Efter vintern blir det sommar (tyvärr)

Ett ganska intressant sätt att reflektera över medaljtabellen från årets sommar-OS är genom att jämföra den med samma tabell från vintermotsvarigheten för två år sedan. Inte minst för att det ger en ursäkt för att bli sentimental över ljusare svensktider. Nåväl, här följer en sammanfattning av vad jag funnit:

• Årets Tyskland är förstås värdnationen Kina, som toppar i slutändan tack vare en diger samling medaljer i underliga grenar. Tyngdlyftning är kanske sommarens bobsleigh.
• Årets USA är USA, lika säkert som att Zlatan är Zlatan.
• Årets Sverige är minst lika guldgiriga Storbritannien, med (skotten, vad annars?) Chris Hoy som årets Björn Lind.
• Årets Korea blir ingen mindre än Jamaica, vars idrottare plockade en oförskämt hög placering bara genom att vara oförskämt snabba, fast utan skridskor på fötterna.
• Årets Estland är Slovakien, med guldmedaljer garanterade av samma stolta traditioner i kanot som esterna har på skidor.
• Årets Norge är en titel som måste gå till Kuba, som även de slutade på blott två guld i en uppsjö av silver och brons – varav inga i sedvanliga guldkalvar som boxning respektive längdskidor.
• Årets Kroatien får bli Zimbabwe. Jag har svårt att bestämma mig om det är lika imponerande att syskonen Kostelić, trefaldiga medaljörer i alpin skidåkning, kan komma ur ett land utan berg som att Kirsty Coventry, fyrfaldig medaljör i simning, kan komma ur ett land utan ekonomi.
• Årets Finland måste slutligen bli Sverige – guldlösa efter sju sorger och åtta bedrövelser.
  

Idrottsfilosofi in da house

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.

Olympiska intryck från utlandet

Efter att ha hållit hjärnan hyfsat igång under den första delen av sommaren var det utan större betänkligheter jag kunde låta den förruttna framför merparten av de timmar som SVT sände från OS i Peking. Även om det fanns ljuspunkter i den annars jämngrå svenska medaljdimman så var det kanske mest inspirerande att följa några av våra grannländers öden och äventyr, t.ex.

• Danmark, som i en "lånad" kroatisk båt lyckades segla hem guldet i 49erklassen trots ett masthaveri som ledde till fem minuter försenad start i finalseglingen,
• Norge, som lyckades ta sig till en sedermera vunnen final i damhandboll genom konststycket att tappa en tremålsledning på de sista 90 sekunderna för att sedan avgöra i den 91:a,
• Finland, som sköt sig till sitt första guld efter att ha kammat noll både senaste sommar och vinter,
• Island, som erövrade sin fjärde medalj någonsin med sitt vikingablodade herrhandbollslag,
• Estland, vars Helsingborgstränade Gerd Kanter tog hem ett väntat guld i diskus,
• Lettland, med den förste manlige BMX-mästaren någonsin i Māris Štrombergs, samt
• Litauen, som för femte gången i rad fick spela bronsmatch i herrarnas basket.
  

Envägskommunikation

Då min blogg har tett sig anmärkningsvärt händelsefattig under sommaren kan det vara på sin plats att fråga mig vad jag har haft för mig som har varit så mycket viktigare än att skriva i den.
Utöver att förstrött tillbringa dagar med de närmaste och käraste på olika håll i Skåne och längre upp på västkusten har jag ägnat en del tid åt läsande av olika publikationer. Det har rört sig om

• tidningen, Sydsvenskan heter den
• bloggar, i vanlig ordning
• filosofisk litteratur, i ämnen som frihet, idrott, kärlek och metafysik

Om något av detta har gått in i mitt huvud så bör det inte omöjligt att det kommer ut igen, och då är ny aktivitet på den här bloggen att vänta. Så vänta bara...

Ny bild

Det är ju sommar och sånt.

"Nothing but crumpled porn and Ayn Rand"

I ett avsnitt av Futurama påträffas en underjordisk civilisation, befolkad av mutanter och baserad på allt som spolats ner i människors toaletter. När upptäckarna sedan bekantar sig med detta samhälle konstateras snart att det lokala bibliotekets utbud är begränsat till bättre begagnade ekivoka bilder, samt böcker som Och världen skälvde. Hur den rysk-amerikanska extremindividualistiska filosofen och författarinnan Rands skönlitteratur hamnat i detta sällskap är en intrikat fråga, som dock tycks ha tre möjliga svar:

1. Det rör sig om sådan dasslitteratur att läsare förpassat den dit den hör hemma.
2. Den anses vara sådan dasslitteratur att läsare spolat ner den på muggen för att slippa behöva erkänna för bekanta att de befattar sig med den (och eventuellt även, för att fullända porrparallellen, uppskattar den).
3. Timbro har varit i farten igen.

Kött är inte spenat

På ett flygblad som min bror i dagarna erhöll från godtycklig djurrättsorganisation, stod det att läsa att mänsklig konsumtion årligen bringar 43 biljoner djur om livet. Han berättade för mig att han reagerat över siffran och snabbt räknat ut att detta varje år skulle motsvara 7000 djur per världsinvånare, d.v.s att för varje människa skulle ungefär tjugo djur om dagen slaktas. Det är så att man häpnar. Jag hade ingen aning om att folk åt räkor så ofta.

Baby Love Child

En intressant företeelse i svenska språket är existensen av tre snarlika ord, synonyma med spädbarn, som vart och ett avslöjar något om språkbrukarens livsåskådning, eller inställning till de små liven som åsyftas. Vi har

• baby, för romantikern,
• bebis, för realisten, samt
  
• bäbis, för cynikern.
  

Illa

Man vet att det går utför med det här samhället när endast 5 av de 226 (eller 2,2 %) som i senaste riksdagsvalet lade sin röst på Kalle Anka-partiet lyckades stava rätt till det.

Mungon är vår framtid!

Föreställ er att Sverige står inför ett yttre hot i form av illasinnade ormar. Kloka av erfarenheten från hur mänskligheten tidigare fått hjälp att försvara sig mot sådana inkräktare beslutar riksdagen att införa rösträtt för mungor. För att locka till sig de små krabaternas värdefulla röster inför kommande val skulle då naturligtvis också alla etablerade partier se till att bilda speciella sidoorganisationer för dessa. Vi skulle därmed få se organisationer som

• Centerpartiets Mungoförbund
• Grön Mungo
  
• Kristdemokratiska Mungoförbundet
• Liberala Mungoförbundet
  
• Moderata Mungoförbundet
• Mungo-Vänster
  
• Sveriges Socialdemokratiska Mungoförbund

Demokrati är fantastiskt!

Freddi har såklart sjukt mycket viktigare saker för sig

Det här är ren briljans. Fler kommentarer känns överflödiga.

Stewart for President, Colbert for Vice President

Om inte vardagkvällarna i TeVerutan blir tillräckligt awesome bara av Jon Stewarts närvaro så brukar Stephen Colbert kunna begrava alla tvivel. Comedy Centrals utbud av bildande politisk satir är på sagolik nivå. Kan det t.ex. bli bättre än så här?

Kolfiberfilosoferande

Redan för ett år sedan skrev Torbjörn Tännsjö i Aftonbladet om nödvändigheten av att låta amputerade Oscar Pistorius, som på sina kolfiberskenor fullkomligt dominerat handikappfriidrottens sprintsträckor, delta i olympiska 400 meters-lopp mot tävlande som har benen i behåll. När domen i fallet nu slutligen har fallit till sydafrikanens fördel uppmärksammas detta på Malmö högskolas nordiska idrottsvetenskapliga samlingsplats idrottsforum.org återigen ur bl.a. en filosofisk synvinkel, den här gången formulerad av Kutte Jönsson (vars gärningar jag inte alltför sympatiskt kommenterat förr).

Förtjänstfullt tar han sig den här gången emellertid an problem med idrottens regelverk och de gränsbedömningar som får råda där, och framför allt den perceptionsfenomenologiska referensen till utvidgad kroppslighet är värd att begrunda. Tyvärr verkar han aldrig acceptera argumentet om att hjälpmedlen kan ge Pistorius orättvisa fördelar som något annat än förtryckarretorik, eller i bästa fall något som Tännsjö redan avhandlat. Jönssons kommentar inleds med att det internationella friidrottsförbundet på tveksamma grunder tillskrivs diskriminerande och nedlåtande attityder, något som för mig inte gör att han själv framstår som den fördomsfria individ han vill utge sig för att vara. Som Anja säger är ju fördomarna om idrottsvärlden ofta större än fördomarna inom den.

Det slutgiltiga målet med inlägget är att ifrågasätta gränsen mellan "naturligt" och "konstgjort", d.v.s. mellan ben av kött och blod och ben av kolfiber. Vad man kan fråga sig i det läget är varför han samtidigt lägger så stor vikt vid att understryka att idrottsvärldens begrepp är konstruerade, därtill i syfte att diskriminera människor som inte är "normala". När myndigheterna i Folkrepubliken Kina ger ut information om det statsskick de vägrar erkänna brukar dessa bli en orgie i citattecken när beskrivningarna talar om det taiwanesiska "parlamentet", "regeringen" eller "grundlagen". På samma sätt innehåller Jönssons kommentar inte mindre än 58 uppsättningar av sådana tecken. Ibland kan jag inte undgå att få känslan av att målet med hela hans forskarkarriär är att hämnas på idrottsvärlden för att han alltid blev vald sist på gympalektionerna.

Jag saknar fortfarande en analys av hur det olympistiska idealet om framgång genom personliga ansträngningar är förenligt med medverkan av löpare vars snabbhet inte enbart är avhängig muskelbyggande träning, utan även utomståendes ingenjörskonst. Räcker det med att resultaten är jämförbara för att prestationerna ska kunna vara jämförbara? Eller ska vi nöja oss med att resultaten är jämförbara och glädja oss åt den sällsynta händelsen? Leder isåfall inte detta till att vi anammar den nedlåtande inspirerade attityd som Jönsson varnar för? Och inte minst, vad skulle någon som Freddi (med bl.a. en egen karriär inom handikappfriidrotten bakom sig) ha för åsikter?

Fördomar, åsiktsfrihet och minsta motståndets lag

Fördomar är inte direkt något som brukar ses med blida ögon. Det har sagts att fördomar fördummar, eller rentav förpestar. För att förstå varifrån fördomar förvärvar förmågan att förorsaka fördumning och förpestning får man dock först föras till deras förklaring. En fördom är per definition ett omdöme grundat på bristfällig information. Således borde en ökning av kunskapsmängden räcka för att eliminera de oönskade fördomarna. Fritt åsiktsutbyte anses öka kunskaperna och göra dem bättre underbyggda. Så brukar den rättigheten legitimeras.

Men som vi vet fungerar inte människor alltid på det sättet. Vi har en tendens att följa fysikens lagar och försätta oss i det tillstånd som har lägst energi. Ibland är det bekvämare att hålla fast vid en tveksam uppfattning för att den inte kräver samma mått av självrannsakan. Effekterna av att folk agerar utifrån att ha anammat en sådan uppfattning kan dessutom vara skadliga för allmänheten, vilket kanske anses vara fallet i exemplet med att skylla missförhållanden i samhället på invandrare, eftersom detta kan skapa spänningar mellan befolkningsgrupper. Om skadorna av att släppa en "farligt" bekväm åsikt fri är större än skadorna av att tysta ner den så tycks åsiktsfrihetens legitimitet vara hotad.

Frågan är när man verkligen kan säga att så är fallet, och i just nämnda fall har jag ändå svårt att tänka mig det. Ett bättre exempel som jag kommer att tänka på är diskussionen om klimatförändringarna, där också viss censur av förnekarna förekommer. Men nog är det bekvämare att fortsätta luta sig tillbaka i sin bensinslukande bil och låtsas som om det helt och hållet är naturliga orsaker som ligger bakom att det blir varmare än att anstränga sig för att bidra till det globala målet om sänkta koldioxidutsläpp, oavsett hur osannolik denna uppfattning kan bedömas vara. Låt säga att vi med stor säkerhet visste att Gud skulle straffa oss med att släcka solen om inte 95 % av jordens befolkning offrade sin ena hörntand. Är det då rimligt att ge förnekarna av denna domedagsprofetia fritt spelrum för att predika individens rätt att behålla alla sina tänder, trots att detta äventyrar hela vår fortsatta existens? Det tål att grubblas på.

Stolt svensk

Som så ofta gick det inte att bli klok på slutresultatet i Eurovision Song Contest, men att det näst högsta antalet röster från svenska folket tillföll det bosniska bidraget var riktigt uppmuntrande.

Knarka för miljön!

Det ska erkännas att faktorer bortom de mänskliga skadorna utgör svaga argument i droglagstiftningsfrågan. Då det emellertid redan är bevisat att ett stort antal illegala droger är mindre skadliga än alkohol måste jag ifrågasätta vårt samhälles val av denna drog som accepterad på miljömässiga grunder. När man reflekterar över hur mikroskopisk energiförbrukningen vid uppröjandet av förbrukade flaskor efter en av nationens klubbkvällar är, i jämförelse med när enorma mängder glas och vatten transporteras över klotet för att dess befolkning ska få möjlighet att dricka sig otörstig, slås man av vilket enormt resursslöseri detta innebär. Om effekten av litervis med öl kan uppnås genom tabletter med massa i storleksordningen gram så borde det återigen ifrågasättas om illusionen är värd sitt pris.

Eurovisionären har väckts till liv igen

Även om jag inte följer spektaklet med samma entusiasm som föregående år (och inte kommer ha möjlighet att uppleva finalen i lika fabulöst sällskap) så har jag ändå tvingats kapitulera och släppa fri min villkorslösa kärlek efter att i kvällens första semifinal ha upplevt årets bidrag från Bosnien-Hercegovina:

Nyskapande norgehistoria nyuppsatt

Lunds Studentteaters uppsättning av Egalias döttrar har ikväll avnjutits av undertecknad. Den kvantitet myror som det litterära verket förmår att sätta i huvudet på sin mottagare är imponerande. Samhället som målas upp kan beskrivas som en spegelvänd karikatyr av ett patriarkat, som hålls samman genom en fundamentalistiskt omfattad övertygelse om det rätta i tillståndet. Frånvaron av jämställdhet bygger i grunden på en frånvaro av förnuft, och förtrycket uppstår inte genom medvetna försök att kuva männen utan genom att den vanliga människans tankeförmåga inte omfattar föreställningar om hur saker skulle kunna vara annorlunda, vilket leder in henne i en övertygelse om att det hon gör när hon upprätthåller könsmaktordningen är det enda rätta. Synliggörandet av detta tillstånd är för mig berättelsens främsta förtjänst.

Bristen i denna framställning är att vårt verkliga samhälles struktur inte tycks vila på ett lika bräckligt fundament. Jämställdhetsorganisationen Mansligan baserar sin övertygelse om möjligheten till förändring på uppgifter om en svunnen tids patriarkala system (något som när det betraktas med deras samhälles ögon höjer på en hel del av dessas bryn), men i vår egen värld är den blotta historiska existensen av matriarkala kulturer högst ifrågasatt. Patriarkat är knappast någon dunkel, ondsint kraft utan något som har uppstått naturligt för att det en gång i tiden har fyllt en funktion (vilket inte är ett försvar för det i nutid). Ett tydligt exempel på hur kopplingen mellan berättelsen och verkligheten blir krystad är i fallet med det uppmärksammade klädesplagget PH, för vilket det är svårt att föreställa sig någon funktion utöver den symboliska.

Ändå tror jag att Egalia än idag kan öppna ögon och hjälpa oss att förstå de mekanismer som leder till ett förtryckssamhälle och hur de kan motverkas. Avslutningsvis får jag medge att mina slutsatser kanske inte överensstämmer med författarens avsikter, men å andra sidan, varför skulle jag bry mig om det?

Om en bok om det politiskt korrekta

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.

Alla talar svenska

Språk – såklart alltid ett intressant diskussionsämne som folk har åsikter om. Efter att ha hört kommentatorerna fullkomligt vräka ur sig de satser med dissonant språkmelodi som bara en SM-final i basket kan inbjuda till har jag svårt att ta in budskap som det här. Det kanske är en högst personlig uppfattning att inblandandet av engelska ord, med bibehållet uttal, i svenska språket är att jämställa med att låta en banjo spela några av tonerna i en melodi som i övrigt framförs på nyckelharpa, men det tycks även finnas andra betänkligheter med den rådande språkutvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om svenska språket här, ett inlägg som förvisso även tar avstånd från toppstyrning av språk. Men är anglifieringen verkligen uppkommen ur allmänhetens behov av språklig funktionalitet? Snarare kommer den via media och inflytelserika samhällsklasser, och jag skulle hävda att den motverkar språkets tillgänglighet om det också ska behövas engelskkunskaper för att förstå vad som talas mellan människor i Sverige. Att låta direktiv med folklig förankring vägleda utvecklingen vore helt klart att föredra. Gärna så att tillämpning av etymologisk stringens och skandinavisk inspiration uppmuntras vid bildning av nyord. Det bästa vore kanske om personer med engelska som modersmål lite oftare kunde påpeka för svenskarna hur löjligt deras engelska uttal är.

Men kanske vore det allra värsta för språket att, vilket artikelskribenten hemfaller åt, låta den politiska korrektheten styra. Att det skulle finnas ett samband mellan bevarandet av ett språks egenart och inskränkt nationalism är högst tveksamt när man betänker att japanskan är ett av de språk som har tagit in flest lånord samtidigt som det japanska samhället har rykte om sig att vara bland de mest uteslutande för främlingar.