Veckans slogan II

Lund - söderns Östersund

Don't judge a book by its cover

Även om det senaste numret av sportmagasinet S inleds med ett försvarstal av Erik Niva, där han för ett resonemang om tippande som ganska enkelt hade kunnat smulas sönder av någon med grundläggande statistikkunskaper, och fortsätter med onödiga golfprylar och meningslösa Sport-Klick! (baserad på modertidningens lika meningslösa fredagsbilaga med samma namn), så dröjer det inte farligt länge innan Paolo Roberto, av alla människor, ser till att höja kvaliteten med en krönika om något som han verkligen har koll på: huliganism. Att ämnet dessutom är aktuellt, med den uppmärksammade filmen Hata Göteborg (med Nic Schröder i rollen som våldsverkarnas högsta höns) på biografernas repertoar, skadar inte. Även några artiklar om andra sporter än fotboll och hockey lockar, i det här fallet i form av baseboll i Leksand, tennis, simning och skateboardstörtlopp. Numret avrundas dessutom hedervärt med att Simon Bank än en gång nedsablar elitfotbollens unkna heteronormativitet.

Höjdpunkten är dock när Niva revanscherar sig med ett strålande reportage inför det stundande EM-kvalet om hur det danska samhällets förändring avspeglas i deras fotbollslandslag. Hur de profilstarka lagen från 80- och 90-talet har förbytts i dagens jämngrå kollektiv i takt med regeringens krav på normalisering, och det faktum att ingen invandrare ännu har spelat en A-landskamp i den rödvita dräkten. Zlatan blir ett naturligt återkommande ämne i intervjuerna, då han tjänstgör både som den stora förebilden för fotbollsspelande unga invandrade danskar och som en källa till avund för det etablerade fotbollsfolket, inför vilka han bekräftar det danska systemets tillkortakommanden. Att det är i detta som Preben Elkjærs och Brian Laudrups kritik mot honom bottnar är lätt att förstå.

Därför är det extra sorgligt när tidskriften marknadsförs med rubriker om de danska stjärnornas "sågning" av Zlatan. Omslaget pryds för övrigt av rubriker som kunde varit hämtade direkt ur en låttext av progglegenderna Philemon Arthur & the Dung:

Du har mat i din mage
14 000 ton chips, 4 000 ton popcorn, 1 130 ton jordnötter – GÅ PÅ SPORT THE AMERICAN WAY
och du har pengar på din bank
BECKHAM – FRÅN GALÁCTICO TILL GALAXY
du har bensin i ditt vrålåk
VRÅLÅKEN HJÄLTARNA INTE KUNDE MOTSTÅ
och du har färg i din teve
HEMMA HOS LIDAS – NHL-stjärnan visar upp nya supervillan (som visar sig ha egen biosalong)
men du har ingenting i din hjärna, nej ingenting i din hjärna

Dumhetsnormen för sportintresserade är faktiskt rätt tröttsam.

Ett kryddat kval väntar

Sveriges trupp till EM-kvalmatcherna mot Danmark och Island offentliggjordes idag. Noterbart var att Zvenne-Zlatan Ibrahimovic fanns med, men inte Kongo-Kim Källström. Även om jag aldrig har utgett mig för att vara neutral i frågan om hur landslagsmittfältet bör formeras, tror jag att detta avbräck kommer vara till fördel för laget. Genom sin ovilja att frångå modellen där två spelare slåss om samma mittfältsplats har förbundskaptenerna försatt dem i en situation där båda underpresterar. Förhoppningsvis kan tryggheten i att han inte automatiskt kommer vara den förste att bli utbytt få den just nu formtoppade Taco-Anders Svensson att uträtta stordåd på planen.

Hade jag fått välja ett skadefritt blågult landslags spelmodell så hade jag dock velat testa en 4-2-3-1-uppställning med Kongo bredvid Linderoth på det bakre mittfältet, Taco som offensiv, Zlatan på topp och Elmander på en kant (eftersom hans spelstil ändå bara går ut på att springa så spelar det ingen roll var han spelar). Då vi för tillfället inte har något beprövat anfallspar så tror jag att detta skulle passa spelarmaterialet bäst och ge större flexibilitet i formeringen.

Kill! Kill! Kill!

Efter att ha tillbringat en stor del av förra veckan med att, i det anspråkslösa syftet att rädda världen, förorda någon slags energikompromiss så känns det otroligt befriande att nu kunna sjunka in i ett nytt album kompromisslösa elektropophittar signerade The Tough Alliance. Upphovsmännen till den helt nya genren post-basebollträ-indie, de som tog singback till en ny nivå genom att käka kebabtallrik på scenen, har gjort det igen. A New Chance befäster gruppens position som en av landets viktigaste.

Att jag i samma veva på något märkligt sätt dessutom lyckades komma över gruppens fjolårssläpp, den i upplaga kraftigt begränsade instrumentalplattan Escaping Your Ambitions, gör inte direkt saken sämre.
Och glöm för all del inte att jag inte skriver recensioner utan oreserverade hyllningar.

Veckans slogan

BÖLDPEST - njut så länge det varar

Om man får bli ful i mun en stund

Jag fick i dagarna skämtet The Aristocrats berättat för mig, och idag följdes detta upp med att se filmen (och därmed få min svit bruten) där det analyseras till det absurdas gräns. Efter det har jag en stilla undran: är jag ensam om att uppfatta punchlinen som att föreställningen är ett försök till satir?

Verbal massage för en styv nacke

Jag avslutar mitt anspråkslösa resonemang med att presentera tre skäl för berört politiskt parti att överväga ett uppmjukande av sin inställning till kärnkraften. När jag väl har övertygat dem om att den i själva verket är vår vän tror jag att mitt nästa projekt ska bli att försöka bevisa att jorden är platt.

1. Tiderna förändras
   Mycket av motståndet bottnar i att frågan var en av de mest angelägna när partiet bildades, men situationen ser annorlunda ut idag. Kärnkraften har utvecklats, är mer beprövad och kan inte betraktas som ett hot i samma utsträckning. Olyckor är ytterst sällsynta och den ständigt utvecklade effektiviteten leder till att allt mindre avfall skapas per producerad energienhet. Självklart måste man fortsatt vara kritisk med allt vad det innebär av att ställa krav på anläggningarna, arbeta för att minska förbrukningen, samt hålla koll på de faktiska miljökonsekvenserna.
   
   
2. Det gynnar miljön
   Världen står just nu inför ett stort klimathot, som det krävs ett omfattande samarbete för att bemöta. Många betonar just kärnkraft som en väg bort från fossila bränslen, och i ett sånt läge måste man ibland vara tillmötesgående och kompromissvillig för att inte låta oenighet leda till att åtgärder försenas. Då kan det också bli lättare att få gehör för sina egna förslag, och att de gröna blir lyssnade på är något som världen definitivt behöver.
   
   
3. Det gynnar partiet
   Partiet har ofta svårt att nå ut med sitt budskap, trots att den enorma uppmärksamheten kring klimathotet gör att det idag finns ett större intresse än någonsin för miljöfrågor. I nuläget är en klar majoritet av svenska folket emot en snabb kärnkraftsavveckling, och denna grupp dömer ofta på ett tidigt stadium ut ett parti som så tydligt har motarbetat deras önskemål. Den enskilda sakfrågan tillåts tyvärr överskugga hela ideologin.
   

...backlash

Nej, jag klarar i nuläget inte av att vara okluvet(!) kärnkraftskritisk. Kort efter att jag har publicerat nedanstående inlägg spottar jag ur mig följande rader till en av mina gröna bekanta:

[...]Eller så är det kanske så att de gröna borde ta och acceptera kärnkraften som ett nödvändigt ont och inse att frågan har blivit för mycket av en principiellt helig ko, där oviljan att kompromissa leder till en försämrad situation i det långa loppet. Sverige skulle säkert kunna klara sig utan kärnkraft, men räcker verkligen alternativa energikällor till på mer tätbefolkade platser där naturliga resurser som vattenkraft saknas? Även om det går att skära ner på energiförbrukningen ordentligt är jag tveksam till om det kommer hålla hela vägen. Men jag vet inte, jag börjar bara tycka att det känns obehagligt att vara fångad mellan två läger som aldrig verkar kunna enas om en lösning, samtidigt som domedagen kryper närmare. Oj vad dramatisk jag blev nu.

Förmodligen var den utlösande faktorn till min reaktion dagens kommentarer om fjolårets incident på Forsmark, som på en av dagens redovisningar betraktades som ett litet missöde som kunde åtgärdas direkt och aldrig var nära att göra någon skada, medan det i meddelandet som raderna ovan besvarade togs upp som ett exempel på ett varningstecken som påminner om energikällans obehagliga risker. När de två sidorna står så långt ifrån varandra i rena faktafrågor så känns verkligen debatten infekterad. Och samtidigt som mina teknologpolare har mycket att lära om minskad energikonsumtion så måste jag också ifrågasätta den i granit huggna inställningen i den här frågan från sidan som jag brukar sympatisera med. Annars kommer jag aldrig kunna rädda världen.

Utsikter och insikter ut

Idag avslutades äntligen kursen Ingenjörsutsikter och insikter, och därmed hela den ordinarie läsperioden, med en konferensdag där alla grupper fick redovisa sina projekt. Min egen grupps sådant handlade, som jag tidigare nämnt, om miljöaspekter på European Spallation Source (ESS) och specifika risker med att placera anläggningen i Lund (kredd till Anna Röd för hennes medhjälp). Affischerna från vår redovisning finns att överblicka här på höger sida och i ett mestadels läsbart format för den som vågar sig på att klicka på bilden. En trevlig detalj att notera var att även många andra grupper hade valt miljö som tema för sina projekt, bland annat återfanns begrepp som sopåtervinning, global uppvärmning, alternativa energikällor och miljöbilar bland titlarna (hela listan på den lite fåniga konferenshemsidan).

Att Sveriges blivande ingenjörer riktar intresse mot miljöfrågor är förstås positivt. Mindre uppfriskande var den lite väl ofta vädrade uppfattningen om kärnkraft som en utväg och den förhärskande inställningen att det där med att ändra levnadsvanor är lite corny. När jag t.ex. med en gest ifrågasatte det rimliga i att vi i västvärlden konsekvent sparar pengar på att köpa kläder som är tillverkade under förhållanden som både är odrägliga för arbetarna och håller tillbaka länders utveckling, möttes detta med oförstående (även om jag kan medge att hela budskapet kanske inte riktigt framgick av gesten). Lite glad blev jag i alla fall när jag uppfattade en situation som att en av mina fellow teknologer hade tackat nej till en banan som inte var Rättvisemärkt. Än finns det hopp.

Jag - en eurovisionär

Lördagens storslagna ESC-final avnjöts hos Anders på ett tårtkalas till "liberal är ett könsord"-Dyslesbisks ära. Kvällens förlopp var till stor del samma som senast, med den skillnaden att våra jurygrupper nu valde samma slutsegrare som Europas röstande befolkning. Serbiens ballad var riktigt stark, och det är svårt att förstå hur någon kan ifrågasätta det valet.

Om själva tävlingen har jag nästan bara positivt att säga. Även om inte heller jag blev riktigt klok på var vissa av rösterna hamnade så är jag inte helt överraskad av The Arks låga placering, då det i ärlighetens namn inte var ett bidrag som höjde sig över mängden, särskilt inte med sin ganska flyktiga refräng. Ändå kändes det ganska provocerande att den inte fick mer än åtta poäng av Finland och slutade på en betydligt sämre placering än Carolas låt från förra året.

Fast mest provocerande var det som blivit Storbritanniens bidrag efter att Morrissey-spekulationerna dött ut. När legenden själv sagt att han vill vara med så får han inte ens en förfrågan, utan då skickar de flygvärdinnesmörja istället. Jag hatar er.

För att övergå till ett positivt tonläge så föll mina röster, liksom i semifinalen, på bidragen från Ungern (min slutgiltiga favorit) och Georgien (med det vackra stråkpartiet). Ukrainas bidrag sopade banan med motståndet både när det gällde våra specialpriser för tonartshöjning, utstyrsel och koreografi och vid ansträngningarna att få upp gästerna på dansgolvet. Jag var ensam i sällskapet om att tycka om den irländska låten, fick både Vitrysslands och Finlands på hjärnan, kunde inte låta bli att uppskatta den italienskspråkiga lettiska, och beklagade djupt att storheten i Frankrikes bidrag inte avspeglades i slutställningen, förmodligen för att många inte riktigt gillade det tillräckligt mycket för att rösta (vanlig ESC-åkomma).

Och eftersom det är de förnyande elementen snarare än de traditionella som tilltalar mig, så vill jag härmed officiellt lansera begreppet eurovisionär som en titel för oss som tycker att den här tävlingen är en av årets höjdpunkter just för att den ger artister en möjlighet att inför hela kontinenten representera det hårt ansträngda folket i deras annars ofta bortglömda hemland. Eftersom det är i dessa länder som man tar tävlingen på allvar så finns det ingen anledning att gnälla över att de röstar på varandra. Och hör sen.

Två gånger fyra

Och på allmän begäran kan jag avslöja att de två kvartetterna från föregående inlägg är

filmerna, i omvänd kronologisk ordning efter när jag har sett dem:

1. Fröken Sverige
2. Masjävlar
3. Little Children
4. Babel

(och en förklaring till antalet är att jag inte kommer ihåg vilken som var den senaste filmen jag såg före Babel)

låtarna, i den ordning de förekommer på plattan:

1. Det här är vad dom säger
2. Stetoskop
3. Ditt kvarter
4. Är du fortfarande arg?

(av vilka den tredje är så stark att det brukar räcka med att nynna eller tänka på den för att det ska braka loss)

Crybaby

Igår kväll efter Sportnytt slog jag över till Fröken Sverige, som pågick på grannkanalen. Det visade sig bli den fjärde filmen i rad som fick mig att gråta. Det är lika många som antalet låtar på Säkert!:s album som har samma effekt. Jag är uppenbarligen en sucker för mer än jag hade trott.

Hemtenta i matristeori

Utöver mycket annat i skolan har jag den gångna veckan brottats med en hemtenta i matristeori, en kurs som kan beskrivas som matte med jättemycket siffror. Eftersom jag dessutom hade helgen uppbokad med så livsnödvändiga sysslor som att bevista lördagens invigning av Debaser i Malmö och söndagens maraton av Buffy Greatest Hits så var det i ett närmast uppgivet tillstånd jag kunde konstatera att jag kl 23 igår, med arton timmar kvar till dödstreck för inlämning, hade kört fast med 3½ av 8 uppgifter lösta.

Inställd på att sitta uppe hela natten började det flyta på ordentligt. Den uppgift jag tidigare hade tyckt såg för klurig ut för att ens orka sätta mig in i, tog inte mer än några minuter att fixa efter att jag bläddrat mig fram till rätt sida i boken. Klockan två ansåg jag mig vara färdig och gick och la mig för att spara renskrivandet till idag. Även om det blev lite mer jobb än jag vågat erkänna för mig själv, och jag därtill blev tvungen att göra om den första uppgiften (en av få som jag från början tyckt var enkel), så kunde jag nöjd och belåten lämna in skrivningen med någon timmes marginal.

Ibland älskar jag min hjärna.

En Kinahistoria

Fråga: Hur många kineser krävs det för att byta ut en glödlampa?

Svar: Fyra. Två som byter ut den, en som är deras chef, och en som tittar på. Det är standardförfarandet för att få ett reparationsarbete utfört i det landet, något jag blev bekant med när jag var där för snart sju år sedan.

Å andra sidan är det frågan om de arbetsmarknadsåtgärder som vidtagits av vår svenska regering (under ledning av folkets nya arbetarparti) är så mycket bättre. Jag tänker närmast på den så kallade jobbgarantin, som på intet sätt innebär att någon är garanterad ett jobb, utan att ungdomar som har varit arbetslösa en viss tid ska tvingas sitta på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan. Någon borde kanske ha upplyst de styrande om att

1. det inte skapas fler arbetstillfällen för att det söks mer.
2. arbetsplatsannonserandet måste vara pinsamt dåligt administrerat om det tar tid motsvarande nästan en heltidstjänst att hitta jobb.

Men så är det ju inte jag som är politiker.