Spöklik växelverkan

Idag är det siste april, som alltid är en väldigt festlig dag i Lund. Även jag har fått det riktigt livat. När jag skulle betala för en flaska mineralvatten möttes jag av en ovilja att ta emot en av mina enkronor, då den inte kunde identifieras korrekt. Vid närmare undersökning visade den sig vara från 1933, komplett med porträtt av V-Gurra och citat av hans valspråk Med folket för fosterlandet. Hur den tagit sig från mellankrigstiden till min plånbok är dock ett mysterium.

Maria Ferm is shit?

Det skulle jag aldrig påstå, utan återger bara den lite olyckliga adressen till Anders inlägg om Grön Ungdoms språkrörs debatt mot SDU:s ordförande Erik Almqvist om flyktingars vara eller icke vara i Vellinge.

Till att börja med kan konstateras att det var väldigt bra av Maria att ta den här debatten, det främjer demokratin (och retar alltid upp någon vänsteraktivist) med ett öppet åsiktsutbyte. Det är inte heller dumt att invända mot den extrema flyktingpolitik som förts av moderaterna i kommunen och som Sverigedemokraterna nu var på plats för att backa upp. Att testa de argument i invandringsfrågor som är så väl accepterade internt på en publik bestående av människor med andra bakgrunder, är också en bra idé.

Liksom språkröret själv är Anders nöjd med hennes insats och övertygad om överlägsenheten i de argument som hon framförde. Den samlade allmänna opinionen (låt vara att en markant del av den kan tänkas ha ingrodda sd-sympatier) tycks dock vara enig om att Almqvist avgick med en tämligen klar seger. Eftersom en politisk debatt bör betraktas som en uppgörelse i retorik så kan inget annat än majoritetsuppfattningen vara avgörande för vem som har vunnit, och jag ska därför inte uttala mig i den frågan. Ett försök till bedömning av logiken i argumenten, i avsikt att bortse från partisympatier och rent övertalningsmässiga aspekter, ska jag däremot ge mig på:

• Debatten inleds med en diskussion om segregation där Maria framför ståndpunkten att Vellinge är segregerat, i den mening att den kulturella sammansättningen i kommunen inte avspeglar övriga Sverige, och tar upp några problem som detta leder till. Almqvist kontrar med att en ekonomisk jämförelse mellan Rosengård och Vellinge avslöjar vilken typ av segregation som är värst. Han saknar dock belägg för sitt påstående att Vellinge är i samklang med det svenska majoritetssamhället (något som knappast heller det politiska läget i kommunen ger honom), och det faktum att en annan typ av segregation är värre innebär inte att någon form av segregation är bra.
  
  
• När frågan gäller hur brottsstatistiken i Malmö hänger samman med invånarnas kulturella bakgrund så gör sig Maria skyldig till modern härskarteknik genom att beskylla sd för "kulturell rasism". Att den som intar en sådan position dessutom ger uttryck för en självmotsägelse har jag redan bevisat.
  
  
• Även när kostnaden för invandring avhandlas tycks Maria säga emot sig själv när hon förnekar att flyktingmottagning är en förlustaffär för kommunerna samtidigt som hon försvarar att man aldrig får sätta pris på ett människoliv. Almqvist avfärdar båda dessa påståenden som verklighetsfrämmande genom att peka på hur samhället fungerar. Maria tycks inte ha något att sätta emot, och det är ganska intressant att flyktingfrågan tycks vara den enda där vi gröna accepterar idén om obegränsade resurser.
  
  
• I övrigt kan noteras att diskussionen övergår till att handla om arbetskraftsinvandring och att debattanterna blir uppmärksammade på denna avvikelse från det för dagen tänkta ämnet, men att Maria trots detta återvänder till frågan i sin slutplädering. Något irrelevant kan tyckas, och vinkar om en brist på hållbara motargument i det ämne som egentligen skulle avhandlas.

Maria Ferm visar stort mod när hon ställer upp på en debatt inför publik där majoriteten är genuint oenig med henne, och några av hennes brister i framförandet kan ursäktas av dessa omständigheter. Överlag blir dock få av Erik Almqvists argument kullkastade, och den punkt där en lucka i hans resonemang kunde skönjas förblir oangripen. Här var det video.

Sanningens sannolikhet

Kanal 5:s underhållningsprogram Sanningens ögonblick diskuteras idag på Sydsvenskans kultursidor. Precis som krönikören är jag fascinerad över hur dess intåg i tablåerna kan förändra den allmänna uppfattningen om sanning från något postmodernistiskt svajigt till den glasklara operationella definitionen att sanning är det som inte ger utslag på en lögndetektor. Särskilt när den (optimistiskt) uppskattade testsäkerheten på 97 % innebär att det över programmets 21 frågor ändå är 47 % sannolikhet att den kommer göra misstag. Inte oväntat är detta precis vad "maskinjäveln" anklagas för av en deltagare i det första programmet. Kanske behövs det en lögndetektor åt lögndetektorn också?

Med fiender som oss behöver Sverigedemokraterna inga vänner

Tänk er ett land där den förhärskande uppfattningen är att det inte råder några skillnader mellan de grundläggande värderingarna hos befolkningen i det landet jämfört med resten av världen, varför man inte heller ser något hinder för att tillåta fri immigration. Uppfattningen bygger på att man i det här landet inte är så noga med Humes lag, och därför har omfattat föreställningen att deras världsbild följer logiskt ur principen att alla människor har samma värde. Om jag nu vill flytta till detta land, men inte delar deras uppfattning om globala skillnader i grundvärderingar, då har jag enligt dem även tagit avstånd från principen om alla människors lika värde, då detta resonemang är ekvivalent med föreställningen om härledningen för deras världsbild. Och eftersom jag inte delar denna högst grundläggande värdering är de likaledes högst tveksamma till att släppa in mig i landet...

Detta verkar, att döma av vad som utspelats inom partiet under de senaste dagarna, vara vad som väntar om 'de Gröna skulle komma till makten i Sverige. Rasmus och Maria yrkar på uteslutning för René Lundström, partiets representant i Svedalas kommunfullmäktige, med anledningen av den egna motion om individuell utvecklingsplan för invandrare som han har föredragit framför att ge stöd åt det föreslagna avtalet med Migrationsverket.

"Vi ser inte invandring som ett problem" är miljöpartiets lagom bekväma hållning utåt. Det är dock ungefär som att säga till en villrådig väljare, som själv har upplevt baksidorna och undrar vad politikerna ska göra åt dem, att "om du tror det så har du fallit för den främlingsfientliga retoriken, och då ska du inte rösta på oss. Då vet jag ett mycket bättre parti för dig...". Detta parti tar såklart med glädje emot sådana erbjudanden (blogglänk):

René borde nog ta en funderare över om det inte finns ett annat parti som inte idkar åsiktsdiktatur och kränker den faktiska betydelsen i ordet demokrati. Ett parti som inte sysslar med sådant trams är Sverigedemokraterna.

Sydsvenskan citerar Rasmus med orden "Hans åsikt i flyktingfrågorna är inte viktigare bara för att han har kommit från ett annat land". Det är förvisso sant, men vad som däremot är viktigt är de lärdomar övriga inom partiet kan dra från Lundströms och andra invandrares erfarenheter. Istället vill man röja honom ur vägen medan man fortsätter förundras över att inte lyckas locka fler medlemmar ur invandrargrupperna, trots att man har en så "bra" integrationspolitik på programmet.

Sofistikerad sportdiskussion

– Per Ledin, Andreas Jämtin, Mats Sundin, Daniel Sedin, Thomas Rhodin... varför finns det så många hockeyspelare med namn som slutar på -in?
– Kanske för att det finns många svenska efternamn med den ändelsen.
– Varför finns det då inga fotbollsspelare med namn som slutar på -in?
– Tja... John Hedin? Elfsborgs målvakt?
– Elfsborgs? Närdå?
– Jaa, ganska nyligen, ett par säsonger sedan.
– Menar du Johan Wiland?
– Så hette han ja.

Årets bästa citat

Vad säger de egentligen? Rosengård?

– Min bordsgranne vid gårdagens sittning på Östgöta Nation, efter att fracksällskapet i samma lokal just utbringat en bordsskål.

Celebert sällskap

Och på samma sätt som mitt curlingmanskap i tisdags kunde titulera oss bäst i södra Skåne, kan nu även Malmö Redhawks stoltsera med motsvarande titel för ishockey. Grattis!

Godiskulregn och salt bombning?

Skärpning Karamellkungen! Om någon borde stämma dem så är det jag, för att de snodde ett av mina gamla smeknamn.

Revanschens timme

Starkt längtande efter en riktig framgång bar det idag åter av till Tårnby, där jag för ganska precis ett år sedan hade förlorat Malmö CK:s klubbmästerskapsfinal efter en rafflande uppgörelse. Årets klubbmästerskap hade hittills bjudit på en sanslöst tät grundserie, som hade sållat det rutinerade gardets agnar från vetet i de två nybildade lagkonstellationerna med färskare namn och yngre blod. Inte förrän efter den näst sista matchen stod det klart att finalen skulle komma att spelas mellan First Ladies och mitt lag med det något olyckliga namnet Stone Krashers.

Precis som föregående år öppnade vi finalmatchen starkt. Ett misstag av motståndarlaget i första omgången gav oss läge att dra in vår sistasten för fyra poäng. Fem poäng blev resultatet efter att jag istället valt att försöka en avancerad klyvning för att även få in en av våra stenar framför boet, en uppgift som vår fjärdespelare exekverade med den äran. Efter detta blev matchen aldrig särskilt spännande, utan vi lyckades försvara och utöka vår ledning under återstoden av matchen. Slutresultatet blev 12-4 efter en komiskt tillkommen stöld av en etta i slutomgången, och äntligen kan jag titulera mig nåt. Kapten för södra Skånes bästa curlinglag, typ. Yes!

Snarare fortsatt smygdrift än bombastisk återkomst

Kvällens nyzeeländska dokumentär om kärnkraft gav tyvärr inte mycket mer upplysning än att den hopplöst infekterade debatten inte är begränsad till Sveriges gränser. Samma onyanserade åsiktsuppdelning tycks dominera även i övriga världen, och dokumentären lyckades sällan lyfta sig över ett opartiskt men tillika oresonligt perspektiv, där skrämselpropaganda varvas med förnekanden av riskerna.

Att ett påstående upprepas tillräckligt många gånger gör det inte till en sanning. Särskilt inte när det motsatta påståendet samtidigt upprepas lika många gånger.

Inför inte ett förbud mot sexuella övergrepp på djur!

Enligt Djurens Rätt kommer inte en enda riksdagsledamot den 9 april att rösta för ett införande av förbud mot sexuella övergrepp på djur, och med anledning av detta anordnar de en protestaktion. Argumenten är att det i nuläget inte är möjligt att straffa någon för övergrepp mot ett djur om det inte kan bevisas att djuret har lidit, och den allmänna principen att djur inte ska betraktas som sexuella objekt.

Självfallet ska djur inte utsättas för onödigt lidande, men i vilken utsträckning är det meningsfullt med en uppdelning av övergreppen mot dem i kategorierna sexuella respektive icke-sexuella? Jag tvivlar på att särskilt många djurarter har förmåga att känna sig sexuellt utnyttjande, och därmed är det svårt att ge principen stöd utan att hänvisa till transcendenta värden. Risken är att införandet av ett förbud skulle bottna i människors obehag inför andras sexuella beteende, och det känns inte helt eftersträvansvärt.

Fyra kalorier fullpackade med energi

En av många saker man upptäcker när man tjuvtittar på webbcastade sändningar av amerikanska TeVekanaler som visar prisbelönt politisk satir är att det i detta fantastiska land säljs 5-timmars energidryck, som till skillnad från vanliga energidrycker inte är fullpackad med onyttigheter som orsakar en krasch efter en timme utan tvärtom innehåller inget socker alls och endast 4 kcal. Alltså ger drycken en effekt på hela 0,8 kcal/h, vilket motsvarar ganska precis 4,65 watt. Detta tycks åtminstone räcka för att hålla hjärtat igång.

Den ologiske ateisten

Oavsett vilken tro de förespråkar så har jag inte mycket till övers för sådana som värderar sin egen religiösa uppfattning högre än andras. Som om det inte räckte med deras tendens att knyta vaga positivt laddade begrepp till sig så liknar mycket av vissa organisationers retorik den från följande ordväxling:

– Hej, jag är Bosse, den ologiske ateisten. Jag är en bättre människa än du eftersom du är kristen och kristna har gjort en massa hemska saker i religionens namn.
– Men det var andra kristna, inte jag.
– Du förstår dig uppenbarligen inte på religion.

Europe's Greatest Hits

Här kommer en snabb resumé av min nyss genomförda Europaresa, i form av fem topphändelser från Nederländerna respektive Berlin.

Topp-5 Nederländerna

1. 1990s konsert i Haag med efterföljande igenkänning, utgång med bandet och övernattning på deras hotellrum.
   
2. 1990s konsert i Amsterdam, på gästlistan och än en gång en kväll som slutade på bandets hotellrum.
   
3. van Gogh-museet, resans kulturella inslag.
   
4. Popocatepetl i Haarlem, mexikansk restaurang med god fajitabuffé och en gullig kypare.
   
5. Turkpizza med sallad, fedepuligt.
   

Topp-5 Berlin

1. Min favoritkvinnis från senaste Emmabodafestivalen, att återse och klubba med.
   
2. Våra värdinnor och deras (mestadels bög-) kompisar, för häng och mera klubbande.
   
3. Äga dansgolvet på ZMF med min T-Qualizer.
4. Bussburen snabbsightseeing, så att man fick se Brandenburger Tor och sånt.
   
5. Turkpizza med sallad och kycklingkebab, och DET är najs.
   

Respass för dumheter

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Inget kunde paja flytet

Vissa dagar tycks allt stämma. När jag idag för fjärde gången skulle föreställa ansvarig för Blekingskas bakiskafé Någorlunda stod tre sorters paj på menyn: broccoli- och tomatpaj, laxpaj samt (klassikern) tacopaj. Efter förra veckans nachofiasko behövdes det en uppryckning för att vi skulle kunna hålla modet och redovisningstakten uppe, och jag och min teologistuderande medarbetare sökte hjälp från högre makter. Och som vi blev bönhörda. Om det inte var nog med en aldrig sinande ström av gäster, med hela menyn inom sina önskemåls omfång, så kom pajgudarna att även på liten skala spela oss rakt i händerna:

Köttfärsen blir oväntat otillräcklig, vilket förorsakar ett sent inhopp av tacoquornfärs – som gör succé. Lyckas inte bara utgöra fullgott substitut utan blir även efterfrågad för sina egna egenskaper. Till råga på detta blir polkagriskakan, som var mitt eget förslag, tillräckligt populär för att röna uppskattning, men inte för populär för att det inte ska bli något över till oss hårt slitande tjänstemän. Välförtjänt efter att ha jobbat 22-04 under natten och fått harva mellan 9-17 idag.

Awesome to the max

På jakt efter något som, med kursen i moralfilosofins historia numera bakom mig, kunde stilla min törst efter mer Mill snubblade jag över en Facebook-klubb med namnet Jon Stewart, John Stewart, John Stuart Mill... all awesome. Inspirerad av denna dröjde det inte länge innan jag formulerat min egen teori för utilitarism:

An action is considered good insofar as it promotes global awesomeness.

Det har därför blivit min moraliska plikt att servera er den här bilden:

Homoerotik VIII

Hon är en sån buskälskare att hon kanske skänker en en en.

OBS!

Min bror meddelar att ett nytt nummer av Voice of Friendship (utgiven av The Chinese People's Association for Friendship with Foreign Countries) har anlänt.

Dissad distinktion

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:

Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.