En någorlunda köpfri dag

På lördagen den 24 november firades Buy Nothing Day, som på svenska blir En köpfri dag. För min egen del hade inte denna vision varit någon större utmaning om jag verkligen gått in för den, men nu lyckades jag trots min passivitet inskränka min konsumtion till en billig fika på studentbakiskafé, ett gratis museibesök och en tågresa Lund-Malmö betald med ett rabattkort som var laddat sedan tidigare (varför man kan betrakta den transaktionen som att ha ägt rum en annan, mindre köpfri dag).

Samma dag hade av någon helt annan utnämnts till Buy Something Day, vilket alltså skulle vara ekvivalent med En icke-köpfri dag. Förutom att åtgärda sin bristande logiska förmåga (enligt lagen om motsägelsefrihet kan inte något vara såväl P som icke-P) så skulle denna naivliberala person behöva lite grundläggande insikter i vad som är skillnaden mellan bra och dåliga skäl att konsumera.

Bra skäl att konsumera har man när det gäller något man har behov av eller som sprider glädje, och som har producerats på ett sätt som inte skadar andra människor eller naturen. För en uppräkning av dåliga skäl att konsumera är det bara att vända sig till konsumtionssamhällets främsta betvingare Raymond & Maria. Det är t.ex. onödigt att köpa saker för att smälta in i en folkmassa, men som man egentligen inte behöver:

Det är skönt att komma ut på en skogspromenad,
men av sprit och musik blir man dubbelt så glad
Man kan köpa en bok om sånt man redan känner till,
det är härligt att vara så dum som man vill
(Ingenting för dig)

Det är inte heller någon bra idé att shoppa i ångestdämpande syfte:

Allting är borta nu och jag blev lika ful som du,
du såg det men lät det ändå ske
Försök inte styra mer, det är rea på allt du ser
och köp något, det lindrar för en stund
(Det går aldrig att bli dum igen)

Besökaren på Buy Something Day-sidan hälsas välkommen med det i mina öron sovjetklingande "Hej konsument!". Men är det något som R&M har lärt oss så är det att inte låta oss reduceras från tänkande individer till vandrande plånböcker:

Någonting på NK gick fel idag, vad kan det vara
Allt slocknade en liten stund,
och flickan vid kassan,
hon såg på mig och frågade sig
om hon var människa eller en kund

Jag såg dig vid hyllan, du valde nåt
som du förstått var bra för dig och för miljön,
och längst ner i fickan där låg ett kort
där allt du gjort har lagts ihop och kallats lön
(Någonting på NK)

Mest revolutionärt är dock budskapet i låten som följande hoppingivande textutdrag är hämtat från:

De väntar sig ingenting av dig
De väntar sig ingenting av mig
Det finns aldrig några krav, vi ska bara leva klart

Men vi kan krossa deras mur och vi kan släcka deras eld
De förlåter aldrig den som tänker själv
Så gör det, gör det, gör det, gör det nu
(Vi ska bara leva klart)

Om människor inte har fattat vad det handlar om så är det alltså helt enkelt för att de inte har lyssnat tillräckligt mycket på Raymond & Maria.

emo-cat

Även jag har alltså varit där en gång i tiden. Fast det faktum att jag envisades med att vara så förbannat NÖJD förtar lite av poängen.

Den man älskar dissar man

Under den månad som hunnit gå sedan mitt medlemsskap blev officiellt har jag näppeligen, som först befarades, hunnit bli mer självcensurerade. Snarare har effekten blivit den motsatta, då de ökade möjligheterna att provocera (och därigenom göda mitt redan överdimensionerade ego) har förmått mig att entusiastiskt formulera kritik mot grundläggande inriktningar såsom jämställdhetssträvanden, kärnkraftsmotstånd och nu senast integrationspolitik. Men faktum är att få saker är så inspirerande som att kritisera människor som i grunden delar ens egna mål och värderingar, då en dialektisk sådan process i längden kan göra det möjligt att utveckla metoderna för att uppnå dessa mål. Enda problemet är väl att jag inte riktigt tål den typen av kritik själv...

Alltid med hopp om bättring

Kanske ska inleda med ännu en illustrativ insändare från kaptenstofil.net:

VAD ÄR DET FÖR DUBBELMORAL?
Jag ser i en notis i DN att brittiska skolor nu har förbjudit aga. Att aga har varit förbjudet i Sverige i många år är väl allom bekant, men man kan ju undra vad det är för dubbelmoral som trots detta tillåter oss att exportera sådant som är förbjudet i vårt land till andra länder. (Jag tänker främst på de tidningsrubriker jag såg för en tid sedan och som löd: "Aga säljs till Tyskland".) Det är ju en skandal helt i paritet med hur vår regering under krigsåren tillät export av stål till den tyska krigsindustrin! Avgå, Per Albin!
Med hopp om bättring,

Söndagens Dokument inifrån, om den av eleverna orsakade stängningen av en skola och Jan Björklunds lögnaktiga utspel om den händelsen, var angeläget och berörde mig mycket med sitt mänskliga perspektiv. Det går uppenbarligen åt skogen när människor, som inte fått reflektera över konsekvenserna av sina handlingar utan istället fått lära sig att lyda för att slippa få stryk, ställs inför en frihet att slippa bestraffning som fordrar ett ansvar de inte är förmögna att ta. Den barnaga som är utbredd i invandrartäta områden är inte minst nödvändig att betrakta som en av rötterna till många av de segregationsproblem som finns i landet, då de barn som utsätts för den (och även andra i deras närhet) riskerar att få sin skolgång förstörd och med den sin kanske bästa möjlighet att bli en del av samhället.

Idag snubblade jag över en anonym provokationstävling (som jag inte ska uppmuntra genom att länka till) som försigår i kommentarerna till ett inlägg av en bekant. Detta ledde mig oväntat fram till ett videoklipp av en intervju med Fredrik Lindström, i vilken han förtjänstfullt anknyter till samma problem som dokumentären påminde om.

Den dåliga idrottsforskaren

I brist på ett forum där det går att föra en någorlunda intelligent sportdiskussion får jag ofta nöja mig med att följa vad krönikörerna (inte minst de med fyrbokstaviga namn) skriver och emellanåt kommentera med några rader här, i svag förhoppning om att de ska väcka intresse någonstans. En annan anhalt värd ett besök om man känner sig lite extra pretentiös är webbtidskriften idrottsforum.org, som sammanfattar det som sker inom idrottsforskning i Sverige, Norden och resten av världen.

Senast jag tittade in där upptäckte jag att det ramlat in en uppföljning på Jonny Hjelms uppmärksammade artikel (jag var faktiskt helt övertygad om att även jag hade bloggat om den tidigare) "Den dåliga damfotbollsspelaren", där den kritiseras av Kutte Jönsson och Helena Tolvhed för sitt empiriska perspektiv. Efter att ha läst deras kritik började jag tvivla på den rådande begåvningsnivån även i detta sammanhang.

Hjelms undersökning aktualiserar frågor om hur vi som idrottsforskare ska förhålla oss till vårt studieobjekt – idrotten. Idrotten, och fotbollen, måste betraktas som en kulturellt och historiskt skapad verksamhet, och en produkt av en historia där det länge var mäns spelande som uppmärksammades, uppmuntrades och utvecklades. Hur fotbollsspelande värderas är historiskt och kulturellt föränderligt, och handlar förstås också om subjektiv smak. Hjelms undersökningsupplägg antyder istället existensen av ett slags universellt värderingssystem, enligt vilket kvalitet i spelet kan bedömas objektivt. Detta sätt att betrakta idrott bör vi som idrottsforskare, enligt vårt sätt att se på saken, tvärtom problematisera och förhålla oss kritiska till.

Det är fullständigt absurt att påstå att utövarnas skicklighet beror på kulturella faktorer, då spelets från början uppställda regler ger just en klar och tydlig måttstock på vad som är kvalitet inom fotboll. Spelet går ut på att göra fler mål än motståndarlaget, och en bra spelare är en spelare som bidrar till lagets förmåga att åstadkomma detta. Det är efter dessa reglers ramverk som alla utövare tränar och bedöms, och därför måste det betraktas som objektivt. Att reglerna i sin tur är en mänsklig konstruktion anpassad för manliga utövare är en helt annan femma.

Den nedvärdering av damfotbollen som Hjelm föresatt sig att utmana bemöts inte bäst genom att reproducera föreställningen om en ”objektiv” värderingsgrund. För – vad hade hänt om utfallet av Hjelms studie blivit ett annat? Om den tvärtom visat att det faktiskt VAR stora skillnader enligt den ”objektiva” bedömningsmall han använt sig av? Hur hade Hjelm handskats med detta ”resultat”? Tankeexperimentet visar hur ytterst problematiskt (och riskabelt i förhållande till den ”goda föresatsen”) studiens upplägg är. Liksom rasistiska utlåtanden om att vissa människor skulle vara mindre intelligenta än andra inte bemöts bäst genom att hänvisa till utfall av intelligenstest, är det problematiskt att bemöta sexistiska utlåtanden om fotbollskompetens genom att godta och bekräfta de premisser på vilka de bygger.

Forskningsmetoder bör alltså anpassas för att uppnå det resultat man önskar? Tyvärr har jag väldigt svårt för detta Gorgias-luktande resonemang, inte minst på grund av typen av diskussioner det kan leda till, där de båda sidorna baserar sin ståndpunkt på divergerande påståenden om en faktauppgift. Kanske är det så att det är bäst att hålla vissa sanningar borta från allmänheten, men håll med om att man blir ganska sugen på att få reda på varför det är bäst att inte bemöta rasistiska utlåtanden genom att hänvisa till utfall av intelligenstest?

Och brösten blir bara barare

De toplessa badarna får fortsatt uppmärksamhet, vilket i sin tur uppmärksammas av Maria (som trots sitt ivrande för halloumifalafelns storhet hade svårt för uppfattningen att den skulle vara bättre än [hetero-?]sex, även om den kom från Jalla Jalla). Det har varit spännande att som följd av aktionerna få ta del av diskussioner kring dessa kroppsdelar som ligger många människor varmast om hjärtat.

Jag har tagit del av värdefulla synpunkter från flera håll, men min uppfattning kvarstår att målet är långt ifrån självklart. En ökad frihet att slippa uttrycka något kommer nämligen alltid att innebära en minskning av möjligheterna att avsiktligt uttrycka samma sak. Ty varje mänskligt uttryck som avsexualiseras kan heller inte längre användas i syfte att uttrycka sexualitet. Vad som därför måste eftersträvas är en rimlig balans som lämnar möjligheter öppna för uttryck av båda sorterna, utifrån det behov som föreligger hos den samlade gruppen. Kanske blir den slutgiltiga lösningen något i stil med att det blir tillåtet att ha bar överkropp om man inte har rakat sig under armarna.

Låt oss heller inte förglömma värdet av vår traditionella könsuppdelning:

Mera botfoll

Jag tänkte följa upp gårdagens inlägg med mina egna kommentarer till det som omtalas.

Liknelsen att damfotboll skulle vara som V75 för kossor har jag inget att invända mot. I båda fallen rör det sig om en tävlingsform som är densamma, ett underhållningsvärde som är på samma nivå (seriöst, hur mycket tråkigare skulle travsporten kunna bli?), och en skillnad i fysiska egenskaper som påverkar vilket utseende den färdiga produkten får. Dessutom blir provokationer alltid roligare när de följer pajkastningsprincipen. Och att fixa billig uppmärksamhet genom pseudojämställdhetsretorik istället för att skapa förutsättningar att göra sig engagemangs- och underhållningsmässigt förtjänt av den är inget jag kan uppmuntra, vilket jag också tidigare har klargjort.

Det är dock beklagligt att ingen annan kanal än DN:s webb-TeVe sände från den första OS-kvalmatchen, eftersom det säkert finns många som hade velat se den. Å andra sidan känns det minst lika illa att returen spelas på Råsunda. Senast damlandslaget huserade där var för två år sedan i ett EM-genrep mot Kanada, inför en mindre publik än den som tre dagar tidigare hade sett U21-damerna besegra Frankrike – i Tranås (2503 mot 3208). Mer tydliga än så blir nog inte exempel på hur rörelsen motarbetar sig själv.

För att byta kön så är jag uppriktigt förbannad över att såväl herrlandslaget som förbundskaptenen Lars Lagerbäck är nominerade till Årets lag respektive ledare på Idrottsgalan. Det borde visserligen inte komma som någon överraskning, då det har varit ett riktigt torftigt svenskt idrottsår och nämnda landslag två gånger tidigare inte bara varit nominerade utan rentav vunnit den utmärkelsen efter att ha kvalat in till mästerskap, men det är likväl beklämmande att inte Lagerbäcks luftslott till lagbygge blivit lika genomskådat av opinionen på hemmaplan som av några av motståndarlagens tränare. Och om det inte är en poäng på två matcher mot Nordirland som ligger till grund för nomineringen så är det kanske den tilldömda segern mot Danmark? Nej, det är ju Idrottsgalan vi pratar om, så det måste vara populariteten.

Min indignation bottnar i första hand i att våra baskettjejer borde ha uppmärksammats (även i detta sammanhang) för sin sensationella finalplats i U19-VM. Om junioridrottares prestationer inte anses platsa bland de stora, då borde de föräras en egen kategori på samma sätt som idrottare med funktionshinder. Den kunde isåfall ersätta eller komplettera den luddiga kategorin Årets nykomling. Annars har vi här att göra med ett riktigt fall av diskriminering.

Zlatan då? Där har jag inget att tillägga, jag kände bara att han var tvungen att vara med på ett hörn.

Botfoll

En kommentar på Anjas blogg.

En direkt avgörande OS-kvalmatch som inte sänds i någon TeVekanal.

En, förlåt, två nomineringar till idrottsgalan för att nästan kvala in till EM.

Och så Zlatan förstås.

Det är inte alltid man förstår sig på den sporten.

Glada vi

Idag har jag äntligen fixat nytt ID-kort med ett foto där jag är mig mer upp i dagen än på mitt gamla, så nu kommer det snart vara fritt fram om någon vill låna för att verka sju år äldre. Även min gamla vän Axel har nyligen varit i de tagen, vilket inte är så konstigt eftersom vi båda är födda samma dag och skaffade våra första ID:n lagom till att fylla 18. Jag passade på att ge en komplimang för att hon lyckats se ut som en riktig surfitta på sina foton.

Spola höken!

Medan farsan åkt till Kina med sin kusin Percy, som letar jumbotron till nya arenan, läser jag och instämmer i Sydsvenskans kritik av hans lag, som inlett hockeyallsvenskan långt under förväntan och ligger nio poäng efter det bästa Skånelaget, trots det spelar- och tränarrov detta utsattes för inför säsongen. Nej, det blir inte lätt för den arenan att överleva om dess möjligheter till det vilar på den trötta rödhökens vingar.

Varför jag inte drömmer om bad och värme

Jag tycker att varje årstid har sin egen charm.

Redan de gamla grekerna...

Jag har tidigare klargjort min ståndpunkt i jämställdhetsfrågor och märkt att en del i min omgivning varit kritiska mot min uppfattning. Mycket kritik har jag även sett riktas mot forskning inom könsskillnader och dess förespråkare, emellanåt kallade pseudovetenskapshaverister. Ofta har jag varit oförstående till denna kritik. Men till slut har jag nu väckts ur min dogmatiskt biologistiska slummer av den sofistiske filosofen Gorgias, vars tre naturvetenskapsavfärdande teser ger skäl nog att inse varför det är meningslöst att leta efter genetiska olikheter mellan män och kvinnor:

1. Det finns ingenting.
2. Även om det fanns något så skulle vi inte kunna veta något om det.
3. Även om vi kunde veta något om det så skulle vi inte kunna förmedla det till andra.

Att jag inte visste bättre.

Klassfest

Eftersom jag är så barnsligt förtjust i homonymer så har jag funderat ut en jämförelse mellan samhällets och ordens klasser. Läs och begrunda!

Substantiv: De ord som sitter på tillgångarna, följaktligen måste de utgöra borgarklassen.

Verb: Att göra saker eller få dem att hända har alltid varit arbetarklassens lott.

Adjektiv: Den samhällsklass som utbildar sig för att bli något är medelklassen.

Räkneord: Oftast reducerade från individer till statistik är väl alla arbetslösa.

Interjektioner: Står för sig själva precis som egenföretagare.

Adverb: Styr och ställer över var, när och hur saker ska vara eller göras, som politiker.

Pronomen: De som går substantivens ärenden utan att ha något eget att komma med, måste vara alla mellanchefer.

Prepositioner: Gillar att peka utan att själva egentligen bestämma något, ungefär som uniformerade auktoriteter.

Konjunktioner: Tycks fylla något slags ordnande funktion utan att betyda något i sig själva, lite som kyrkans män och kvinnor.

Artikel: Att gå från en till den tycks vara målet för alla som vill bli kändisar.

Infinitivmärke: Tja, ingen har väl någonsin burit upp denna titel bättre än vår nuvarande statsminister?

Och om någon tycker att det finns vänsterpolitiskt korrekta tendenser i det här resonemanget, kan jag påpeka att den klasslösa ordboken verkligen inte är något att ha visioner om.