Käcka tjejer knäcker hårda grabbar?

Dagens citat: Jag ska bli så grym på matte att de börjar kalla mig Talmannen.

Ibland dyker orden upp när man minst anar det. Min åsikt om svenska folkets utnämning av Susanna Kallur till Jerringpristagare har nu legat och gnagt i några dagar. Som nämndes i tidigare inlägg står jag för att Tre Kronors prestation är i en klass för sig, så min första tanke var att alla som höll med mig hade låtit bli att rösta i tron att omröstningen var avgjord. Efter att ha läst reaktionerna nästa dag började det komma till mig att Susanna Kallur hade vunnit på att vara folkkär. Även om det irriterade mig då så dröjde det innan den större insikten kom.

För jag tycker faktiskt att den popularitet som åtnjuts av vissa idrottare, inte sällan gulliga och käcka kvinnor, antar skrämmande proportioner. Till slut blir det så att de aldrig kan förlora en folkomröstning, oavsett vad den handlar om. Även om det knappast är troligt att ett sådant utgångsläge skulle fälla ett avgörande i en "viktigare" omröstning som ett politiskt val (eftersom all eventuell liklukt från fröken Kallurs garderob i så fall skulle vädras ut över landet av medierna), så kan den ojämlika fördelningen av popularitetspoäng få andra obehagliga konsekvenser.

Jag tänker närmast på omröstningen om Jerringpriset år 2000. Sverige hade tagit fyra guldmedaljer i Sydney-OS, men två av dem var i lättviktiga skyttegrenar och var därför inte med i diskussioner om högre utmärkelser i samma grad som de övriga. Inför utdelandet av Bragdguldet stod diskussionen istället mellan fjärilssimmaren Lars "Frallan" Frölander och brottaren Mikael Ljungberg - den förstnämnde belönades. När det så blev dags för folket eget pris att delas ut så verkade alla vara eniga: nu var det Mickes tur att få ett pris. Han som hade kämpat så hårt för sin guldmedalj, haft en mutad domare emot sig i finalen och sprungit runt med tårar i ögonen och näsblod över hela ansiktet efter att ha bärgat segern, för att sedan närgånget fira med Hans Majestät Konungen. Med endast omröstningens slutfas under Idrottsgalan återstående rapporterades det om att han ledde stort.

Galan avslutades med att Ludmila Engquist läste upp namnet på pristagaren: Magdalena Forsberg. Exakt vad hon presterade under det året är det nog ingen som kommer ihåg idag, men en sak minns desto fler: hon var folkkär på en nivå som Micke aldrig skulle kunna nå upp till. Knappt fyra år senare hade Mikael Ljungberg tagit sitt liv efter en tids svår depression. Om det fanns något samband mellan dessa händelser får vi kanske aldrig något svar på - kanske är det rent av naivt att påstå det - men att den inledande händelseutvecklingen riskerar att upprepa sig i framtiden ger mig en kraftig känsla av obehag.