Smålustigt meningsutbyte

Jag: Öl innehåller väl mycket energi?
Far: Det kanske det gör, men det innehåller mycket kalorier också.

Det är aldrig för sent

På den nyss gångna festivalen var jag med om två redan nämnda fyllor, som dessutom råkade vara de första i mitt liv och därmed eventuellt bör tituleras fjortisfyllor. Att de kommer vid 23 års ålder kan nog bäst förklaras av min bakgrund, där jag växte upp i ett hem utan fulla förebilder, upplevde en högstadietid utan grupptryck följt av en gymnasietid utan suparpolare, och att när jag väl kom till LTH, med den beryktade dryckeskultur som finns där, så var alla de häftigaste personerna nykterister. Därutöver kan det faktum att jag ofta inte agerar särskilt nyktert när jag är nykter ha spelat in.

Jag har också sedan länge varit föga bekväm med märkbart berusade personers uppträdande och haft klart för mig att jag inte vill bli så full att jag blir till besvär för andra, varför jag alltid varit noga med att inte överträffa mina tidigare intagsnoteringar med för bred marginal. På festivalen kom jag så underfund med att jag trivdes bäst i ett tillstånd där motoriken och anständigheten sjunkit, medan min analytiska förmåga alltjämt låg på en knivskarp nivå. För att hålla mig på den nivån bestämde jag mig för att inte dricka mer än att jag kunde rabbla trettio decimaler av π på tyska, eftersom detta är en handling som kräver att man rotar i sitt minne samtidigt som man aktivt utför översättningen av varje siffra. Således är det tänkbart att det ger en bra indikation på var man ligger för tillfället.

Torsdagens fylla genomlevdes huvudsakligen sittande eller halvliggande i en one-on-one-situation och skulle därför kunna kallas för en horisontell fylla. I detta fallet underlättade alkoholen för mig att presentera några av mina idéer om saker och ting och därmed kunde känna att jag bidrog till ett intressant samtal. Jag är visserligen medveten om den känslan inte på något sätt betyder att jag verkligen var intressant, men även i efterhand tycker jag att jag fick en hel del sagt.

På lördagen var situationen helt annorlunda (d.v.s. mer vertikal), med en röjig konsert där jag dras in i gröten framför scenen och med min inlevelse i låten Please Please Please försöker övertyga personen som tidigare hade varit intresserad av mig att bli det igen, ända tills en främling tar tag i henne och två gånger om knuffar iväg mig dryga fem meter. Det skulle sedermera visa sig att han, à la Glenn Hysén, förklarat detta beteende med att jag skulle ha tagit honom i skrevet.

Hur som helst blev min reaktion på denna avhysning bara ett garv och en gränslös lycka över att jag struntade i vad den neanderthalaren hade i kikaren eftersom det bara rörde sig om en natts aktiviteter, medan jag å min sida hade fått tjejens msn och därmed kunde vara hennes vän för evigt. Detta förklarade jag också för de andra flickorna i sällskapet, i andetaget innan jag kungjorde att jag älskade dem men inte ville ligga med dem. När de tyckte att jag borde gå och leta upp någon ny att ragga på inför natten så kände jag inte att jag hade något som helst intresse för det heller, just eftersom en natt kändes så försumbar i ett större sammanhang. Jag hade tidigare haft en viss oro för att alkoholen skulle göra mig till något som jag inte ville vara, men jag blev tvärtom en närmast fulländad platonsk myshumanist. Ingen av fyllorna förde med sig några negativa konsekvenser och jag har därför fört upp alkohol närmast efter scoutrörelsen på listan över saker som jag i fortsättningen inte kommer tolerera skitsnack om.

Dessutom fick jag medhåll för mitt asexuella raljerande av en person av manligt kön som råkade befinna sig i vårt sällskap just då. Kanske är det så som de säger, att Boys is the new girls.

Emmaboda den andra

Tillbaka från årets Emmabodafestival tänkte jag ägna det här inlägget åt att inleda en sammanfattning av mina upplevelser under veckan:

Tisdag
I sällskap med min brors kompisgäng bar det av till ett något glesbefolkat festivalområde i tokregn. Lyckligtvis väntade det värsta ovädret tills Camp mmm... gatt:s partytält var rest, och under resten av veckan höll sig skurarna väldigt korta och intensiva, vilket gjorde det lätt att ta betäckning och hålla sig relativt torrskodd. Under kvällen blev lägret invaderat av ett mellanstadiedisko som försökte liva upp stämningen. När musiken och de fulla gästerna som trampade på våra saker blivit tröttsamma (efter ungefär en kvart) började dock tankarna ledas till den här sketchen. Min nattsömn försvårades av den högljudda och obscena musiken i närområdet och det faktum att jag tvingats överlåta ungefär 2/3 av min sovsäck till en av min brors kompisar, samma som senare gjorde ett dramatiskt uttåg från festivalen genom att gå bärsärkagång i lägret och riva ner tält, smälla ballonger och slänga ut folks packning.

Onsdag
Nu drog det roliga igång på allvar med förfest och spelningar av bl.a. ett av förklarliga skäl populärt lokalt kompisgäng och de alltid lika festliga Billie & the Visiondancers, som ju egentligen heter något helt annat. Under dagen anslöt dessutom både en och två andra bekanta med sina respektive sällskap och hos det förstnämnda, som jag kom att campa och umgås med under större delen av festivalen, fick jag tillfälle att använda mina nyvunna partytältskonstruktionsfärdigheter ännu en gång. Dessutom började lite festivaltypiska känslor att sättas i gungning och skapade något som var riktigt mysigt så länge det varade.

Torsdag
Ytterligare allvar tillfördes i och med att detta var den första riktiga festivaldagen. För två riktigt underhållande spelningar stod Detektivbyrån och den för dagen Doris-stajlade Miss Li, men även otippade Las Palmas kunde sticka ut med festivalens mest minnesvärda rimmande textrad, som gick något i stil med Vissa är rädda för mjukost, men jag käkar mjukost till frukost. På kvällen väntade Blekingskameriterade akter som Of Montreal och Au Revoir Simone, vilka huvudsakligen avnjöts under en horisontalfylla där jag även lyckades spilla nachodip på mitt enda par byxor, uppleva ett chilltält med kuddar och vattenpipor som att träda in i en sagovärld, och få en förpackning äppelvin krossad under ett gästande knä i mitt tält.

Fredag
Fredagen inleddes med att jag omedvetet ställde till med festivalens mest komiska scen när jag nyvaket kisande iförd regnjacka, gummistövlar och kalsonger tillfälligt lämnade mitt tält och oväntat råkade konfronteras med mina lägerkamrater trots den tidiga timmen. Fetaste överraskningarna från dagens spelningar var att Timo körde en vers ur sin VM-hit Bollen måste dö och den avklädda scenshowen som timmarna efter att ha skrämt upp publiken på Kristian Anttilas spelning försökte bjuda mig till sitt hotell på efterfest, något som jag vid tillfället inte riktigt var på humör för.

Lördag
Sista dagen bjöd på flera riktiga fynd bland spelningarna. My Darling YOU! imponerade med stampande sjutaktsintensitet och en rappare rappare än CK måste vara svårfunnen. Som lite av en festivalfinal bjöd Shout Out Louds, som jag tidigare lyckats missa vid alldeles för många tillfällen, på en hejdundrande spelning där en ny och vertikal fylla maskerade alla eventuella brister. Sen blev det platsbyte med min bror följt av full fokus på hemresan och därmed inte mycket att rapportera från söndagen.

Veckans slogan IX

Malin J. Knutsson – j:et står för jävligt skön

Grattis i efterskott!

Alla gillar Möllan

Möllevångsfestivalen har dragit igång, och även om jag inte helt har fattat vad som är grejen med den så var det i alla fall ganska trevligt att i sällskap med min brors kompiskrets promenera från Södervärn via 'torget till Folkets park för att sen sitta där i några timmar och dricka öl inom hörhåll från stora scenen under spanandet efter lokala profiler. Jag såg både en Orvar och en Anja.

Kvällen fortsatte med nachojakt på 'torget och lite slött klubbande med andra bekantingar som avslutning. En av dem råkade spotta på min haka när han pratade, men av detta blev jag mest road i och med de associationer jag fick. Som helhet är jag nöjd med kvällen.

Vissa frågor kan inte ens jag själv svara på

varför är sockernisse så söt?
vart kommer allt det söta ifrån?
hans vänskap är som glasyr på en riktigt smarrig tårta
hans skratt är som strössel på mjukglassen
hans dans är som överraskningsbitarna i twix-påsen
och hela hans varelse
är som ett efterrättsbord
hela sockernisse
är en blandning av sött
som alltid gör
att man blir bubblande glad
som av en sockerkick

och tusen rosenbeströdda tack till Lena

Another jamboree

Igår styrde jag kosan längs några av Göingebygdens lortigare vägar för att hälsa på några av mina små vänner på det stora scoutlägret utanför Rinkaby. Jag fick en inblick i hur spektaklet fungerar och varför så många åkt dit, träffade ett antal roliga människor, delade med mig av mina ukulelefärdigheter, fick veta hemligheten om portalernas betydelse inom scoutrörelsen, blev bjuden på middag så att jag kunde stanna tills det löjligt sena sista tåget från Kristianstad gick, och smälte in så väl att jag fick vara med i lägrets officiella tidning. Och att bli förevigad är aldrig fel på en dag väl värd att minnas.

Thank god it's Sunday

Ett enormt mycket bättre sätt att tillbringa en söndagkväll än att sitta hemma och jämra sig över att en ny arbetsvecka är på väg att börja och att man inte har något knäckebröd hemma är att gå ut och svira med en barndomsvän som är i stan över dagen. Aftonstämningen på Folkets Parks uteserveringar, med bl.a. levande musik på Cuba Café, var något upplyftande i hästväg. Söndagen har verkligen potential att bli veckans nya heta utekväll.

Söt som sirap och len som honung

Jag gillar förresten min senaste namne.

So ja!

Idag noterade jag att för den som vill avnjuta sushi i sitt eget hem (och inte orkar bege sig utanför Gamla Västers gränser när de går och handlar) finns två olika märken av den oumbärliga japanska sojan att välja mellan. Den ena var känd från så gott som alla sushibarer och kostade dubbelt så mycket som den andra. Frågan är om den är dyrare för att den är bättre, vilket då i sin tur skulle vara anledningen till att den finns på alla sushibarer, eller om det beror på att den har kontrakt med alla sushibarer i marknadsföringssyfte och måste kompensera utgifterna för det. Det är sånt som gör att marknadsekonomi bara fungerar i teorin.

Fånerier till höger och vänster

Det är på något sätt otroligt komiskt att i dagens tidning läsa om den sionistpristagande sd-politikern och den prisutdelande organisationens upprördhet över hans engagemang i ett parti med nynazistisk bakgrund. Organisationens ordförande kallar pristagaren för en "nyttig idiot" medan pristagaren kallar organisationens agerande för "direkt löjligt". Jag har tidigare hört om Sverigedemokraternas interna spänningar i Mellanösternkonflikten, där det traditionellt antisemitiska äldre gardet är skeptiska till den partihållning som de yngre och mer antimuslimska medlemmarna arbetat fram.

Å andra sidan är jag själv inte mycket bättre, med min åsikt att de är lika goda kålsupare allihop och medföljande skeptiska inställning mot alla som tar någon sidas parti. Dessutom är det nästan lika komiskt med en låt som den beryktade Demonstrationssången, som förmodligen aldrig har sjungits av en särskilt stor andel palestinier.

Att gå en spännande höst till mötes

Då jag till hösten planerat in ett uppehåll från min ingenjörsutbildning har jag nu återigen kastats in i kurskatalogens katakomber. I mitt antagningsbesked från VHS står att läsa att jag har blivit antagen till en utbildning som jag tidigare blivit meddelad att den är inställd, och därmed struken från det andrahandsval som jag var inställd på att ägna terminen åt i stället. Jag älskar högskolebyråkrati.

Go Glenn!

Nyheten har nått mig att Glenn Hysén blir en av invigningstalarna på årets Pridefestival i Stockholm, med just Sport och idrott som tema. Det var av ett inslag med just Hysén i ett TeVeprogram om "varför bögar inte spelar boll" som jag inspirerades till vad som senare skulle komma att bli det kampanjförslag som jag så smått har börjat dela med mig av, med idel positiva reaktioner i den mån de förekommit.

Idén är att ge utövare och supportrar en möjlighet att visa att de tar avstånd från homofobi och inte accepterar att spelare på elitnivå inom flera idrotter tvingas smyga med sin läggning. Med majoritetsstöd skulle en sådan kampanj skapa ett betydligt öppnare klimat och leda ett stort steg närmare en idrottsrörelse för alla. Även i den händelse att den inte får tillräcklig uppbackning så skulle en tydlig kampanj bryta den beklämmande tystnad som gör att läget inte förändras. För trots att jag själv under lång tid har varit intresserad av både idrott och hbt-frågor så var det inte förrän vår kära Mona en gång i tiden tillträdde som idrottsminister som jag ens blev medveten om att de här problemen existerade.

Det känns således ganska uppenbart att en sådan här kampanj kan göra mycket nytta, och förutsättningarna för mitt förslag att uppmärksammas och diskuteras blir knappast bättre än till årets Pridefestival. Jag passar därför med glädje vidare bollen till dig, Anders.

Parrty

Det ser ut som om jag kommer ha något slags inflyttnings-/födelsedagsfest den 21 juli. Eftersom det fortfarande är väldigt mycket som känns ovisst kring det arrangemanget så undviker jag helst att bjuda in någon i det här skedet, utan låter istället de personer som läser det här bjuda in sig själva. Vad är det värsta som det kan leda till, liksom?

Veckans slogan VIII

Isländska - sött på nåt patriarkalt sätt

Isländska språket har genusformer av alla räkneord 1-4, enligt följande:
maskulinum: einn tveir þrír fjórir
femininum: ein tvær þrjár fjórar
neutrum: eitt tvö þrjú fjögur

Kredden går den här gången till Cykelpiraten.

22:22-insikt

En bra överlevnadsgrej att ta med mig till min egna lägenhet som jag snart flyttar till kan vara att aldrig ha slut på knäckebröd hemma. Särskilt inte på en sen söndagkväll.

Ännu en loserålder avklarad

Innan ännu fler hinner missa det: jag fyller 23 år idag.

Än så länge har firandet inneburit en panikutekväll på Debaser med en pågående The Clientete-konsert vid övergången och en överraskningsdrink efteråt, samt att kunna njuta av K.B.:s närvaro. Därefter att stiga upp klockan åtta på morgonen för att assistera vid mors flyttning. Ett flyttlass och en IKEA-leverans senare blev det en snabb lunch följt av Filip och Fredrik i Sommar i P1 och en brinnande ovilja att montera ihop ett köksbord.

Sen blir det restaurang med familjen ikväll, vilket även kan betraktas som ett avsked till mitt kära Gamla Väster (som jag dock ändå kommer finnas kvar på i några veckor till) och att vara av den ytterligare anledningen att min bror än en gång var ofin nog att fylla, den här gången sina 20, dagen innan. Presenter, sång och tårta har dock fått kliva åt sidan den här gången, och det är fortfarande svårt att komma ifrån känslan att mina födelsedagar blir sämre för varje år.

Imorgon ska förresten min dubbelgångare fylla år och min nya lägenhet målas om.

Veckans slogan VII

För att anta utmaningen från landskapets övriga kommuner som har kläckt mästerverk i stil med Hårda bud i Mellerud och Vår kommun Färgelanda - Din bästa medspelare i det goda livet. Jag ger er:

Bengtsfors - kommunen som behöver en ESS-anläggning mer än Lund

(kredd som alltid till Anna Röd)

Flytt på fläsket

Efter att ha tillbringat dagen med det kånkande det innebär att köra skräp som vi hunnit samla på oss under lägenhetens livstid (vilken i det närmaste är identisk med min egen) till tippen - förutom den andel av det som var min och istället kördes till min nya lägenhet - känner jag mig ganska sliten och kan efter att ha samlat tankarna konstatera ett par saker.

För det första: Om man är en väldigt sentimental person är det svårt att flytta av fler skäl än det att man när som helst efter att ha lämnat sitt gamla hem kan komma att träda in i ett upplösningstillstånd. Kanske kommer de som blir bjudna på inflyttningsfesten att ha sådan tur att det tillståndet har uppnåtts redan då.

Det är väldigt svårt att känna tillfredställelsen av att ha gjort en insats för miljön efter att ha besökt återvinningscentralen, eftersom den knapphändiga information som finns tillgänglig på plats gör det svårt att avgöra om saker och ting hamnat där de kommer göra nytta, eller om de i bästa fall bara blir uppfiskade av personalen med den långa kroken. Den begränsade stämningsskillnaden från motsvarande plats för besjälade föremål är heller inte direkt något som underlättar separationen och gör att man ser fram emot nästa besök. Alltså: lite mindre kyrkogårdskänsla och mer broschyrer hade inte skadat.

Det bästa med att bli gammal är att man fyller år

Gårdagen innebar födelsedagsfester, med betoning på 20-åringar. Den ena hölls i den trogna gamla lägenheten, ur vilken en utflyttning pågår för fulla muggar, och var till min brors och några av hans vänners ära. När jag väl tittade in där hade den förmodligen redan passerat sin topp för ett bra tag sen, men det hindrade inte mig från att liva upp med lite Pipettesdans och Brainpoolnostalgi. Det var därtill den andra festen för kvällen där någon trodde att en annan festdeltagare var min bror (vilket han i det här fallet också var). Mest glad var jag över att lägenheten fortfarande stod kvar när jag återvände efter en övernattning på annan plats.

För kvällens första 20-årsfirande väntade en resa till Eslöv och mitt första besök hos Mette. Redan på tåget dit fick jag äntligen träffa min mytomspunna dubbelgångare (en upplevelse som han dokumenterar så här), och faktum är att det enda som separerar oss från att vara samma person är sju år och en dag. På denna betydligt mer sansat förlöpande tillställning träffade jag även flera andra trevliga människor och blev bjuden på god mat, och det hela avslutades med att ett urval av gästerna begav sig till hemstaden (som alltså snart inte längre är hemstad) för att rulla hatt. För att hinna med att vara på två ställen samtidigt blev jag emellertid nödgad att avvika i förtid, dock alltjämt i ett glatt leende tillstånd.

Ty Mette är en vän som det är svårt att känna något annat än glädje av att vara med. Och för att ingen ska tro något annat framförde jag den här dikten som jag hade skrivit till henne:

Röd är rosen
blå är violen
Så söt är Mette
att man trillar av stolen

Hon dansade in
i ett liv ack så grått
har fyllt det med solsken
under året som gått

Snart fyller förresten även jag år.