dem från att se det. Målvakten Markströms smällar från hemmaspelare avfärdades i kanadensiska medier som ”filmningar”. På så sätt slapp man undan att ifrågasätta det egna lagets respekt för spelet.

1988 dömdes den koreanske boxaren Park Si-Hun som segrare i Seoul-OS efter att i finalen ha blivit närmast pulvriserad av amerikanen Roy Jones Jr. Hela världen fördömde det uppenbarligen genomkorrumperade domslutet, men kanske är det nu läge att omvärdera det koreanska agerandet som med all sannolikhet var bakomliggande. Fyra år tidigare i Los Angeles hade nämligen koreanska boxare vid upprepade tillfällen blivit bortdömda mot amerikaner. Följderna av situationen blev att ett, kanske välförtjänt, löjets skimmer kastades över boxningssporten, hela domarsystemet gjordes om till nästa olympiad, och Roy Jones Jr. blev utsedd till hela spelens bäste boxare och kunde sedermera gå vidare till en framgångsrik proffskarriär. Alla tycks vara vinnare.

För den svenska ledningen gäller det därför kanske att ställa sig frågan om man verkligen ska vända andra kinden till när motståndaren inte ser bjälken i sitt eget öga. En pååkning på den kanadensiska målvakten hade dels utmanat domaren att vara konsekvent i sin bedömning – antingen fortsätter han låta de situationerna passera eller så får de svenska protesterna efteråt verklig substans – dels kunnat öppna ögonen på kanadensarna för hur spelet urartat och tvinga dem att lägga sig på en mer acceptabel nivå framöver. Att besvara motståndarnas tjuvknep med samma mynt kan alltså både vara en möjlig väg för att bryta de svenska ishockeylandslagens förlusttrend mot Kanada, och ett med konsekventialistisk etiksyn fullt legitimt handlande.

En brasklapp får emellertid läggas in för att dessa förväntat goda konsekvenser är begränsade till idrottsarenan. Skulle ett svenskt lag som spelar på det här sättet sända vettiga signaler till landets befolkning? Kommer de inblandade spelarna bli missanpassade för samhället och föräldrar inte våga sätta sina barn i hockeyskola för att de är rädda att "öga för öga, tand för tand" ska läras ut? Mitt svar på den frågan är att en filosofiskt grundad konsekvensetik troligtvis är bättre än den dubbelmoral Wikegård förespråkade i det här inläggets inledande citat.

Adjö till ännu ett år

Även om det kanske inte syntes så tydligt bloggvägen var 2008 ett tämligen stort år för mig. Ett år då jag någonstans mellan moralfilosofi och datorseende började skönja en väg till framgång och självförverkligande, samtidigt som jag för den sociala bitens räkning började med att jobba på bakiskafé och slutade med att dansa sambo. En rättvisande bild av det kan troligtvis inte heller erhållas genom en sammanfattning av mina förehavanden på dessa sidor, och samma sak gäller möjligheten att betrakta det hela genom filtret av ett tema.

Det närmaste man kan komma det senare konceptet är att konstatera att 2008 har varit ett år då jag läst mer än någonsin tidigare sedan jag började i den grundskola som släckte min låga för lärande istället för min törst efter kunskap. Och det verkar bli i den änden som jag får börja om jag ska få något sagt om året som gått. Här är lite av vad jag har blivit road och klok på:

• Om friheten av John Stuart Mill
  En rätt mysig skrift, emellanåt kallad "liberalismens bibel", av en till börden skotsk 1800-talsman som talar sig varm för vettiga rättigheter.
  
  
• Världens mått av Daniel Kehlmann
  En vetenskapshistorisk roman om vad som händer när man sätter två av 1700-talets största genier på samma ställe.
  
  
• Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricmont
  En uppgörelse med intellektuell ohederlighet och ordbajsdyrkan inom den postmodernistiska världen, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill slänga sig med dess termer utan att göra sig förtjänta av vuxenblöjor.
  
  
• Dagbok från Berlinolympiaden 1936 av Barbro Alving
  Hitlers spel genom Bangs lins i nyutgiven sammanställning, enormt underhållande i sin pricksäkerhet och de hisnande generaliseringarna.
  
  
• The Mathematical Universe av Max Tegmark
  Den helgalna teorin om allting signerad en världsberömd kosmolog tillika inspirerande sommarpratare som även fått mig att dissa Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken så till den milda grad att jag åker till Kastrups Curlinghall och iförd frack genomför en turnering med ett lag under namnet The Malmö Interpretation.
  

Gott nytt!

Eric och jag

En gång i tiden sände SVT en brittisk animerad TeVeserie som verkligen kunde göra en illa till mods. För er som av någon anledning har glömt den så är det här mannen jag kan identifiera mig med bäst som min tillvaro är just nu.

Skyttar, stolar och stenar

Sydsvenskan rapporterar nu att det är fullt möjligt för en människa att identifiera en främmande kropp som sin egen blott genom överföring av visuell information. Och från att skaffa en ny kropp på låtsas är kanske inte steget långt till att göra det på riktigt, något som Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini i en av den svenska idrottsfilosofins klassiker tyckte att kvinnliga idrottare borde tillåtas göra för att på lika villkor kunna tävla mot män, en idé som ånyo är uppe och diskuteras. Samtidigt verkar tävling på lika villkor ha blivit en realitet för funktionshindrade i kampen om bragdguldet. Jag tycker verkligen att Jonas Jacobsson förtjänar priset, även om det känns lite som om motsvarande pris i USA på 50-talet hade tilldelats en duktig basebollspelare i någon av negerligorna.

Däremot har Sydsvenskan inte skrivit en rad om mitt curlinglags framgångar i division 2 Sydsverige under den gångna helgen, detta trots att vi ställde upp med ett lag där flera olika kön, åldrar och häntheter var representerade, i en sport där jag vid andra tillfällen deltagit i tävlingar där även ett antal nationaliteter, funktionshinder och (inte minst) ännu fler åldrar förekommit. Ibland är det nästan som om alla mina intressen kan reduceras till transhumanism och curling.

Dagens diagram II

Politik för olycka

För dagens stolpskott står Sydsvenskans opinionssida. Så här kan det låta när Björn Ramel svamlar om lyckans intåg i politiken:

Men en politisk ordning där ”lyckomaximering” blir ett självändamål förskräcker. Inte minst för att det pekar mot mer politisk inblandning i privatsfären. Om ett nytt piller skulle göra oss lallande lyckliga, vore det bra att massutdela ett sådant? Tveksamt. Livets nyanser är en del av dess värde.
Lyckans vetenskap tycks dessutom behäftad med en osäkerhet som gör att den kan användas för allehanda politiska syften. Både skattesänkare och skattehöjare har något att hämta.
Pengar är inte allt. Men det är inte den flyktiga euforin heller.
Marknadsekonomi erbjuder många fördelar. Bristen på utopiska visioner, och friheten att välja sin egen lycka, hör dit.

Redan Aristoteles konstaterade på sin tid att lycka inte är ett värde bland andra, utan ett slutgiltigt och i sig självt tillräckligt värde som inte behöver leda till något ytterligare. Om inte lyckomaximering bör vara ett självändamål kan det således inte vara ett mål över huvud taget. Och om medborgarnas lycka inte är ett mål för politiken, då går politiken någon annans ärenden än medborgarnas. Vad är då myten om något större och viktigare än medborgarna själva om inte något slags utopi?

Går man vidare till nästa mening i citatet räcker det med att se tillbaka till 1800-talet då John Stuart Mill i vad som ofta kallas liberalismens bibel framhävde hur individens frihet är en förutsättning för lyckan hos allmänheten. Att hänvisa till den verkar dock överflödigt eftersom inläggets författare två rader senare förnekar just det han sagt. I finanskrisens tider är det därtill nästan komiskt hur han på grunder av områdesforskningens trovärdighet kan ifrågasätta lyckans inblandning i politiken samtidigt som ekonomisk tillväxt står på nästan samtliga partiers agenda.

Snack om piller som gör oss "lallande lyckliga" och "den flyktiga euforin" visar bara att han inte har någon aning om vad lycka innebär och vad som kvalificerar det som eftersträvansvärt. Därmed inte heller sagt att politiker alltid har det, och om det varit tydligare att det var mot den punkten som kritiken riktades så hade jag inte heller behövt skriva det här. Jag blir bara trött på att folk utan grundläggande kunskap om etik och värdefrågor öppet kan få leka experter och uttala sig fritt i ämnet på seriösa forum. Det är som om jag skulle bjudas in till Agenda för att förklara hur bankerna ska komma på fötter igen.

Halal-Hamilton

Sedan Carl Hamiltons utbrott mot muslimska programledare som vägrade ta honom i hand har reaktionerna varit många. Bäst sammanfattas läget i Sydsvenskan av Pernilla Ouis, vars pricksäkerhet kanske bekräftas bäst av det faktum att såväl vänner som kritiker av islam tycks vara oeniga om huruvida programledarna är goda representanter för religionen. Personligen tar jag avstånd från några av Hamiltons val av uttryck men uppskattar annars det rakryggade i hans uppträdande som har lett till att den här debatten väcktes. Mer typiskt svenskt hade varit att hålla tyst och le ett ansträngt leende mot kvinnan som inte tar emot ens hand, och därmed låta en kulturell avgrund breda ut sig. Det går knappast att komma undan med hänvisning till religiösa skäl när dessa inte hindrar andra, bekännande till samma tro, från att handla annorlunda.

Raserat rasmotstånd

Redan dagen före Filosoficirkelns föredrag med en av mina gamla favoritföreläsare (som givetvis ska prata om sitt paradämne) bjöd SVT på ett vetenskapsmagasin i samma anda. I Vetenskap som utmanar utreddes frågan om betydelsen av människoraser. Det var imponerande hur en orädd, okonstlad och osvensk programledare på bara en halvtimme lyckades enas med både en genforskare med hängivet motstånd till rasklassificering och varenda tittare om nödvändigheten i att inte låta rädsla för dåliga ideologiska vibbar stå i vägen för den kompletterande medicinska forskning, utgående från mänskliga rasskillnader, som behövs för att åstadkomma en höjning av den medicinska standarden för underrepresenterade folkgrupper. Att vetenskap och politik bör hållas isär behandlades som en självklarhet.

Allting verkar så mycket lättare när man är dansk. Minns att detta var landet som gav oss Negermagasinet.

Sport är snyggt

När två av ens nyhetsbrevsprenumerationer oberoende av varandra tipsar om samma föredrag så borde det räcka för att dra slutsatsen att det handlar om något som passar en som handen i handsken. Ändå läste jag vidare för att se vad det var och när det skulle äga rum. Den 29 oktober på Filosofiska föreningen i Lund ska jag bli salig på Art and Aesthetics in Sport av Stephen Mumford.

Stoppa inkräktarna!

Jag har på senare tid lagt märke till hur flera av våra städer intagits av kolossala varelser som

• utgör en livsfara för alla som kommer i deras väg,
• har en vokabulär begränsad till utstötanden av ett läte som närmast kan översättas med "fuck off",
• sover på gatan utbredda så att de tar upp löjligt mycket plats,
• konstant ger ifrån sig giftiga kroppsutsöndringar.

Vissa påstår t.o.m. att det är människor som kontrollerar dessa groteska bestar. Jag undviker emellertid alltid ögonkontakt som skulle kunna bekräfta det påståendet, då jag befarar att en sådan vetskap för alltid skulle utradera den smala strimma av hopp som jag hyser för människosläktet.

Det är skillnad på människor och människor

I syfte att undvika en alltför mästrande ton i föregående inlägg sparade jag mitt avfärdande av abortmotståndarnas käpphäst, människovärdesprincipen, tills nu. En genomgång av MRO:s mycket ambitiösa argumentation visar också att det är där och endast där det brister. Deras grundläggande premisser lyder som följer:

(1) Människan blir till vid konceptionen.
(2) Människovärdesprincipen: Varje människa har ett stort värde och samma värde som varje annan människa.

Eftersom kopplingen mellan de två är lätt att ifrågasätta bör man ställa sig frågan: vet organisationen verkligen vad en människa är? Betrakta vilka egenskaper hos "människan" i (1) som gör den premissen sann. Egenskapen att vara en biologisk organism med viss artklassifikation tycks här vara avgörande för vad som utgör en människa, då detta är precis vad som uppstår vid en konception, medan exempelvis potentialen att utvecklas till en fullfjädrad person finns redan hos varje hypotetisk kombination av könsceller. Men stämmer premiss (2) med denna definition av människa? Svaret måste rimligtvis vara nej, då arttillhörighet inte kan betraktas som en moraliskt relevant egenskap (om utomjordingar kom till vår planet så skulle namnbrickor med titeln "Homo sapiens" knappast ge dem skäl att vara snälla mot oss), och samma stora värde knappast kan tillskrivas alla organismer. "Människovärdesprincipen" blir med ovanstående definition med andra ord inte vettigare att åberopa än t.ex. "maskrosvärdesprincipen". Då skulle MRO:s fortsatta argument kunna lyda:

(3) Ogräsrensning är att ta livet av ogräs
(4) Maskrosor är ogräs (från klassificeringen)
(5) Ogräsrensning är att ta livet av maskrosor (från 3 & 4)
(6) Att utan moraliskt tillräckliga skäl ta livet av maskrosor är att bryta mot maskrosvärdesprincipen (tillämpning av 2)
(7) Ogräsrensning som sker utan moraliskt tillräckliga skäl bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 5 & 6).
(8) Många ogräsrensningar saknar tillräckliga moraliska skäl (ny premiss)
(9) Många ogräsrensningar bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 7 & 8)
(10) Att bryta mot maskrosvärdesprincipen är att göra något som är moraliskt fel (implicit i premiss (2))
(11) Därför är många ogräsrensningar moraliskt fel (från 9 & 10)

Ett lite oförskämt reductio ad absurdum får pryda slutsatsen. För klädsamhetens skull bör emellertid tilläggas att människovärdesprincipen inte alls behöver vara felaktig med en annan definition av människa, vilket också kan implicera att vissa fall av aborter faktiskt kan vara föremål för moraliskt tvivel. I övrigt är det imponerande hur mycket av poängen med Petra Östergrens antologi kan förbigå en gammal sovjetfeminist med huvudet ordentligt nerkört i sanden.

Aborträtten behöver frisk luft

Det färska interna motståndet mot ingrodda feministiska uppfattningar manifesterades i veckan under en abortdiskussion i SVT:s Debatt. Att ämnet legat till sig under närmare trettio år av moralisk självgodhet blev nästan obehagligt tydligt när Mats Selander, ordförande för en grupp strikta abortmotståndare, konsekvent kunde framföra starka argument som få deltagare kunde värja sig mot. Utifrån sin grundläggande ståndpunkt – människovärdesprincipen – kunde han enkelt bolla undan de flesta invändningar han ställdes mot:

• att visa bilder på lemlästade aborterade foster är befogat om det är i syfte att förhindra vad man uppfattar som ett folkmord (däremot är det ett svagt argument eftersom fostret knappast bryr sig om hur blodigt det ser ut efter sin död),
• att en kvinna blivit utsatt för våldtäkt och incest kan aldrig rättfärdiga hennes handling att bringa en annan individ om livet,
• det faktum att han inte är kvinna har förstås ingen som helst relevans för argumenten.

Ska man argumentera mot en så övertygad och insatt debattör måste man naturligtvis angripa själva den princip han förfäktar, för att på så vis underminera hela resonemanget. I fallet människovärdesprincipen är lydnaden att alla människor har ett mycket stort värde, vilket låter trevligt men i grunden är ganska ihåligt. Om någon, nästa gång aborträtten ifrågasätts, viftar med ett försvar som stjälper hela den principen så kommer det med all säkerhet gå bättre, och förhoppningsvis dyker det också upp fler tillfällen. Ty mycket stora förtjänster för mänskligheten skulle kunna göras ifall ett starkt försvar för aborträtten kunde formuleras och få det ofrivilliga barnalstrandet att minska världen över.

M-B-E:s sats