Nisse - konsumtionssamhället 1-0

Igår köpte jag ett par nya skor för att matcha kvällens tilltänkta utstyrsel, då jag slutligen fått acceptera att det gula par som jag brukar använda inte passar till riktigt allt. Detta var första gången på två år som jag köpte nya skor. Visst är det trevligt att kunna visa upp sig i något nytt, men ett rimligt antagande är att effekten av det blir större ju mer sällan det sker. Förutsatt att detta förhållande är proportionellt så kommer effektutvecklingen därför att vara densamma oavsett hur ofta man köper. Så överlistar man konsumtionssamhället.

Ett ögonblick av senilitet

Idag stod det i tidningen om ett par som firade sin 55:e bröllopsdag sedan de 1952 vigdes i Huddinge kyrka av Carl Fromén. Min mor, som var den som visade mig annonsen, tyckte att detta var ett synnerligen lustigt namn på en kyrkans man, och jag är böjd att hålla med.

Vårt samtal tog sedan en märklig vändning efter att vi börjat diskutera namnets ursprung. Jag misstänkte att det var ett namn han själv hade tagit sig (vilket även en sökning hos SCB antyder), men morsan hävdade bestämt att namnbyten inte var något man sysslade med på den tiden. För att övertyga henne förklarade jag att det verkligen inte är någon nyhet att svenskar skaffar sig nya efternamn, och att även mitt eget är ett exempel på ett som min farfars far lade sig till med en gång i tiden. Detta påpekande följdes av denna märkliga ordväxling:

Mor: Vad hade de för efternamn innan dess då?
Jag: De körde väl med patronymikon på den tiden.
Mor: Patronymikum? Vad är det för något?
Jag: Att man bildar efternamn efter sin fars förnamn.
Mor: Som Eriksson och såna namn? Heter det patronymikum?
Jag: Patronymikon heter det, tror jag.
Mor: Jaha, så heter det alltså... Var har du hört det?
Jag: Jag hörde det nog från dig nån gång...

Mamma har kanske haft lite för mycket att hålla reda på under de senaste veckorna.

Det grönskar på isen

Som jag tidigare nämnt hade jag seriösa planer på att besöka ishockey-VM:s division III, som under den nyss förflutna veckan avgjordes i Dundalk Ice Dome på den gröna ön Irland. Efter att det ifrågasatta laget från Armenien hade tvingats dra sig ur p.g.a. visumstrul återstod värdnationen samt Nya Zeeland, Sydafrika, Luxemburg och debutanten Mongoliet till att göra upp om två platser i nästa års division II.

Nya Zeeland satte sig i förarsätet direkt, och lyckades genom att gå obesegrade genom turneringen säkra en slutseger och den första av uppflyttningsplatserna. Luxemburgs skrällseger över Sydafrika och det irländska lagets starka insatser bäddade för en direkt avgörande avslutningsmatch dem emellan. Matchen blev precis så dramatisk som någon kunnat önska, och avgjordes först på straffar där Luxemburgs målvakt till slut fick kapitulera (knölen i nättaket indikerar puckens träffpunkt). Stort grattis till de båda uppflyttade lagen!



Mannen på bilden heter för övrigt Philippe Lepage och var den tredje målvakten som Luxemburg använde sig av. I lagets överraskande segermatch mot Sydafrika var det Michel Welter (till vardags med finsk klubbadress) som spikade igen och räddade 49 av 50 skott innan han tvingades utgå och ersattes av den blott 17 år unge och 165 cm långe Gilles Mangen, som tackade för förtroendet genom att stänga matchen med tolv räddningar under den sydafrikanska slutforceringen. I matchen mot Mongoliet stod samme lille man för 39 räddade skott av 40, men av någon anledning kunde inte heller han fullfölja turneringen. Och att döma av bilden är frågan om Lepage hade klarat av att ta sig upp på benen igen ifall fler matcher återstått. Luxemburgs målvakter var verkligen en historia för sig i det här mästerskapet.

Shock! Horror!

Med anledning av mitt senaste inlägg vill jag påpeka att jag, jämfört med Sanna och Safran, ändå ligger i lä när det gäller spektakulära avslöjanden.

Först en enkel varning

Jag är medveten om att det jag nu kommer offentliggöra kan upplevas som stötande för en del människor. Trots detta har jag beslutat att det bör nå ut till allmänheten, eftersom dess intressevärde är av ansenliga dimensioner. Risken för att det ska verka upprörande har rentav bedömts vara så stor att publicerandet kommer ske i transparent textfärg som måste markeras för att själva yttrandet ska gå att tyda. Genom denna handling fråntar läsaren mig allt ansvar för eventuellt psykiskt lidande.

Om du inte låter detta stoppa dig, här nedan följer det sensationella avslöjandet:

Banancancerfonden

Det är lätt att tycka om Anna Röd

För en dryg vecka sedan tillträdde Anna Röd posten som förbundssekreterare för Grön Ungdom. I samma veva erhöll hon också en annan prestigefull titel. Snart fyller hon år, och dessutom tycker jag att de båda tjejerna som spelar dragspel och melodika i slutet av Maia Hirasawas video liknar henne. Och det verkar ju inte vara något att klandra mig för.

Principiæ

Jag är medveten om att jag i likhet med de flesta andra borde äta mer vegetariskt, av djurrättsskäl, miljöskäl och säkert en herrans massa andra skäl, men som vanligt är jag för bekväm. Listig som jag är har jag dock tänkt ut en strategi för hur jag ska vända lättjan till en fördel i min strävan. När jag flyttar hemifrån till hösten ska jag helt enkelt se till att inte ha lärt mig laga några maträtter med köttinnehåll.

Att bli vegetarian har jag dock inga planer på, eftersom det ur ett globalt perspektiv inte gör någon märkbar skillnad om man aldrig äter kött jämfört med om man nästan aldrig gör det, och dessutom känner jag att den principen, precis som de flesta andra, inte har något värde för mig personligen. Därför har jag bestämt mig för en sak: min enda princip ska vara att inte ha några principer.

Det bästa med detta påstående är hur det lyckas undvika en motsägelse. Eftersom påståendet i sig utgör en princip så efterlevs inte principen om att inte ha några principer. Och eftersom denna ens enda princip inte efterlevs så är den ingen princip - och följaktligen har man verkligen inga principer.

I'm too clever to be an atheist

Om någon frågar mig om jag tror på Gud så brukar jag svara:

- Nej, men jag tror inte heller att det inte finns någon gud.

Ateism är för mig inte den form av högre upplysning många uppfattar det som, och dessutom inte sällan själva tror sig besitta. Eftersom det inte finns några bevis för att det inte existerar någon form av gudom kan inte ateism vara något annat än en religiös position, d.v.s. en tro. Eller som Terry Pratchett uttryckte det i en av sina romaner:

[Atheism is the denial of a god] Therefore It Is A Religious Position. If The Atheist Truly Did Not Believe, He Or She Would Not Bother To Deny.

Som mitt svar på den inledande frågeställningen avslöjar är agnosticism den inställning jag har närmast till, men det händer att jag emellanåt drar till med lite panteism för att sätta krydda på tillvaron. Det finns trots allt studier som visar att speciella delar av hjärnan aktiveras vid andliga upplevelser, så varför inte se till att få användning för den kapacitet man begåvats med?

Det här med normer

Allas vår Anja (som till min stora förtjusning redan kommit ut som skvatt galen) skriver i sin senaste krönika om den dåliga internationella organisationen som sätter käppar i hjulet för kvinnor som utövar traditionellt manliga idrotter. Jag har sedan länge varit medveten om det beklämmande tillståndet och kan bara instämma i kritiken. Lite mer tveksam blir jag när hon ifrågasätter Svenska fotbollförbundets beslut om att kalla de två a-landslagen för landslaget respektive damlandslaget och de två högsta serierna för allsvenskan respektive damallsvenskan:

Så fort det ena står för sig självt och det andra ges ett epitet på det sättet blir det en markering att det är herrarna som står för det normala och damerna som är undantaget. Det finns fotboll och damfotboll. I förlängningen: människor och kvinnor.

Det är det normsamhället bygger på, att de som tillhör normen inte syns utan bara flyter med utan att behöva vara sitt kön, sexualitet, klass eller etnicitet i första hand.

Det första jag vill fastslå är att det normsamhälle som avspeglas i det här exemplet är fotbollens eget. På samma sätt som ovan finns det en juniorallsvenska och pojk- respektive flicklandslag, vilket kan betraktas som språkliga uttryck för den rådande åldersnormen. Denna förekommer inom så gott som alla idrotter, och för att ta andra epitetsexempel från samma område så har boxningen en gammal amatörnorm och handbollen i Norge enligt hörsägen en omvänd könsnorm: att handboll utan prefix oftast syftar på damhandboll. Inom vissa sporter, t.ex. simning, är en könsnorm närmast icke-existerande. En norm som jag själv är drabbad av att inte uppfylla är den att som svensk curlare komma från Norrland. Än så länge har det inte vållat mig några större besvär, precis som proffsboxare inte direkt verkar ha det sämre än amatörerna, men kanske är inte heller den typ av normer som inte sammanfaller med normer från samhället i stort riktigt jämförbara.

Exakt varför har jag dock svårt att komma fram till. En sak som är säker är dock att jag föredrar formuleringen damlandslaget [och damallsvenskan] i fotboll framför landslaget [och allsvenskan] i damfotboll. Jag skulle också hellre vilja säga fotbollsspelerska än damfotbollsspelare. Redan denna inställning har en gång räckt för att PK-stämplas i en gammal diskussion.

Hur som helst, jag skulle nästan vilja påstå att alla samhällen är normsamhällen, då normer uppstår för att människan undermedvetet har en tendens att betrakta sin omgivning som en statistiker och notera när en företeelse är i majoritet. Oavsett om de är markerade genom språkbruket kommer de att finnas, och därför är jag tveksam till att försöka sudda bort markeringarna, eftersom det också blir ett slags markering. Det man däremot alltid bör göra är att ifrågasätta de rådande normerna och förhindra att de blir exkluderande. Dessutom kanske jag kommer på något ännu smartare att skriva när jag har vaknat.

Poplandskapets tillstånd

Av alla musikaliska samarbeten som utgivits under de senaste månaderna så kan man börja ana en allt finmaskigare väv över det svenska poplandskapet. Det känns mer och mer som om vilka artister som helst kan komma att göra en låt tillsammans när man minst anar det.

Peter Jöback gästar Laakso i Italy vs Helsinki
Markus Krunegård från Laakso gästar Säkert! i Det kommer bara leda till nåt ont
Annika Norlin från Säkert! gästar Billie the Vision & the Dancers i Overdosing With You
Martin Hanberg från Vapnet gästar Säkert! i Sanningsdan
Jens Lekman gästar Vapnet i Håll ihop

23 år av ett liv till högstbjudande

Det vemodiga avskedet till lägenheten som jag och min yngre bror (i sällskap med ett varierande antal föräldrar) har vuxit upp i och slutligen vuxit ur kommer allt närmare. Efter det slitsamma arbetet (som renderat mig såväl sjukdom som klämda fingrar) med att ta fram utrymmenas så här ljusa och luftiga kvaliteter är nu så gott som allting färdigställt inför en visning som, om allt går som planerat, resulterar i att vi får den såld. Även om stämningen som rått under veckan närmast påmint om upplösningstillstånd och jag inte riktigt förstår mig på mäklarsvenska uttryck som gemenskaphetsrummen, havet med det guppande blå och det på två ställen upprepade underbart ljusinsläpp så är mina känslor övervägande positiva kring det som är på gång. Och till hösten väntar nya äventyr för oss alla.

Man ska inte slåss

Idag på biblioteket fick jag syn på en kille som jag kände igen från en utekväll där han snodde en tjej som jag höll på att dansa med och hade tänkt ge ett av de allra första exemplaren av min uppfinning. Han var ensam på väg in i en tom hiss några meter ifrån mig. Att jag inte tog tillfället i akt att följa efter honom in i avskildheten för att möblera om hans nylle, måste nog anses ställa det utom alla tvivel att jag är pacifist.

Förkylt

Jag undrar om inte det värsta med mina förkylningar är att de slår till med total asymmetri. Tidigare idag fick jag uppleva en stickande och rinnande vänstra näsborre parallellt med en täppt högerdito, allt medan en förhatlig huvudvärk gnagde bortom min högra tinning. För mig som stör mig på att mitt vänstra bröst är lite större än det högra kan sådana symptom vara ytterst obehagliga, och ibland överväger jag att medvetet slå mig själv på en kroppsdel efter att ha råkat göra illa dess spegelbild, i syfte att symmetrisera plågorna. Om någon skulle se mig vända andra kinden till vid något tillfälle betyder det alltså inte nödvändigtvis att jag gått och blivit frälst.

Draw or be drawn 5

Ännu en fantastisk kanadick, den här gången nyblivne världsmästarskippern Glenn Howard, får plats i samlingen, då jag inte kan låta bli. Av samma anledning nämner jag att reserven i det kanadensiska laget hade det otroligt lustiga namnet Stephen Bice.

Bränn höken!

Världen är en lite vackrare plats idag. Citatet är från bilresan till äventyret som beskrivs nedan, och tycks spegla den allmänna uppfattningen dagen efter att Malmö Redhawks för andra gången på tre år åkte ur Elitserien. För den som har följt mitt tidigare raljerande kring stadens hockeylag kommer det knappast som någon överraskning.

Den purkna indianhöken och de svart-röd-vita dräkterna är så intimt förknippade med dålig puckestetik att det första steget till en önskvärd uppfräschning borde vara att sätta eld på hela rasket för att likt fågel Fenix låta laget stiga upp ur askan igen. Det har rapporterats om att Percy har ögonen på MFF Dam inför deras förestående namnbyte och anställde stjärnspelaren Ásthildur Helgadóttir för att hon skulle kunna bli kvar i stan och representera laget under den kommande säsongen. Ett vidare samarbete på samma sätt som i Linköping, vilket också diskuteras i ovan länkade artikel, hade varit en fantastisk möjlighet att etablera ett starkt klubbmärke. Men då tror jag verkligen det krävs att man begraver höken och skaffar sig lite roligare färger.

Goda grannar, dåliga nerver

Sent på lördagkvällen för ganska exakt en vecka sedan insåg jag att mitt tvåmannalag (eftersom brödraparet som vi skulle spelat med hade hoppat av i ett tidigt stadium) stod utan reserv inför måndagens klubbmästerskapsfinal, som skulle avgöras i Kastrups Curlinghall, där till vardags Tårnby CC huserar. Eftersom det inte är så kul att spela på två man satte jag i ett desperat sista försök in en kontaktannons i värdklubbens gästbok för att se om vi i sista stund kunde låna in någon av deras spelare.

Klockan 8 söndagmorgonen därpå hade jag fått svar från Johannes Jensen, klubbens eldsjäl, som heligt försäkrade att han skulle ge sig ut på jakt tills han fixat spelare åt oss. Fyra timmar senare hade han skickat ytterligare ett meddelande, där han förkunnade att två 19-åriga juniorer var spelklara. Eftersom våra något godtyckliga regler för klubbmästerskapet säger att man helst inte ska ta in mer än en reserv i varje match meddelade jag honom detta. Någonstans uppstod dock en fnurra på tråden, och när vi på måndagkvällen anlände till hallen på andra sidan sundet så möttes vi trots allt av två spelklara 19-åriga juniorer. Våra motståndare kunde dock acceptera bådas deltagande, och matchen blev av med fulltaliga lag.

Nu hjälpte det ändå inte att våra reserver bidrog med sammanlagt 3½ gånger den erfarenhet som redan fanns i laget och att vi lyckades undvika språkförbistring med dem, då min egen synnerligen bleka insats på fjärdepositionen innebar att vi inte till fullo kunde förvalta de lägen som uppstod, och i slutändan räckte vi bara nästan ända fram. 5-2 blev till 6-6 och en skiljeomgång där min sistasten för matchvinst curlade upp en decimeter för lite. Därmed har jag något att gräma mig över tills nästa säsong drar igång.

Visserligen hade vi stått för en formidabel prestation bara genom att ta oss till finalen, där en av våra motståndare dessutom var elitseriespelare, men man påminns verkligen om sin egen dödlighet när man i sådan utsträckning lyckas underprestera i det läget. Även om jag hellre vill tro att det berodde på bristande erfarenhet av spel i riktiga hallar än en mental kollaps så är det med tävlingsinriktade glasögon inte särskilt upplyftande att betrakta min resultatrad från de klubbmästerskap jag har deltagit i: 4-4-2.

Draw or be drawn 3

Den här är lite mer komplicerad. Tysklands Andy Kapp är skrämmande lik Newman från Seinfeld, som dock inte kan räknas som en seriefigur i korrekt bemärkelse. Däremot är det svårt att undgå mannens likhet med Tuffa Viktor.