Årets kommentarer

För att utmana SVT:s allmänt muppige sportkrönikör Jonas Karlsson har jag gjort en egen lista i en av de kategorierna han tagit sig an inför nyåret och som finns att beskåda här. Några av dessa kommentarer har jag bara hört från en andra part, och sanningen bakom dem kan därför inte garanteras.

1. Överst på listan är när TV 4:s expertkommentator Pontus Kåmark slängde ur sig förolämpningen Vilka jävla popsnören över de skinnskallar med Barçatröjor som sprang in på planen under matchen mellan Brasilien och Ecuador på Råsunda.
   
2. Ett citat som jag redan nämnt i min tidigare blogg är naturligtvis hämtat från förbundskapten Lagerbäcks svammel efter den mållösa VM-matchen mot Trinidad & Tobago. Det påstående som just jag fastnade för var att vi pressades inte till att göra uppspelen på annat sätt än vi tänkt, d.v.s. att matchplanen verkligen skulle ha varit att använda Mellbergs sprinklers till fötter att bygga anfall på.
3. Även denna hämtas från sommarens fotbolls-VM. En utvald kroatisk spelare sägs ha kommenterat matchen mot Australien, som innebar lagets uttåg ur turneringen, med formuleringen vi hade ingen tur alls. Med tanke på att de kunde fått ytterligare tre klara straffsparkar mot sig, att deras andra mål kom på ett misslyckat skott som letade sig in bakom 202 cm nervvrak med händer som teflonpannor i det australiska målet, och att de fick behålla en spelare på planen efter att han fått sitt andra gula kort, så var det nog lite att ta i.
4. En kanadensisk hockeykrönikör valde mitt under slutskedet av den brinnande turneringen i Turin att beskriva spelet med uttryck som completely uninspired och players couldn't care less. Han verkar ha missat de lag som placerade sig bättre än sjua.
5. Återigen en VM-favorit i repris. Från Sydsvenskans del i kampanjen för att få in Kim Källström på landslagets centrala mittfältsposition kunde omdömen som förutsägbar och förbundskaptensfavorit urskiljas bland de smutskastande utlåtandena om konkurrenten Anders Svensson. Ingen som har följt den mannens landslagskarriär ordentligt skulle komma på tanken att beskriva honom med de orden.

Som bubblare kan nämnas Tiger Woods gulliga kommentar om att Roger Federer hade varit mer förtjänt av AP-nyhetsbyråns utmärkelse till "världens" bästa idrottsman (som om han verkligen trodde att "världen" avsåg något annat än en nutida motsvarighet till Bibelns Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas). En annan intressant kommentar kom från Pelle Blom angående den uteblivna straffen som avgjorde den allsvenska guldstriden, där han påstod att handsen var avsiktlig (som om att ta en studsande boll i eget straffområde med handen är vad man har lust att göra när man är minuter från klubbens första SM-guld på 45 år).

Och naturligtvis får man inte glömma Färjestadspelaren Per Ledins utbrott mot videodomaren i SM-finalserien mot Frölunda, som han efter ett bortdömt mål kallade för Din tjocka jävla tattare. Dessa ord är numera bevingade och har kommit till stor användning under året, inte minst för mig personligen. Tack vare dem har jag haft en reservplan varje gång någon eller något besvärat mig under året. När som exempel CSN inte hade betalt ut mitt studiemedel under vårterminen och jag hade skrivit och begärt att få ut pengarna. Om de inte hade gett med sig då, hade jag helt sonika kallat dem för tjocka jävla tattare. Och när jag tjafsade med en handledare om en labbrapport som han var trög med att godkänna och tiden för godkännande började rinna ut, då visste jag att jag, ifall jag inte skulle bli godkänd i tid, alltid skulle kunna kalla honom för din tjocka jävla tattare.

Nyhetens behag

Att The Ark är en av jokrarna i 2007 års Melodifestival var det bästa som kunde hända både för bandet och för tävlingen. Ett "seriöst" bands medverkan ökar tävlingens dignitet markant, samtidigt som det här glamourösa sammanhanget kommer tvinga bandet att hitta tillbaka till sitt rätta ansikte efter det bleka senaste skivsläppet. Något i stil med Calleth You, Cometh I hade passat perfekt.

För att illustrera vad jag menar med "seriöst" tänkte jag rekapitulera mina fem favoritlåtar från Eurovision Song Contest sedan 2000:

1. BrainStorm - My Star (LV 2000)
2. Zdob si Zdub - Boonika bate doba (MD 2005)
3. Athena - For Real (TR 2004)
4. Ruffus - Eighties Coming Back (EE 2003)
5. Mumiy Troll - Lady Alpine Blue (RU 2001)
   

Ingenjörsinsikt

Jag kom att tänka på att om man ska göra beräkningar för en sfärisk kropp som påverkas av en yttre kraft så motsvarar deltafunktionen en tåfjutt. Undrar när i mitt ingenjörsliv jag kommer att få användning för denna visdom?

Jag kom, jag såg, jag sågade

Gårdagens OS-krönika i SVT höll ingen vidare klass. Visserligen är det svårt att tillföra så värst mycket till en olympiad med sju svenska guldmedaljer, men något mer än nostalgi måste man kunna begära av en nyproduktion. Märklig disposition, inga som helst nya vinklingar, intetsägande jämförelser med Sveriges dittills mest framgångsrika vinterspel i Cortina 1956, men framför allt riktigt trist bakgrundsmusik (med ett möjligt undantag för Lordi som ackompanjemang till monstercurlaren Markku Uusipaavalniemis teedragning för en finalplats). Om jag varit elitidrottsman så hade det knappast motiverat mig till en OS-satsning att få höra mina landsmäns framgångar tonsatta på det viset.

Det som irriterar mig mest är dock "sorgekavalkaden" över alla svenska placeringar strax utanför prispallen. Nog var det bittert att skidskyttelaget missade en bronspeng på ett felskär, men de flesta av de genomgångna prestationerna vittnar snarare om vilken imponerande bredd det fanns i årets OS-trupp. Varför kan man inte bara ta varje resultat för vad det är istället för att bedriva denna eviga skattjakt? Jag har heller aldrig förstått vitsen med att som mått på framgång räkna medaljer rakt av utan hänsyn till valör, som om målet med tävlingarna skulle vara att plocka hem så mycket metall som möjligt. I så fall borde bronsmatcherna ha spelats på bästa sändningstid istället för finalerna, och Sverige med sina 24 guld och 20 silvermedaljer från ishockeyturneringarna stått som slutsegrare i medaljligan. Genomgångarna av allehanda imperialiststaters erövringar i nu- och dåtid kändes också meningslös.

Dessutom saknade jag YLE-kommentatorn Kaj Kunnas referat från hockeyfinalen, där han i vild skadeglädje använder det målande uttrycket "Henrik Lundqvist pruttar in pucken!" för att beskriva det finska ledningsmålet. När jag nyss gick in på samma TeVe-bolags hemsida för att kontrollera uppgifterna i föregående mening upptäckte jag att där pågår en omröstning, där just nu 58 % av besökarna har valt svarsalternativet "Kalkon..." på frågan "Henrik Larsson i Manchester United?". Kan man annat än att älska ett sånt grannland?

Intresseklubben antecknar

Det har slagit mig att det finns ytterligare en sak (utöver i:na) som kan sammanfatta min intressekombination. Saken är ett land, och landet är Skottland. Förklaringarna är enkla:

1. Alla skotska band (som är bra)
   
2. Curling och Celtic FC
   
3. Maxwells ekvationer

Skottland är inte vilket land som helst. Fråga K.B.

Förresten

Tvåans temakväll om lördagsunderhållning (med Anders & Måns) visade hur mycket dagens TeVe-producenter har att lära. Inte minst var inslaget från Oss skojare emellan (med Ingvar Oldsberg) skitkul. Förnedrings-TeVe är bara roligt om offren har värdighet!

Det är dags för det stora vemodet att rulla in

Jag är fruktansvärt trött på det här trista vädret. Regnrusk och 5-10 plusgrader vareviga dag. Hur den sortens vinter kan kallas "mild" är obegripligt när det i själva verket är betydligt behagligare att frysa öronen av sig vid tio minus (som är det kallaste det kan bli där jag bor). Nej, nu är det hög tid att bli insnöad och få de där mysiga domedagskänslorna som hör julen till. Än så länge känner jag bara bitterhet.

.dmhndbll

Under den senaste veckan har ett bortglömt landslag återuppstått. På hemmaplan med mirakelmannen Ulf Schefvert, som tog grekisk handboll från ingenting till OS-kvartsfinal, bakom rodret och en trupp med spelare som den numera både släthyade och storspelande målvakten Madeleine Grundström, spirande storskytten Linnea Torstensson, kantspringaren med det för fysikern i mig så välklingande (så länge det inte uttalas korrekt) namnet Matilda Boson och inte minst Albert Svanbergs gamla Messiasgestalt, nu fullfjädrade lagkaptenen Tina Flognman, bar det till en direktavgörande gruppspelsmatch för en plats i semifinalerna, kanske den viktigaste någonsin för svensk damhandboll. Där väntade Frankrike som motstånd, torsdag 16.00 som starttid och 2135 tappra själar som publik.

Att det blev förlust berodde naturligtvis i första hand på att fransyskorna utgjorde ett fullt habilt lag. Med det uttalat fortsätter jag härmed till bortförklaringarnas avdelning. Framför allt är det pinsamt av TV 4 att välja denna speltid för ett hemmalag, oavsett matchens betydelse. Inte ens tiden är dock ursäkt nog för den bedrövliga publiksiffran, som ändå var i storleksordningen det dubbla jämfört med Sveriges föregående matcher. Fullkomlig tystnad mötte spelarna minuterna före matchen, och de själva framstod som de enda som sjöng med i nationalsången. Stockholm är en tyvärr en lika död stad när det gäller handboll som för damfotboll, ishockey och det mesta övrigt i sportväg. Det finns förmodligen åtskilliga hallar runtom i landet som hade kunnat fyllas med lika mycket folk och betydligt mer stämning till svenskmatcher i ett evenemang av den här digniteten. Ett sådant bemötande hade kunnat ge laget den extra inspiration som krävts för att orka hela vägen.

Nu håller jag tillgodo med finalspel i curling-EM på Eurosport och rapporter från U20-ishockeyns VM-divisioner I och II i väntan på nästa stora mästerskap på svensk jord: ”stora” U20-VM i Mora och Leksand, i år äntligen TeVesänt och gudskelov i SVT:s regi. Det blir inte så mycket utrymme åt andra tankar så här under högsäsongen.

Nyaste sent

Några aktuella betraktelser som jag känner för att slänga ur mig:

• Att börja kalla sig för the poor man's Tamagotchi är att degradera sig så långt det bara går
• Finita elementmetoden är egentligen rätt simpel
• Mirjam Ott är inte helt olik Adèle Blanc-Sec

Ett hån mot tittarna

Gårdagkvällens Champions League-drabbning mellan Porto och Arsenal där båda lagen skulle gå vidare med ett oavgjort resultat och som mycket riktigt slutade oavgjort 0-0, rörde upp en del känslor i studion. Ett hån mot fotbollen, sa någon, vilket Sportbladets Peter Wennman invänder mot och istället hyllar lagens taktik under slutminuterna, med viss rätt. Den fråga som ingen ställer är: varför väljer Viasat att sända just den matchen i kanalen med störst täckning, när det redan var känt vilka förutsättningar som gällde och vilken matchbild som kunde förväntas utifrån dem?

Och så var det med det

Visst är jag medveten om att det blev Anja Pärson som bragdguldsbelönades och anledningen till att jag inte kommenterar det förrän nu har inget med bitterhet att göra. Anja är en fantastisk idrottskvinna som flera gånger gjort sig förtjänt av priset. Valet av henne som pristagare bekräftar dock hur subjektiv bedömningen är, och med det i åtanke är det förundransvärt att utmärkelsen kan bära på så stor prestige och röna så mycket uppmärksamhet än idag, när det vimlar av idrottsutmärkelser i det här landet.

Eftersom jag däremot är fullkomligt objektiv så anser jag att Anjas prestation trots allt inte var tillräcklig för att belönas med ett fullt så fint pris i år. Anja, med ett guld och två brons, var inte ens främsta alpina dam i Turin, den titeln tillföll oundvikligen dubbla guldmedaljösen Michaela Dorfmeister. Det märkligaste är dock att den slutliga omröstningen enligt uppgift lär ha stått mellan Anja och Anna-Carin Olofsson. Nog var även ACO:s guldlopp en fin prestation, men att ta ett guld av hela fyra som delades ut i skidskyttegrenar med obetydliga skillnader sinsemellan, dessutom utan något som helst tryck utifrån från ett belåtet folk som redan har fått sätta tänderna i fem guldmedaljer, det klassar jag inte som en bragd i samma klass som något av de andra gulden i Turin.

Argument om vilka vintersporter som är stora på "kontinenten" håller inte. Frågar man någorlunda insatta invånare i Kanada, Finland, Ryssland, Tjeckien, Slovakien, Schweiz och Lettland i vilken vinterolympisk gren de helst skulle vilja att deras land tog guld, blir svaret samstämmigt herrarnas ishockey. Ingen annan gren är i närheten av den prestigen, och Tre Kronors guld i Turin kan därmed räknas som den tyngsta titel ett svenskt landslag någonsin vunnit.

Det andra i:et

Det blev idag klart att fotbolls-EM 2008 inte kommer att sändas i SVT. Som kombinerad sportnörd och kultursnobbswannabe är detta en av de frågor som lämnar mig mest kluven. Å ena sidan är stora sportevenemangs tillgänglighet för alla en självklarhet (och SVT:s sportredaktion överlägsen TV4:s), å andra sidan är det inte bra om det går ut över de kvalitetsprogram som SVT har skyldighet att producera. Jag är överlag inte särskilt förtjust i TeVe-mediets distributionsuppbyggnad, där vilka program man får se ligger i händerna på kanalernas inköpare och producenter och man som konsument alltid tvingas betala för mer än man hinner titta på. Med det i åtanke är det ganska obefogat att ifrågasätta licenssystemet, och det kan tyckas märkligt att inga förändringar är inom synhåll trots att det analoga nätet redan börjat släckas ner.

En annan nyhet som påkallar intresse är Svenska Dagbladets utdelande av sitt årliga Bragdguld. Omröstningar på nätet visar att Tre Kronor är folkets skyhöga favoriter till priset, efter sin oslagbara säsong med både OS- och VM-guld. En misstyckare är dock Sydsvenskans krönikör Åke Stolt, som med följande motivering avfärdar hockeyguld till förmån för prestationer av kvinnliga idrottare som börjar på A:

Äntligen höll Sverige när alla världens bästa fanns på plats, äntligen fick den gyllene generationen med Forsberg, Sundin och Lidström ta ett guld tillsammans. Men det skall i ärlighetens namn sägas; ingen av dem var riktigt i närheten av den nivå de höll under sina bästa år.
Och när det individuella står mot laget så väljer i alla fall jag bort laget.

Av denna argumentation begriper jag intet. Till att börja med gjorde Nicklas Lidström sitt bästa mästerskap i landslagsdräkt någonsin och fick tillsammans med Kenny Jönsson dela på utmärkelserna för turneringens bästa back. Mats Sundin och Peter Forsberg gjorde måhända inte karriärens bästa matcher i Turin, men den förstnämnde var en härförare av stora mått i sin roll som kapten, den senare tillförde stora mängder inspiration med sin obändiga vilja att gripa det sista halmstrået för att ta sig ur sjuksängen och in på isen oavsett vad klubbledare och löneutbetalare tyckte. I mina ögon var deras insatser för laget ovärderliga.

Sättet som Stolt framställer det på får det även att verka som om laget endast bestod av dessa tre spelare. Så är naturligtvis inte fallet, och det borde därför vara ovidkommande vad enskilda spelare har presterat i ett lag som nått en gemensam framgång. Med den logiken borde fotbollslandslaget anno 2004 ha fått Bragdguldet eftersom Henke, Zlatan och Freddie var så bra då. Jag har för övrigt svårt att se honom ställa sig bakom en liknande motivering om en prestation motsvarande Tre Kronors hade ägt rum just i fotboll.

Nej, Åke Stolt har aldrig varit min favoritkrönikör. Kanske är det för att jag, med mitt breda intressespektrum i sportsfären, ofta har varit missnöjd med hans ämnesprioriteringar och besviken tvingats avnjuta min morgono'boy över en helt annan krönika än jag hoppats på. Ändå tvekar jag inte att tacka honom för lång och trogen tjänst när han nu till årsskiftet drar sig tillbaka från posten. Samtidigt är jag väldigt spänd på att se vad hans efterträderska Anja Gatu kan åstadkomma. Det jag hittills har läst om och av henne verkar lovande.

Snart har helgen v. 48 tagit slut

På gamla dagar har jag börjat inse att det trots allt finns en poäng med den i grunden så pinsamma fildelningslagen. De människor som har tillräckligt fria tankebanor för att ifrågasätta den med utgångspunkt i att den inte stiftades för att tjäna samhället utan efter påtryckningar från nöjesindustrin, är samma människor som har koll på hur en hållbar utveckling som gynnar både upphovsmän och konsumenter ska uppnås.

Tänk att den här bloggen redan har lagt sig till rätta med en så uppfriskande elitism.

Krockbjörnen

Återigen ser jag att det blivit dags för svenska folkets musikpris Rockbjörnen att delas ut. Med tanke på att det finns ett direkt samband mellan fler röstande och sämre pristagare så börjar jag fundera på hur man skulle kunna utforma ett nytt, mer spännande musikpris, som belönade musikalisk kvalitet samtidigt som det gav den enskilda medborgaren ett visst inflytande över tilldelningen. Det skulle, för att tala klarspråk, krävas ett rättfärdigande av att vissas smak är bättre än andras.

En metod för att genomföra detta skulle vara att tvinga varje nominering att ha en medföljande motivering. Sedan skulle en musik- och retorikkunnig jury (i vilken en viss K.B. är gjuten) gå igenom motiveringarna, sålla agnarna från vetet, se till att de verkligen stämde in på den musik de beskrev, och slutligen dela ut priset till den artist eller grupp som fått bäst motiveringar.

Idén tilltalar mig, även om det finns en del praktiska hinder för att genomföra den. Det skulle vara ganska tidskrävande att gå igenom alla motiveringar, och dessutom är långt ifrån alla musikkännare (däribland K.B.?) överens om att musik är som bäst när man sätter beskrivande ord på den.