Män i mängder

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?

Jag talar ut

Implicita associationstest är en rätt häftig grej. De kan avslöja fördomar som man knappt visste att de existerade, och andra som man aldrig skulle erkänna att man har. Mina resultat visade att jag hade medelstark automatisk preferens för vita framför svarta, viss preferens för Sverige framför USA och unga framför gamla, samt en viss tendens att koppla samman män med naturvetenskapliga ämnen och kvinnor med humanistiska. Lite mer smickrande är att jag inte har någon märkbart negativ inställning till homosexuella (åtminstone så länge det rör sig om flator).

Konsumtionskritik på utdöende?

På den internationella protestdagen mot masskonsumtionen tänker auktionsgruppen hitta på något.

Nu sällar sig tydligen även Lunds fältbiologer till de som sätter sig på tvären över En köpfri dag.

Du kan (inte?) lita på mig

Från fejan får jag regelbundet utskick från en applikation som meddelar hur jag ligger till i jämförelse med mina vänner. Inte sällan lyder de ungefär som följer:

STRENGTHS:

most trustworthy
most creative
person with the best hair

WEAKNESSES:

most outgoing
most reliable

I ungefärlig översättning är jag alltså värd att litas till, men inte att litas på. Jag kanske borde börja sälja begagnade bilar?

"Jag förstår inte vad folk menar när de säger att politik är tråkigt"

Stewart igen. Och jag kan inte få nog.

Nej, jag säger nej

Alltsedan jag och min barndomsvän köpte "Nej till EG"-knappar på Folkfesten bara för att något år därefter med besvikelse få folkomröstningsresultatet klargjort genom en annan barndomsväns (iförd Lejonkungen-keps) högljudda anförande på skolgården, har inte EU-frågan väckt så mycket mer engagemang hos mig. Det var först när jag blev uppmärksam på den opinionssvängning i frågan som var på gång i det som sedermera kom att bli mitt gröna parti, som ett visst intresse väcktes till liv igen. Även om frågan fortfarande knappast är den som ligger mig varmast om hjärtat (pragmatisk, oöverskådlig och bygger på omöjliga framtidsprognoser), har jag sedan beslutet om medlemsomröstning varit helt inställd att låta min åsikt, som nu även får en kort motivering, räknas.

Min första tanke när jag läste vad Freddie W skriver om hur hans bekantskap med Anders W har kastat om hela hans uppfattning om miljöpartiet, var att det faktiskt är svårt att inte älska ett grönt parti så som Anders framställer det. Även om jag, med mitt ganska annorlunda perspektiv, långt ifrån alltid är överens med honom i sakfrågor, så är hans visioner lika bländande oavsett varifrån man tittar på dem. Och i riktningen mot de visionerna ingår ett fortsatt svenskt EU-medlemskap. Saken är klar för mig. Grönt är sällan så skönt som genom Anders "Nej till utträdeskravet" Wallner.

Idrottsdebatten går vidare

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.

"Män ska vara män"

Enligt mycket genusteori är det ett tragiskt faktum att vårt samhälle betraktar män och kvinnor som parter i ett motsatsförhållande, något som kraftigt begränsar våra friheter att handla och uttrycka oss som vi vill. Som om inte detta vore illa nog anses dessutom män vara bättre än kvinnor och förknippas därför i högre utsträckning med eftersträvansvärda egenskaper. Jag har därför gjort en lista med några exempel som visar precis hur absurt vårt samhälle är och vilka orimliga förväntningar det ställer på oss.

Män ska vara starka.
Kvinnor ska vara svaga.
Män ska vara smarta.
Kvinnor ska vara korkade.
Män ska ta plats.
Kvinnor ska ge plats.
Män ska inte tänka på sitt yttre.
Kvinnor ska tänka på sitt yttre.
Män ska bestämma.
Kvinnor ska lyda.
Män ska spela boll.
Kvinnor ska inte spela boll.
Män ska vara tappra.
Kvinnor ska vara fega.
Män ska inte vara nördar.
Kvinnor ska vara nördar.
Män ska vara ärliga.
Kvinnor ska vara oärliga.
Män ska vara rättvisa.
Kvinnor ska vara orättvisa.
Män ska ha respekt för kvinnor.
Kvinnor ska inte ha respekt för män.
Män ska vara heterosexuella.
Kvinnor ska inte vara heterosexuella.

Hmm...

Efter vintern blir det sommar (tyvärr)

Ett ganska intressant sätt att reflektera över medaljtabellen från årets sommar-OS är genom att jämföra den med samma tabell från vintermotsvarigheten för två år sedan. Inte minst för att det ger en ursäkt för att bli sentimental över ljusare svensktider. Nåväl, här följer en sammanfattning av vad jag funnit:

• Årets Tyskland är förstås värdnationen Kina, som toppar i slutändan tack vare en diger samling medaljer i underliga grenar. Tyngdlyftning är kanske sommarens bobsleigh.
• Årets USA är USA, lika säkert som att Zlatan är Zlatan.
• Årets Sverige är minst lika guldgiriga Storbritannien, med (skotten, vad annars?) Chris Hoy som årets Björn Lind.
• Årets Korea blir ingen mindre än Jamaica, vars idrottare plockade en oförskämt hög placering bara genom att vara oförskämt snabba, fast utan skridskor på fötterna.
• Årets Estland är Slovakien, med guldmedaljer garanterade av samma stolta traditioner i kanot som esterna har på skidor.
• Årets Norge är en titel som måste gå till Kuba, som även de slutade på blott två guld i en uppsjö av silver och brons – varav inga i sedvanliga guldkalvar som boxning respektive längdskidor.
• Årets Kroatien får bli Zimbabwe. Jag har svårt att bestämma mig om det är lika imponerande att syskonen Kostelić, trefaldiga medaljörer i alpin skidåkning, kan komma ur ett land utan berg som att Kirsty Coventry, fyrfaldig medaljör i simning, kan komma ur ett land utan ekonomi.
• Årets Finland måste slutligen bli Sverige – guldlösa efter sju sorger och åtta bedrövelser.
  

Idrottsfilosofi in da house

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.

Olympiska intryck från utlandet

Efter att ha hållit hjärnan hyfsat igång under den första delen av sommaren var det utan större betänkligheter jag kunde låta den förruttna framför merparten av de timmar som SVT sände från OS i Peking. Även om det fanns ljuspunkter i den annars jämngrå svenska medaljdimman så var det kanske mest inspirerande att följa några av våra grannländers öden och äventyr, t.ex.

• Danmark, som i en "lånad" kroatisk båt lyckades segla hem guldet i 49erklassen trots ett masthaveri som ledde till fem minuter försenad start i finalseglingen,
• Norge, som lyckades ta sig till en sedermera vunnen final i damhandboll genom konststycket att tappa en tremålsledning på de sista 90 sekunderna för att sedan avgöra i den 91:a,
• Finland, som sköt sig till sitt första guld efter att ha kammat noll både senaste sommar och vinter,
• Island, som erövrade sin fjärde medalj någonsin med sitt vikingablodade herrhandbollslag,
• Estland, vars Helsingborgstränade Gerd Kanter tog hem ett väntat guld i diskus,
• Lettland, med den förste manlige BMX-mästaren någonsin i Māris Štrombergs, samt
• Litauen, som för femte gången i rad fick spela bronsmatch i herrarnas basket.
  

Envägskommunikation

Då min blogg har tett sig anmärkningsvärt händelsefattig under sommaren kan det vara på sin plats att fråga mig vad jag har haft för mig som har varit så mycket viktigare än att skriva i den.
Utöver att förstrött tillbringa dagar med de närmaste och käraste på olika håll i Skåne och längre upp på västkusten har jag ägnat en del tid åt läsande av olika publikationer. Det har rört sig om

• tidningen, Sydsvenskan heter den
• bloggar, i vanlig ordning
• filosofisk litteratur, i ämnen som frihet, idrott, kärlek och metafysik

Om något av detta har gått in i mitt huvud så bör det inte omöjligt att det kommer ut igen, och då är ny aktivitet på den här bloggen att vänta. Så vänta bara...

Ny bild

Det är ju sommar och sånt.

"Nothing but crumpled porn and Ayn Rand"

I ett avsnitt av Futurama påträffas en underjordisk civilisation, befolkad av mutanter och baserad på allt som spolats ner i människors toaletter. När upptäckarna sedan bekantar sig med detta samhälle konstateras snart att det lokala bibliotekets utbud är begränsat till bättre begagnade ekivoka bilder, samt böcker som Och världen skälvde. Hur den rysk-amerikanska extremindividualistiska filosofen och författarinnan Rands skönlitteratur hamnat i detta sällskap är en intrikat fråga, som dock tycks ha tre möjliga svar:

1. Det rör sig om sådan dasslitteratur att läsare förpassat den dit den hör hemma.
2. Den anses vara sådan dasslitteratur att läsare spolat ner den på muggen för att slippa behöva erkänna för bekanta att de befattar sig med den (och eventuellt även, för att fullända porrparallellen, uppskattar den).
3. Timbro har varit i farten igen.

Kött är inte spenat

På ett flygblad som min bror i dagarna erhöll från godtycklig djurrättsorganisation, stod det att läsa att mänsklig konsumtion årligen bringar 43 biljoner djur om livet. Han berättade för mig att han reagerat över siffran och snabbt räknat ut att detta varje år skulle motsvara 7000 djur per världsinvånare, d.v.s att för varje människa skulle ungefär tjugo djur om dagen slaktas. Det är så att man häpnar. Jag hade ingen aning om att folk åt räkor så ofta.

Baby Love Child

En intressant företeelse i svenska språket är existensen av tre snarlika ord, synonyma med spädbarn, som vart och ett avslöjar något om språkbrukarens livsåskådning, eller inställning till de små liven som åsyftas. Vi har

• baby, för romantikern,
• bebis, för realisten, samt
  
• bäbis, för cynikern.
  

Illa

Man vet att det går utför med det här samhället när endast 5 av de 226 (eller 2,2 %) som i senaste riksdagsvalet lade sin röst på Kalle Anka-partiet lyckades stava rätt till det.

Mungon är vår framtid!

Föreställ er att Sverige står inför ett yttre hot i form av illasinnade ormar. Kloka av erfarenheten från hur mänskligheten tidigare fått hjälp att försvara sig mot sådana inkräktare beslutar riksdagen att införa rösträtt för mungor. För att locka till sig de små krabaternas värdefulla röster inför kommande val skulle då naturligtvis också alla etablerade partier se till att bilda speciella sidoorganisationer för dessa. Vi skulle därmed få se organisationer som

• Centerpartiets Mungoförbund
• Grön Mungo
  
• Kristdemokratiska Mungoförbundet
• Liberala Mungoförbundet
  
• Moderata Mungoförbundet
• Mungo-Vänster
  
• Sveriges Socialdemokratiska Mungoförbund

Demokrati är fantastiskt!

Freddi har såklart sjukt mycket viktigare saker för sig

Det här är ren briljans. Fler kommentarer känns överflödiga.

Stewart for President, Colbert for Vice President

Om inte vardagkvällarna i TeVerutan blir tillräckligt awesome bara av Jon Stewarts närvaro så brukar Stephen Colbert kunna begrava alla tvivel. Comedy Centrals utbud av bildande politisk satir är på sagolik nivå. Kan det t.ex. bli bättre än så här?