Kvalklassikern

Noterar i dagens tidningar hur krönikörerna pliktskyldigt fördömer galningarnas handlingar och beklagar avslutningen på EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige (bl.a. har Sydsvenskans Anja Gatu plockat fram sin sura byline).

För mig, som upplevde matchen på allmänhetens storbildsvisning i Folkets Park, blev de upprörande händelserna det ultimata slutet på ett fantastiskt grannmöte. En klassisk dansk bjudning förebådade en traditionell dansk kollaps (vi minns än idag deras uttåg ur VM 1986 och 2002), som sedan höll på att bli till en sensationell upphämtning tack vare den gamla hederliga svenska förmågan att sluta spela fotboll, väl förvaltad under den Lagerbäckska förbundskaptenseran.

När så Markus Rosenberg plötsligt låg ner i straffområdet och det började framgå att situationen hade gett domarna hade något att konferera om, eskalerade stämningen för att explodera när det röda kortet kom upp och bollen placerades på straffpunkten. Jag vet inte om någon uppfattade situationen när domaren blev attackerad, men samtliga stod upp under tiden planen var utrymd i väntan på ett domslut, och när det till slut kom visste jublet inga gränser. Sverige hade lyckats med konststycket att tappa en 3-0-ledning och ändå vinna med 3-0.

Att känna någon bitter eftersmak över hur resultatet tillkom känns för mig helt främmande, då det trots allt var spelarnas insatser som blev avgörande. Situationen som fick matchen avbruten var något som i dagens fotboll får betraktas som en naturlig följd av det matchavgörande domslut som orsakats av ett synnerligen korkat ingripande av Christian Poulsen. Alternativet att låta matchen fortsätta faller på orimligheten i att om straffsparken inte hade gått i mål så hade diskussionen varit igång om huruvida galningens agerande hjälpte det danska laget genom att tvinga fram en lång oviss väntan för skytten.

Dessutom blev händelsen en snygg epilog till Erik Nivas S-reportage om den danska gladfotbollens nedgång i samband med det bistrare samhällsklimatet. Danska "roligans", som länge har betraktats som fotbollsvärldens bästa fans, fick nu också se sitt rykte bli en smula skamfilat. Det i kombination med att landets starkaste offensiva kort är den evige medelmåttan Jon Dahl Tomasson och att den störste talangen, 19-årige Nicklas Bendtner, inte bidrog med mer än en handfull avslut i Korpen-klass under den halvlek han fick spela, borde göra det lättare att inte förblindas av historien när man betraktar dansk fotboll i fortsättningen.

För övrigt blir jag mer och mer förtjust över att ha en spelare som Johan Elmander i landslaget. Han är fotbollens svar på Forrest Gump.