Apropå zvenne

Efter hans bleka insats i matchen mot Nordirland gjorde Sportbladets webbsida en omröstning bland sina besökare. Frågan som ställdes var: Zlatan & landslaget – hur ska Lagerbäck göra mot Danmark? Svarsalternativen löd som följer:

• Peta honom ur truppen
• Bänka honom från start
• Låta honom spela
• Dårar! Zlatan är störst!

42,3 % valde det sistnämnda, och samtidigt som det tyder på god smak hos de röstande (frågan var verkligen korkat ställd) har jag svårt att föreställa mig att någon annan svensk idrottsutövare i det givna sammanhanget skulle kunna beskrivas i de ordalagen. Samma dag visade en opinionsundersökning att 4,3 % av de tillfrågade skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val nu. Man kan ju undra om det finns något samband.

Brödrafolkets väl

I veckan presenterades en idé om hur vi ska kunna sanera den svenska statsskulden och på köpet få lite annat smått och gott, som en kraftigt utökad kuststräcka. Det hela går ut på att vi erbjuder vår rika granne Norge att ta över vårt land i utbyte mot att de betalar av vår statsskuld med sina smutsiga oljepengar. Eftersom norrmännen inte kommer kunna motstå en sådan prestigevinst, lär de nappa direkt.

Inför nästa val till Norges parlament Stortinget bildas Partiet för det nya Sverige, som på sin agenda har punkter som att ändra landets namn till Sverige, flytta huvudstaden till Stockholm, införa svensk lag, byta kungahus (eller varför inte ta bort det när vi ändå är igång?) och återinföra den gamla unionsflaggan. Med i princip dubbelt så många röstberättigade i Sverige som i Norge så borde detta parti inte ha några som helst problem att uppnå en klar majoritet.

Planen hade således fungerat utmärkt om det inte varit för en sak som kom till upphovsmännens kännedom lite senare: den norske kongen har formellt fortfarande veto i Stortinget. Därmed kommer de, istället för att skrida till verket, låta den tjäna syftet att väcka en och annan fundering kring demokrati.

Hur man når personlig framgång genom att hänsynslöst förråda de egna

Sverige förlorade alltså dagens EM-kvalmatch mot överraskningslaget Nordirland med 2-1. Inställningen höll inte, spelet stämde inte, och taktiken gick helt åt fanders. Att det inte håller att ha tretton spelare i startelvan visades med all önskvärd tydlighet när som avslutning på byteskavalkaden Olof Mellberg skadad fick lämna plats åt en spelare som inte kunde bidra med den ökade anfallskraft som i det läget varit önskvärd. David Healy var klinisk i sina avslut och hemmasegern var om än inte ohotad så inte heller orättvis.

Själv hade jag haft allt detta på känn redan i förväg, och kunde när slutsignalen gick sitta och rulla tummarna åt att min satsade hundring på oddset 4,80 hade gett avkastning. När det svenska laget i halvtid lät Kongo-Kim avlösa Taco-Anders slutade jag dessutom över huvud taget bekymra mig inför deras slutliga öde ute på det gröna fältet på den gröna ön. Nog ska det kunna bli EM-slutspel för de gultröjade trots denna missräkning.

Edit: Jag lyckades även ro hem ytterligare 48 kr på en spontandubbel: irländsk vinst (den här gången signerad republiken) samt turk-norskt kryss med en satsad tia. Det hör inte till det vanliga att jag tippar, men nu när jag verkar ha funnit mitt lyckoodds får det kanske bli ändring på den saken. Om det är något jag har lärt mig av mina statistikkurser så är det ju att vidskepelse alltid håller längst.

Saker som hittills hållits hemliga (för mänsklighetens bästa)

Anna Röd har utmanat mig att skriva sex konstiga saker om mig själv. Var ska jag börja?

1. Jag har flera gånger upplevt eller fått höra från andra att jag har karaktärsdrag som påminner om Aspergers syndrom.
   Har dock aldrig blivit diagnosticerad.
   
   
2. Jag har vid olika tillfällen träffat trettiotalet personer i verkligheten som jag lärt känna över nätet.
   Med minst sagt blandade resultat, om än inga som inneburit risk för fysiska men.
   
   
3. Jag läser alldeles för lite böcker.
   Att jag inte mäktar med mer än en handfull om året gör mig i stort sett till rent pseudointellektuell.
   
   
4. Jag är och har så gott som alltid varit fixerad vid att göra allting på mitt eget sätt.
   Och med allting menar jag verkligen allting (som t.ex. att åka rullor från Malmö till Lund för en tenta och annat som inte fick plats på listan). Vilket den här bloggen kan ses som ett bevis på.
   
   
5. Jag har väldigt blandad humor.
   Två år i en gymnasieklass där hälften av samtalen i min umgängeskrets handlade om analsex kan ha bidragit till det.
   
   
6. Jag planerade in i det sista en resa till Irland för att se årets upplaga av hockey-VM:s division III avgöras på plats.
   Får dock nöja mig med att följa webbsändningarna därifrån.

Jag får väl i min tur ta och utmana Malin, Mandy, Mette, Sam och Sanna, som av en alfabetisk tillfällighet råkar stå i precis samma ordning i min länklista på vänstra sidan. Särskilt de två sistnämnda anser jag närmast har en skyldighet att anta denna utmaning.

Bara mera sport

För att fortsätta på den inslagna vägen - att göra mig lustig på elitidrottsmäns bekostnad - vill jag härmed publicera min lista över de 3 bästa aldrig använda smeknamnen på idrottare:

1. Jörgen "Domherren" Persson (bordtennis)
2. Miikka "Böcklingen" Kiprusoff (ishockey)
3. André "Ankan" Agassi (tennis)

Nice shot, Pluto!

Min samling av curlare som ser ut som seriefigurer har fått ett nytt tillskott. Det är ingen mindre än den nykorade världsmästarinnan från Kanada, Kelly Scott (f.ö. efter finalseger mot ett danskt lag vars spelare jag har deltagit i samma turnering som) som jag har den stora äran att inviga i sällskapet. Kanske växer det ytterligare efter att herrarnas VM avgjorts.

Sång- och dansmannen

Jag har så smått börjat tröttna på att ha en profilbild där jag ser förargelseväckande dryg ut, och eftersom jag inte hittat något annat sätt att ladda upp en ny än via en webbadress så får jag helt sonika ta omvägen att publicera den nya i ett inlägg först, så att jag därifrån sedan kan ladda upp den till profilen. Bilden är från när jag, utklädd till ljusets hastighet på en sittning med rymdtema, originalframförde min hyllningssång till Teknologslampan.

Elände

Finns det något värre än när man har fått cykeln som man velat ha sedan första gången man såg den, och när man äntligen får tillfälle att åka ut på en tur med den för första gången på länge så har den fått en punka på bakdäcket som man inte kan laga eftersom man inte vet hur den uppkommit? Nu är det väl bara till att lägga slangen i blöt och se om man kan bli klokare på vad som bubblar upp.

Grace & mojs

I ett avsnitt av Simpsons där Homer hungerstrejkar för att stadens basebollag hotar att lämna staden, får han en vision där han besöks av spöket efter den legendariske hungerstrejkaren César Chávez.

Homer: Who are you?
Spöket: César Chávez.
Homer: Why do you look like César Romero?
Spöket: Because you don't know what César Chávez looks like.

När jag hör MIKAs låt Grace Kelly får jag på samma sätt bilden av Grace Jones framför mig. Samma sak visade sig gälla för min bror, och förmodligen är det ett tecken på att vi båda har knarkat för mycket Bondfilmer.

Skulle du vilja mötas av det här ansiktet när du tittar dig i spegeln på morgonen?

Tyvärr är det inte alltid man har något val. När jag tittar på mig själv i den lilla konvexa spegeln på baksidan av min mobiltelefon ser jag ut precis som Nic Schröder i Nic & the Family.

Alla vi som hatar Malmö klappar nu

Av att ha bevittnat dagens kvalseriederby mellan Rögle och Malmö Redhawks kan jag dra en slutsats: jag är avundsjuk på ängelholmarna. För trots att Malmö vann matchen med 4-1 så är det våra skånska landsmän i nordväst som har ett lag att vara stolta över. Malmö Redhawks är ett lag som spelar en oattraktiv hockey med spelare som knappt ens själva vet vad de heter, och har en fallfärdig arena med hopplöst oengagerad publik om man bortser från den kusligt inavlade ståplatsen som får slut på hejaramsor efter fem minuters spel. Inte undra på att de numera för en bortglömd tillvaro i staden.

Visserligen har aldrig elegansen varit lagets signum, men på den tiden det kokade i isladan så var man en kaxigt satsande uppkomling som utmanade den tidens giganter. Nu har man en stomme uppbyggd av gamla och trötta spelare med karriärer som pekar neråt, man blir tidigt avhängda i Elitserien och populariteten är inte på samma planet som MFF:s. Det krävs ett nytänkande i föreningen för att det ska bli någon ändring på den saken, och kanske hade rentav det bästa för Percys nya arena varit om laget åkte ur högsta serien och fick börja om från början.

Malmö Redhawks ser trots allt ut att även nästa år vara Øresundsregionens lag i världens kanske näst bästa liga. Det borde ge goda förutsättningar att knyta till sig mycket av den talang som produceras såväl i Skåne som i Danmark. Istället tillhör tre av grannlandets mest lovande 89:or, som alla räknas till Europatoppen för den generationen, Frölundas organisation. Det är dock inget att klandra dem för, för jag kan tänka mig att varje självrespekterande spelare med intresse av att utvecklas vill hålla sig så långt härifrån som möjligt i nuläget. Fyra av förra årets SM-slutspels mest tongivande spelare hade förflutet i Malmö: Mikko Luoma i Linköping, Jesper Mattsson i Färjestad, samt David Petrasek och Mika Hannula i HV71. Tre av dem gick direkt från en tynande tillvaro i bottenskrapet till detta. Vad mer behöver sägas?

Nu ska här korreleras!

På dagens föreläsning i Digital signalbehandling, av alla kurser, togs ett begrepp upp som fick min sinnesnärvaro att avta för att låta tankarna skena iväg, och trots att jag borde ha hört talas om det tidigare (förslagsvis under kursen i Matematisk statistik) kändes det som en skänk från ovan för att underlätta mitt arbete med att skapa hisnande generaliseringar.

En korrelationskoefficient är ett tal mellan -1 och 1, som säger något om ett samband mellan två variabler, som exempelvis kan representera olika egenskaper. 1 innebär att det finns ett absolut samband, en nolla anger att det inte finns något (linjärt) samband, och negativa värden visar att man fått hela grejen om bakfoten. Genom att med all tydlighet undvika extremvärdena kan man alltså generalisera hur mycket man vill utan att riskera att beskyllas för att göra den exkluderande typen av kategoriseringar som ofta felaktigt kallas för generaliseringar, och inte heller behöver någon känna sig orättvist utpekad för att den råkar tillhöra en viss kategori.

Som ett ofarligt exempel kan jag ta att för en apelsin finns det en positiv korrelation mellan att vara skalad och uppäten, dock inte absolut eftersom inte alla skalade apelsiner nödvändigtvis blir uppätna. Vid närmare eftertanke är detta dock inte ett särskilt bra exempel, eftersom det är svårt att säga att en uppäten apelsin existerar i det system där jag har letat upp den för att kontrollera variablernas status. Man måste snarare tala om de apelsiner som har existerat under en viss tidsperiod för att det ska gå ihop, och dem är jag för trött för att hålla reda på just nu, så jag får i stället ge ett bättre exempel någon annan gång.

Och så verkar det som om jag äntligen fått fingrarna ur röven när det gäller ESS-frågan. Här ska göras projekt om dess tänkbara inverkningar på miljön, och hör sen!

95 poäng under medel

Jag är antingen en pojke i tioårsåldern eller så är jag väldigt omanlig. Men på ett test som på allvar ifrågasätter om curling är en sport så är jag förbannat nöjd med det.

Fyra nyanser av samma mynt

I gårdagens Sydsvenskan (varför är jag alltid så sen med att kommentera nyheter?) hade en spalt tillägnats det besvärliga med ordet liberal, vilket är fullt förståeligt eftersom problematik kring det ordet kan vara ett bekymmer för en tidning som definierar sin politiska profil som oberoende liberal. Att skribenten efterlyste en mer nyanserad syn på begreppet och i förlängningen en mer nyanserad debatt hade varit än mer lovvärt om han inte avslutat sitt anförande med att skjuta sig själv i foten genom att obetänksamt blanda sig i en av de mest onyanserade debatterna vi har i det här landet: den om det andra landet Kuba.

Zvenne-Zlatan

Det blev visst mycket uppståndelse, bl.a. hos mina egna nära/kära, när en sverigedemokrat i dagarna uttalade sig om partiets definition av svensk identitet och varför, i hans egen mening, en sån som Zlatan inte uppfyller den. Personligen tycker jag att det hela är en ganska oförarglig historia och ser ingen anledning till varför någon ska hindras från att placera, eller avstå från att placera, människor i kulturella identitetskategorier så länge dessa är baserade på annat än fördomar. Det är på ett annat debattplan som man borde bemöta sd, det där frågan gäller kompatibilitet mellan olika kulturers seder och värderingar. Resultatet i det senaste riksdagsvalet visar att det inte fungerar att använda sig av Holgersektens metoder.

Forma dig själv

I förrgår gjorde jag min första insats som hangaround till Grön Ungdom genom att kvinnodagsdemonstrera i Lund, dit en av alla dessa bekanta hade kallat mig. Tillsammans med henom bar jag med stolthet upp tågets queeraste banderoll (vad annat vore att vänta?). Det här var förmodligen dessutom första gången sedan massakern på Himmelska fridens torg för snart arton år sedan som jag deltog i en demonstration. Tänk vad tiden går.

K.B. Fact of the Week - den storslagna finalen

Det första jag noterade med K.B. efter att han börjat på min gymnasieskola var hans omisskännliga yttre och hans diskreta framtoning. Nästa sak jag noterade var hur detta omisskännliga yttre började uppenbara sig på flertalet konserter jag besökte som en följd av att jag efter att ha sökt hela livet äntligen börjat hitta en antydan till en musikstil som jag faktiskt gillade. Att växa upp i den från popmusikkultur befriade staden Malmö under reklamradios framväxt hade varit nära att bli döden för mitt musikintresse, men nu anades en ljusning. Och eftersom vänskapligt idéutbyte är den bästa vägen till utveckling (därtill verkade hans musikkunskaper betydligt större än mina) och vi läste Fysik B tillsammans började jag försöka ta kontakt med honom i samband med lektionerna.

I slutändan hade vi uppnått en ganska trivsam relation, som kulminerade i att vi gjorde sällskap på sommarens Acceleratorfestival. Därefter skildes våra vägar åt. Jag började på LTH och han skulle läsa musikvetenskap. En gång träffades vi på bussen, men mer än så blev det inte under mitt första år, eftersom jag ännu inte kände mig tillräckligt hemma i staden för att uppsöka ett ställe som Blekingska nationen där han enligt egen utsago huserade varje vecka. Framåt sommaren skickade jag ändå ett mejl till honom, som han aldrig svarade på. Något besviken tänkte jag att om jag inte kunde ha honom som kompis så fick jag väl ha honom som idol istället. Det har senare slagit mig att detta kanske inte är ett helt normalt sätt att resonera på.

Jag gjorde hur som helst slag i saken, designade en hyllningsknapp, försökte läsa allt han skrivit som fanns tillgängligt på nätet och besökte Blekingska när han var DJ. När jag sedan under påsklovet satt med en f.d. klasskamrat till honom, numera kursare till mig, började orden komma. Inspirerade av Chuck Norris Facts sådde vi de första fröna till en faktasamling. Jag fullbordade sedan hastigt arbetet på egen hand och publicerade resultatet på platser där det skulle kunna läsas av folk som var bekanta med huvudpersonen (och kanske även av honom själv).

Reaktionerna blev nästan uteslutande positiva, inte sällan rent lyriska. Undantaget var dessvärre huvudpersonen själv, vilket jag blev varse när jag efter någon månad träffade honom på en konsert. Efter flera senare försök att förmå mig att gå och samtala med honom igen utan att ha lyckats få knäna att bära, skickade jag ett mejl där jag försökte reda ut situationen och be om ursäkt för det obehag jag orsakat honom. Den här gången svarade han, förklarade sin upplevelse lite kortfattat och sa att jag var förlåten, även om det inte var med någon större entusiasm. Chanserna att försöka förbättra vår relation ytterligare kändes därmed ganska rökta.

Efter påtryckningar från fansen tänkte jag därför att det inte kunde påverka situationen märkbart om jag veckovis började publicera nya fakta i min blogg, bara jag nu såg till att inte hänga ut hans identitet eller använda mig av uppgifter som på något sätt kunde ge en negativ uppfattning om honom. Detta blev genast ett populärt inslag bland läsarna.

Det som föranledde att de allt detta till trots nu upphör är den magiska helgen v. 8. Återigen var K.B. på Blekingskas fredagsklubb som DJ, den här gången dessutom som gitarrist i kvällens ena band. Eftersom det var för hans skull jag kommit dit så var jag, oavsett frostigheter, tvungen att tacka honom för sin insats innan jag gav mig av. Utan att visa några tecken på illvilja svarade han att det var kul att jag kom, och jag kände därmed äntligen en sten lyfta från mitt bröst.

Kvällen därpå återsåg jag en trio från fredagen, och en av dem gav mig tankeställaren att faktapublicerandet spelat ut sin roll och aldrig skulle kunna ge en läsupplevelse som uppnår forna höjder. Jag rådfrågade de två andra medlemmarna av trion: den ena talade om förnyelse och att jag borde utveckla min kreativitet genom att försöka komma på något nytt, den andra tryckte på hänsyn, d.v.s. att jag nu borde satsa på att vårda min förbättrade relation med huvudpersonen. Tre bra argument som gjorde det lättare att fatta mitt tunga beslut.

Cirkeln är sluten och världshistoriens sista K.B. Fact of the Week följer nu.

K.B. Fact of the Week #5

En nyligen upptäckt runsten, som tros vara från vikingatiden, kan anses förebåda K.B.:s ankomst. Inskriptionen är på drottkvätt och lyder som följer:

Mörkrets marker märka
hjältens hjälm som glänser,
mystisk man som visste
vad öron sällan hörde;
i västerled han styrde
söka toners troner;
bemästrar tankfull tysthet
inga ord han fordrar.

K.B. Fact of the Week - den storslagna finalen - 1 dag kvar

Belle & Sebastian hade från början tänkt kalla sig Belle, Sebastian & K.B., men omständigheter kom emellan.

Vi drogo till Mörrum

Efter att ha tillbringat en fjärdedel av helgens 48 timmar på isen i den av Karlshamns Curlingklubb arrangerade Utvandrarcurlen kände jag mig under hemresan allmänt mosig, degig och såsig (en hel måltid?). Att mitt ressällskap i en och en halv timme oavbrutet pratade om bilar gjorde mig inte direkt piggare. Så till själva curlingen:

Mitt lag hette De e NAJS och bestod av mig och tre andra med förnamnsinitialer som inspirerade till lagnamnet. Lagets genomsnittliga ålder var 25,25 med en standardavvikelse på 11,92, medan motsvarande siffror beräknade för erfarenhet av att utöva sporten låg på 1,5 respektive 0,866 (enhet år).

Trots att jag i min nyckelroll som skipper och fjärdespelare inte fick mycket att stämma med stenarna så lyckades vi ändå vinna två matcher: en mot ett taktiskt bristfälligt juniorlag och en mot ett skönt gäng nybörjare med jeans och en enarmad kapten där mätning två gånger höll oss vid liv och vi efter många om och men kunde avgöra med en stulen tvåa i slutomgången.

I sista matchen tappade jag, efter tio timmars dåligt spel från egen sida som kulminerat i en missad sistadragning för två tappade poäng till underläge 1-4 i den pågående matchen, tålamodet och började skrika HAKE! HAKE!!! i ren frustration så det ekade över hela hallen, när jag blev irriterad på att mina lagkamrater inte uppfattat min första fartangivelse. Märkligt nog ledde detta till att laget lyfte sig och jag fick ordning på mina slajder så att vi tog en fyra i omgången, kom tillbaka in i matchen och i slutändan var snubblande nära att spela bort våra motståndare från turneringssegern.

Priserna till deltagande lag utgjordes f.ö. av lax.

K.B. Fact of the Week - den storslagna finalen - 2 dagar kvar

Som tack för sina storartade insatser under tiden i Skottland har K.B. blivit erbjuden av myndigheter att döpa om hela landet. Han avstod dock, då Indien redan var upptaget.

Trialismens icke-trivialiteter

Ett ämne som den här bloggen från början var tänkt att ta upp lite oftare var de utmaningar som min s.k. trialistiska personlighet ställer mig inför i det vardagliga livet. Ibland dyker det upp trevliga saker som förenar flera av mina intresseområden, som t.ex. det eminenta popbandet Math and Physics Club, en curlingstens rörelseekvationer och en handbollsspelerska med namnet Matilda Boson, eller varför inte en lokal sportkrönikör med lite sköna åsikter. Och eftersom jag numera har blivit övertygad om (även om jag hade det lite på känn förut) att det i princip är samma sak att lyssna på indiepop som att rösta på Miljöpartiet så är några av konflikterna som de sympatierna medför intressanta.

Som teknisk fysiker befinner man sig exempelvis i en överlag kärnkraftsvänlig omgivning, dessutom med större kunskaper i kärnfysik än de flesta andra, medan inställningen hos mina politiskt engagerade kamrater av förklarliga skäl är negativ, även om den kritik jag har sett dem ge uttryck för har varit grundad på annat än sakliga argument. För mig är det en fråga som jag har pendlat i ett antal gånger, för att nu ha kommit fram till att jag är negativ i principfrågan och för dåligt informerad för att kunna bestämma mig i sakfrågan. Samma sak gäller den till Lund planerade ESS-anläggningen, som fick en timmes lovsång tillägnad sig under den allmänna kursen i atom- och kärnfysik (och jag måste faktiskt säga att neutronerna verkade rätt häftiga), men som mitt gröna favvoparti med all rätt är negativt till.

Den här bloggen kunde kanske varit riktigt fet om jag haft koll på sådana frågor. Å andra sidan lär inte den kommande tisdagens grandiosa avslutning av K.B. Fact of the Week gå av för hackor heller.