Hem, jävla hem

De första dagarna i mitt nya hem kan sammanfattas som kaotiska och rena döden toppat med lite strössel. Grundförklaringen ligger i att bredbandet inte har velat fungera, vilket har gjort att jag inte kommit åt bankkontot med de pengar jag tänkt leva på. Lyckligtvis räddades jag tillfälligt av en gammal sparbössa där ungefär tvåhundrasjuttio spänn i mynt låg undanstoppade. När dessutom TeVen saknade en antennsladd samtidigt som pengarna på mobilen tagit slut så var den totala isoleringen ett faktum: på Vildanden kan ingen höra dig skrika.

Det som ändå fått mig att härda ut är de vänner jag nu har i grannskapet, och då tänker jag inte minst på Mette. Nu har jag dessutom över dagen begett mig hem till födelsestaden och med hjälp av dess uppkopplingar förhoppningsvis rett ut alla besvär, därtill äntligen fått mitt antagningsbesked ganska precis 17 timmar före introduktionsmötet. Framtiden ser ändå hyfsat ljus ut.

Homoerotik IV

Detta är en anpassning till det nya system som vi inför inför den kommande säsongen.

Farväl till Gamla Väster

Med festivalen avslutad kördes idag det sista flyttlasset in till min Lundalägenhet, och det enda som nu saknas för att jag ska vara inflyttad där är därmed jag själv. Planen är att jag ska cykla in under morgondagen för att på så sätt manifestera att en ny epok av mitt liv inleds (och för att jag kommer behöva ha min cykel där). Detta innebär naturligtvis att en annan epok går i graven, nämligen den 23-åriga Gamla Väster-epoken, även om det fortfarande lär bli ett och annat besök hos min far som alltjämt bor där. Jag kommer att sakna...

• områdets lugn och skönhet trots det centrala läget.
  
• den rådande mentaliteten som ledde till att det inom distriktet lades fler röster på F! än på sd i senaste riksdagsvalet (även om partiets otroligt söte representant i vallokalen kan vara ytterligare en förklaring).
  
• känslan av att verkligen höra hemma mitt i smeten, ett av få privilegier under min uppväxt.

Däremot kommer jag inte att sakna...

• lärarna på Västra skolan som la grunden för min långvariga fiendskap till utbildningsväsendet.
• lyxkommersialiseringen av närområdet och den utveckling den riskerar att leda till för stadsdelen.
  
• fördomarna baserade på detta närområde, vilka gör att man känner sig som en utböling varje gång man hänger på Möllan.

Nu väntar en spännande omställning till livet på studentghetto i västlundensisk ödemark.

Lyckönskning med förhinder

Vad säger man egentligen till en kvinna som väntar barn inom den närmaste tiden? Jag upplever att någon form av lycka till-önskan lägger för stor vikt vid vad som kan tänkas gå fel, medan något i stil med lycklig förlossning känns en aning... krystat. Det bästa jag har förmått att komma på är trevlig nedkomst, men svenska språket tycks inte innehålla någon etablerad lyckönskningsfras. Så tills vidare är kanske det bästa man kan göra att rekommendera en låt som har rätt fin text, om än lite svår att uppfatta.

Homoerotik III

Det är kutym att gå på maskerad maskerad.

Blame Canada

Gårdagen innebar ytterligare en festivalafton på Mölleplatsen med många bekanta ansikten. Utöver en ny bekantskap från fredagsklubbandet fick jag under kvällen uppleva Miss Li med mitt högtidliga konsertsällskap, tillika min inspiratör. Efter det träffade jag på flera andra av mina små vänner, och för ovanlighetens skull dessutom en kusins sköna svåger som brukar tillhöra höjdpunkterna så fort han dyker upp på släktkalas. På vägen in chockades jag över det enorma publikuppbådet, men förstod snabbt att det var Peps det var frågan om.

Senare väntade en spelning med smått mysiga tvillingparet Tegan and Sara, som fick utstå kritiken Lite som en blandning mellan Alanis Morissette och Avril Lavigne; väldigt amerikanskt. Det lustiga med det konstaterandet var förstås, förutom att det var en smula elakt, att samtliga tre artister är från Kanada. Faktum kvarstår dock att kanadensare, hur gärna de än vill påstå motsatsen, inte sällan är mer amerikanska än amerikanarna själva.

Idag har jag stått i en 35-minuterskö för att prova en av festivalens mer populära läckerheter.

Homoerotik II

Jag kan inte få nog.

En ny dejtingfirma där singlar singlar slant om vem de ska gå ut med.

Lillebror vs. Lillhonga

Under de dagarna som festivalen fortgått har jag hunnit se Marit Bergman rädda en spelning med hotande låg stämning genom att utnyttja den scenvana hon utvecklat till att få igång den sega Malmöpubliken, ätit fem munkar under en Tommy Körberg-konsert, stått och frusit lite för länge i gåshuden framkallad av Lalehs låtar, samt med uppskruvade förväntningar sett filmen Hata Göteborg. Avslutningen möttes av rungande applåder, och både jag och de som för dagen utgjorde mitt sällskap kunde instämma i att filmen var väldigt bra och att rollerna var välspelade, givetvis med ett extra plus i kanten till Nic Schröder. Och även om våld och grupptryck aldrig har haft någon plats i mitt eget liv så kunde jag identifiera mig med huvudpersonerna i den vilsenhet som de upplever i kollisionen mellan olika former av vänskap.

Därför blir jag provocerad när min bror, som jag aldrig såg röken av under visningen, påstår att han också såg filmen och fäller omdömet att karaktärerna var platta och relationerna i kompisgänget saknade trovärdighet. Jag kan inte annat än att ta det personligt när han påstår att de sociala strukturer som jag kan känna igen mig i inte finns, och jag undrar om det inte i själva verket är han som saknar livserfarenheten för att uttala sig om en sådan sak.

Festival i stan

Igår var det dags för Malmöfestivalen att dra igång. Min första festivaldag tillbringades enbart vid och omkring Mölleplatsens tre konsertscener, där jag fick sett spelningar av de två Norrköpingsbanden Laakso och Slagsmålsklubben, samt fantastiska värmländska Detektivbyrån. Kvällen avslutades på KB med en saftig musikalisk käftsmäll komplett med publikanstormad scen och polispådrag, allt givetvis signerat TTA. Under denna sena dag hann jag även oplanerat springa på bekantskaper från vitt skilda sammanhang vid inte mindre än arton tillfällen. Kvantitet över kvalitet är vad som verkar gälla för mig just nu.

Ikväll spelar bl.a. Marit Bergman som, om jag får skryta lite, älskar min kusin.

Himmelsgrått

Jag har insett att jag börjar tycka mer illa om Malmö FF för varje dag som går. Anledningen är klubbens supportrar som mer och mer breder ut sig på Anjas blogg med sina gnälliga anmärkningar som med sina ofta förminskande och hånfulla ordalag visar på en total oförmåga att tåla kritik mot föreningen. När dessutom en av dessa skribenter publicerar sin smygsexistiska dynga i mitt namn, då är måttet rågat.

Förmodligen bottnar allt i den stinkande urmalmöitiska mentalitet som genomsyrar klubben och, vilket krönikören mycket riktigt påpekade i det tidigare utspel som drog igång opinionen, ligger till grund för dess förfall. Om jag varit mer teatral hade jag sagt till belackarna: Lägg ägg! Ju förr ni inser att ni är fanatiska ignoranta storstadsbönder ovärdiga att kyssa fötterna på ett geni som Gatu, desto bättre för er.

VARFÖR?!

... var jag inte där?

Vote Dudes for the Legalation of Hemp

I Sydsvenskans huvudledare kunde man idag (-arna) läsa om de 270 ungdomarna som polisen omhändertagit på reggaefestival i Uppsala, där det av förklarliga skäl lär ha rullats en och annan jolle. En överläkare och ungdomssektionschef uttalar sig glatt om polisinsatsen:

Enligt Liljeberg kan just musikfestivaler fungera som en inkörsport till narkotikaanvändning. Ruset kan bli en mall för hur musiken skall upplevas:
”Nästa gång man går på festival blir det inte samma sak om man inte rökt på”, som Liljeberg uttryckte saken.

Om det är det värsta de har att skrämmas med i fråga om de här substansernas eventuella beroendeframkallning, då är det närmast löjligt att som i artikelns avslutning dra resonemanget vidare till unga människor som får sina liv förstörda av drogberoende. Jag är som bekant ingen anhängare av droger i allmänhet, men jag är kritisk till en lagstiftning som bygger på traditioner och fördomar.

Och glöm inte budskapet.

Homoerotik

Lättroad som jag är har jag insett hur mycket jag gillar att stapla homonymer. Detta är något som jag har sysslat med även i tidigare inlägg, men mitt senaste favoritexempel är följande mening:

Efter några välfyllda vinglas vinglas det lätt en smula.

Kyn passa ekki

I den webbaserade isländskkurs som jag satt tänderna i förekommer en övningsuppgift av typen HVAÐ PASSAR EKKI? där alternativen är konungur, þræll, drottning och prins. Oavsett kunskaper i det isländska språket tror jag att de allra flesta hade kommit till slutsatsen att trälen är den som inte passar i det högadliga sällskapet. Rätt svar enligt facit var dock drottning, av den förmodade anledningen att hon är av kvinnligt kön och att ordet därmed har feminint genus. Detta är faktiskt exempel på en situation där genusmarxism hade eliminerat all tvetydighet och därmed gjort en hel del nytta.

Dramatiken stegras

Följetongen kring min högskoleansökan går vidare. Struken från båda mina val såg jag till min förtjusning att det ännu fanns platser kvar vid det andrahandsalternativ som jag alltjämt varit inställd på att läsa. Men eftersom jag som sagt var struken från kursen hos studera.nu så kunde jag inte heller göra en efteranmälan där, utan har istället fått förlita mig till ett mejl skickat till institutionens studievägledning, från vilken jag nu spänt inväntar ett svar efter att den på tisdag blivit bemannad igen.

Innan dess hann jag med att efter två veckor få svar från den kursexpedition som bär ansvaret för att det har kunnat gå till på det här viset, och där få beskedet att jag skulle vända mig till Lunds antagningsenhet för att ställa saker till rätta. Under de tre dagar som återstod till att andra urvalet skulle bli klart så ringde jag dit ett antal gånger, första dagen för att bli informerad om att deras telefontider är vardagar 9-12, dag två och tre blev resultaten identiska: ett meddelande om att de skulle vara tillbaka i luren efter klockan elva följt av en timme där det tutar upptaget.

Dissa inte Glenn

Sportbladets Stefan Alfelt tyckte förresten att det inte längre hade med idrott att göra när Glenn Hysén invigningstalade på Pridefestivalen.

– Jag lovar att de finns där, även om många blivit utmattade och lagt av efter några år i omklädningsrummets verbala odör, läste Glenn självkritiskt vackert upp om de bögar varken han eller jag vet att vi träffade på under våra aktiva år.
Därför att vi båda är så gamla att vår ungdomstid var tiden före då homosexuella vågade stiga ut ur garderoben. På min tid skämtade vi inte om bögar eftersom vi knappt visste att de fanns, men i dag är det korrekt för oss att säga att vi förtryckte dem ändå.

Han tycks dels glömma att Glenns aktiva karriär var betydligt längre än hans egen och att svårigheterna med öppenhet inte är begränsade till junioråldern. Och av någon anledning verkar han ha fått för sig att nedvärderande skämt är den enda formen av förtryck som förekommer i det här sammanhanget.

Men man behöver ju faktiskt inte vara så negativ mot en förskräckt skribent. Filtrerar man bort sarkasmen från innehållet så blir hans resonemang ändå träffsäkert. Däremot tycks han väldigt exklusivt sitta inne med vissa uppgifter.

Krönikörens uppsplittringsförbannelse

Som en följd av Sydsvenskans sportkrönikörs beslut att under tisdagen välja att bevaka kvällens DN-gala framför Skånederbyt på Malmö Stadion har några lustiga kommentarer från missnöjda himmelsblå bönder letat sig in på hennes blogg Gatukontoret. Jag okynnesciterar lite:

Det finns ju några på SDS-sporten, Håkan Malmström t ex, som är pålästa och kunniga när det gäller fotboll. Om de skriver krönikor om detta så kunde Anja bevaka sina paradgrenar, dvs modern feministkamp och tamfotboll.

Självklart är det otänkbart att en matchkrönika uteblir efter att MFF bjudit på en intetsägande tillställning i mittenträsket av tabellen, och inte finns det vid ett dylikt tillfälle något utrymme för bevakning av landets största tävling i en av landets för tillfället mest populära sporter. Om nu Malmö ska föreställa en mångkulturell stad så omfattar det tydligen inte idrottskulturen. Det finns saker jag kommer att sakna och saker jag inte kommer att sakna efter att jag har flyttat. Men mer om sånt i ett senare inlägg.

Sex småqueera månader

Det slog mig att det nu har gått ett halvår sedan jag på allvar lärde känna pride-Anders i och med att jag googlade efter mitt eget smeknamn och fann det här inlägget i hans blogg, vilket inledde en korrespondens som blev upprinnelsen till att jag inbjöds till hans schlagerfest. Som mer eller mindre direkta följder av denna bekantskap har jag till dags dato hunnit göra dessa saker:

• författat arton blogginlägg vars innehåll har kunnat sorteras under kategorin kvasiqueert
  
  
• burit upp en banderoll med bilder av olikkönade pepparkaksformar i ett demonstrationståg
  
  
• reflekterat över det mesta som har med kön, relationer och sexualitet att göra, och därmed blivit klokare på vad Axel brukar snacka (men inte blogga) om
  
  
• lagt mig i jämlikhetsdiskussioner med såväl idéer på det teoretiska planet som förslag till praktiska åtgärder
  
  
• utnyttjat mattekunskaper från tre års högskolestudier till att konstruera en avancerad queerordvits
  
  
• insett att jag inte nödvändigtvis kommer behöva frångå mina individuellt typiska attraktionsmönster för att få ett lyckligt liv
  
  
• börjat besvara frågan om vilka egenskaper jag attraheras av hos en tjej med motfrågan om inte det är en lite väl heteronormativ formulering (även då frågan ställs av en tjej som jag för tillfället är attraherad av)
  

Puss på dig och tack för inspirationen!

Åtminstone rätt vecka för att dra till Stockholm...

Upptäckte nyss en lite kul annonsrubrik på Facebook:

Blivande kvinnlig Handelsstudent söker bostad