Time to get real

Mycket har hänt sedan den här bloggen startades som ett försök att nå ut till en publik som på något sätt kunde identifiera sig med en medlem av en av landets minsta minoriteter (ja, kanske rentav ännu mindre än gruppen blogglösa nyliberaler). Från sin trevande start gick den ganska tidigt in i sin gröna post-Raymond & Maria period, med rekordhög inläggsfrekvens och som sedermera kulminerade i ett års medlemskap (om än tämligen passivt) i ett grönt parti. Därefter följde någon slags filosofisk omorientering, föranledd av just studier inom ämnet och vägledd av bl.a. Norlinsk utvecklingspositivitet. Och nu tycks förändringarna ha gått så långt att jag inte ens själv kan identifiera mig med mitt blogg-jag längre:

• Min indieinbitenhet har sedan en tid tillbaka varit i behov av löständer. Troligtvis är förklaringen att jag uppnått den ålder där mottagligheten för ny musik är förbrukad. Enligt min bästa uppskattning inträffade detta då kurvorna skar varandra i diagrammet nedan
  
• Idrottsintresserad är jag fortfarande i på gränsen till obehaglig grad. Däremot tycks inte inläggen i denna kategori ha rönt särskilt stort intresse bland läsarna.
• Slutligen är jag numera inte heller ingenjörsstudent, även om jag ännu inte plockat ut något urval av mina högskolepoäng att stoppa ihop i en examen.

Den slutsats jag kan dra av detta är att jag numera bättre låter mig beskrivas efter inmatandet av ännu ett i: inte indieinbiten och idrottsintresserad ingenjörsstudent. Vilket alltså skulle innebära iiii = i⁴ = 1. Cirkeln i det komplexa planet är sluten och jag är på något sätt tillbaka på ruta ett. Jag tackar alla läsare och låter tiden utvisa var mina bloggningsfärdigheter kommer att kunna upplevas i framtiden.

Vad ska man med frihet till om ingen tittar på?

Det som alla konstaterat efter ett spännande Europaparlamentsval i helgen är att Piratpartiet lyckades ta minst en plats. Åt detta gläds många medan andra tar tillfället i akt att fortsätta visa sin fientlighet mot mänsklighetens utveckling. Och då menar jag inte ens i första hand teknisk utveckling utan moralisk utveckling.

Redan i februari kritiserade jag en piratmotståndares rättighetsetiska argument mot fri fildelning (som bl.a. leder till den absurda slutsatsen att en värld där mindre kultur sprids, och därmed färre upphovsmäns rättigheter kränks, är bättre än den här), och jag har alltsedan dess bara fått svårare att ta icke-konsekventialistisk etik på allvar. Att människor som annars utger sig för att inte vara religiösa sätter förenlighet med påhittade principer framför empiriska utvärderingar av följderna när de ska bedöma en handlings moraliska status börjar framstå som obegripligt. Och till den som är fildelningsmotståndare av konsekventialistiska skäl och undrar hur upphovsmännen ska överleva så att de kan fortsätta skapa ny kultur bör man ställa motfrågan om hur de tänkt kompensera mänsklighetens förlust av fri tillgång till hela världens kulturutbud. Det ena problemet måste vara lättare att lösa än det andra.

Dock kan en fungerande lösning vara svårare att hitta så länge man följer Piratpartiets andra mantra, det om rätten till privatliv och att slippa övervakning. Jag vet inte om de tänkt ut något genomförbart sätt att rättvist ordna ersättning åt de vars skapelser konsumeras utan att relatera varje konsumerad kulturprodukt till sin konsument, men då anonyma tankningssiffror lätt kan manipuleras verkar det nödvändigt. Samtidigt är det kanske inte ett så högt pris att betala när vi ändå redan är så övervakade på nätet att vi numera kan få både riktad reklam – som till skillnad från all annan reklam (oftast) inte suger – och skräddarsydda nyheter. Frågan är var piraterna kan tänkas dra sin gräns mellan trevlig och otrevlig övervakning?

Platon, Hegel, Marx och Catalán

Sällan har jag känt ett sådant obehag inför ett försvar av den svenska sexköpslagen som i gårdagens Debatt, där den gröna Europaparlamentskandidaten Zaida Catalán (som jag tidigare har undrat hur hon kan påstå att en kvinna som blir mördad av en man är ett "samhällsproblem" medan den omvända situationen är en "skitnyhet") med ett högfärdigt moraliserande tilltal argumenterar mot en människohandelsförsvarande halmfigur. Även på hennes blogg påstås det inför programmet att det är människohandeln och inte sexköpslagen hon ska debattera – är hon felinformerad eller har hon valt sitt slagträ långt innan första bollen är kastad? Att gå till val på att vilja exportera en lag som enligt alla bedömare fungerar dåligt utan andra förslag på förbättringar än att skärpa straffen, kan liknas vid att publicera en vetenskaplig artikel vilken förfäktar en teori som inte stämmer med experimentets utfall (för vem vet, den kanske gör det vid högre energier). Karl Popper måste vända sig i sin grav.

Ty så länge det finns sexsäljare vid sina sinnens fulla bruk som hävdar att deras arbete är frivilligt (och därtill hela nationer som lyssnar på dem) så lär det inte gå att övertyga Europa om motsatsen. För att bättre komma åt människohandeln blir det nödvändigt att i lagboken göra skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, och stränga förbud mot köp av sex från ofrivilliga verkar då som det lämpligaste att lägga på EU-nivå innan alla nationer är överens om vem som är frivillig och inte.

Färöarnademokraterna

Även jag skrattade gott åt representanters för Sverigedemokraterna oförmåga att uppfatta att den färöiske nationalromantikern Haraldur i själva verket var en komiker som parodierade den inbitne fosterlandsälskaren. Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på att parodi bygger på igenkänning och därmed förutsätter att det finns ett objekt att parodiera. Samma typ av humor hade knappast fungerat i ett svenskt nationaldagsfirande, då det troligtvis lockat fram obehagliga associationer till främlingsfientlighet och, typiskt nog, Sverigedemokrater. Istället skrattar svenskar igenkännande åt Fredrik Lindströms drifter med svenskheten, med det nedvärderande av det mänskliga och uppvärderande av det icke-mänskliga som den innebär. Färöingarna däremot verkar känna sig tillrätta i något som skulle kunna ses som en "sund" nationalism, vilken tål att drivas med. Och hittar Sverigedemokraterna dit så kan de bli betydligt svårare att avfärda för politiska motståndare. Då har de fixat ett idealsamhälle som faktiskt finns på riktigt.

Uppdatering: Kanske är inte ens syftet bakom Haraldur (parodi/satir) av betydelse för vilken publik som uppskattar honom. Halkade in på den här intressanta parallellen när tankarna vandrade iväg.

Om Gud är i klassrummet är allt tillåtet

Idag röstar Berlin om införandet av religionsämnet som alternativ till etik på schemat i skolorna. Undervisningen är avsedd att ta samma form som redan förekommer i resten av landet, d.v.s. att den ges baserad på varje enskild elevs religionstillhörighet. Katoliker och muslimer skulle alltså undervisas var för sig, och de utan bekännelse skulle få fortsätta med etiken.

Utan att särskilt noga känna till formerna för den berlinska etikundervisningen kan jag finna utvecklingen obehaglig och direkt oetisk. Om det stämmer att det var just införandet av etikämnet som utlöste de religiösa samfundens protester så kan detta närmast tolkas som att de motsätter sig sina medlemmars moraliska utveckling. Och att eleverna ska förväntas tillhöra en religion, som de sedan får undervisning om, säger det mesta om vad den tillhörigheten går ut på.

Den svenska skolans opartiska upplysande religionsundervisning framstår i jämförelse som eftersträvansvärd. Trots detta kan jag tycka att den vid gymnasienivå borde få lämna utrymme åt en sekulär och icke-moraliserande etikundervisning. Att efter nästan tolv års skolgång inte kunna ge en ordentligt underbyggd invändning mot Dostojevskis påstående om att moral förutsätter en Gud, är inget jag minns med stolthet. Dessutom vore det ett framsteg om vilsna tonåringar kunde räddas från moralfilosofins sekteristiska avarter.

Semantiska äktenskap

Även det senaste numret av Språktidningen tar upp den något uttjatade diskussionen om vad nu äktenskap ska betyda för något (i vilken jag redan har delat med mig av min ståndpunkt). Enligt denna tidskrift låg felet i det kristdemokratiska motförslaget att ordet giftermål traditionellt betecknar själva vigselakten, inte äktenskapet som institution. Den logiken kan inte jag heller slingra mig ur (däremot kunde någon tänkt på att föreslå en giftesbalk), och följaktligen får vi nu leva med att ha kvar äktenskapet i lagtexten; otidsenligheten i dess paragrafer till trots.

Anders undrade i riksdagsbeslutets kölvatten vad vi ska med äktenskapet till, och kanske kan den utveckling som Språktidningen förutspår ge en aning: lagboken kommer ha sin definition av äktenskap och alla personer och organisationer som inte ställer upp på den kommer att ha sina egna. De religiösa samfund som inte har någon lust att viga enkönade par kommer kanske fortsätta utfärda äktenskap i sin egen mening, utan den juridiska betydelsen (d.v.s. fortsätta diskriminera, för den som så önskar). Och det verkar ju ganska värdelöst.

Sverigedemokrater, Sveriges Radio och demokrater

Jag skrev redan efter program 1 av Kalibers granskning av Sverigedemokraterna om hur det var onödigt att dra för långt gångna slutsatser om partiet. Samma sak kan jag tycka efter att ha lyssnat på de första tre programmen i sin helhet. Att det sjungs vit makt-musik på Sverigedemokraters opolitiska sammankomster borde inte säga mer om dem än vad det här trevliga klippet säger om Gudrun:



En tanke som dock har väckts av programserien är att jag kanske inte heller är så intresserad av huruvida SD:s ansikte utåt är samma som inåt. Min föredragna argumentationsmetod bygger nämligen på välvillighetsprincipen som går ut på att kritisera meningsmotståndares argument utifrån den tolkning av dem som verkar mest logisk, rimlig och fri från uppenbara felaktigheter. Ta deras partiprogram och fundera ut hur detta kan tillämpas på önskad känslig fråga. Blir slutsatsen att partiet skulle ställa sig bakom ett rasistiskt eller annat otrevligt beslut så vet vi en gång för alla att de är ett rasistiskt parti. Skulle slutsatsen i frågan bli att partiet tar en linje mot rasism: visa att den linjen följer av deras program och se till att de håller den. Synd att politik behöver vara krångligare än så.

Men det mest underhållande hittills i programserien: mot slutet av program 3 när en "anonym" åskådare kommer till tals med sina klagomål på motdemonstranterna – och det hörs lång väg att det är Sten "Taxi" Jonsson. Vilket inte heller är första gången! Är en av Sveriges skönaste människor också en av landets främsta demokratikämpar?

Sist rasist vinner

En uppmärksammad nyhet är att ett SR-program lyckats göra det obekväma avslöjandet att det förekommer rasism hos Sverigedemokraterna. Emellertid borde det, när såväl politiker från mer etablerade partier som kulturforskare och representanter för antidiskrimineringsorganisationer tycks ha problem att skilja verklig rasism från inbillad sådan, knappast komma som någon överraskning att det även inom ett litet parti, där lågutbildade landsbygdsinvånare är överrepresenterade bland medlemmarna, förekommer problem med den distinktionen.

Äkta vara

Med anledning av ett TV-program nyligen så hade jag kanske kunnat ge några synpunkter på vilka som bör respektive inte bör gifta sig, men det tycker jag redan har behandlats så väl i Elins inlägg och vår följande diskussion att den här bloggen kan lämna det därhän. Däremot har det hela lyckats påminna mig om en skön gammal musikvideo som kanske säger det mesta om hur det fungerar i vår västerländska kultur:

Dags för GMO i piraternas romkagge?

Om GMO-grödor och deras för- och nackdelar handlade kvällens föredrag på Lunds Filosoficirkel med professorn i växtförädling och bioteknik Arnulf Merkel. Det klargjordes exakt vad tekniken innebär och vilka argument för respektive emot som är vettiga, och min från början försiktigt positiva inställning fick sig några ryggdunkar, då få farhågor om tekniken har besannats eller kan skiljas från invändningar mot tidigare växtförädlingstekniker. Men oavsett vad man tycker om ämnet så är det svårt att inte häpna över det mastodontregelverk som omgärdar (och i stort sett omöjliggör) forskningen och utvecklingen av tekniken inom EU, med det totalt meningslösa införandet av patent på organismer som lök på laxen.

Och jag tänker: var är Piratpartiet när man behöver dem? Här finns en politisk situation med en av deras hjärtefrågor i centrum, där ämnet dessutom anknyter till deras inriktning mot teknikens förändring av samhället och inte minst ger dem en väg in att börja kritisera EU:s jordbrukspolitik som alla ändå hatar. Framgången i Europaparlamentsvalet är garanterad.

Fotbollsteologi

"Amen" är det ord med vilket Simon Bank avslutar sin krönika i dagens Sportbladet, där han sågar förslaget om att införa regeln om ett kort mellan gult och rött. Om det är medvetet vet jag inte, dock synnerligen lämpligt i ett inlägg där han ger uttryck för en syn på fotbollens regelbok som religiös skrift: i grunden oföränderlig men öppen för uttolkningar. De domare som förstör matcher genom nitiskt paragrafridande avfärdar Bank som "regelbokstalibaner", ungefär som om inget ansvar för de illdåd som utförts i religionens namn skulle kunna falla på de heliga skrifter som möjliggör destruktiva tolkningar. Den optimala domaren är då en som tillämpar en vis och genomtänkt teologi för hur de hopplöst otidsenliga reglerna ska appliceras på gräsplanens praktiska verklighet. Ärligt talat borde det finnas bättre sätt att styra en sport.

Om man ska kritisera Banks argument i sakfrågan så verkar det inte ens som om han förstått att det nya kortet skulle innebära utvisning i tio minuter. Det närmaste man kan komma är påståendet Att rycka sönder en match med att förändra själva grundförutsättningarna hipp som happ skulle förstöra både tydligheten och tempot. Är inte detta i första hand ytterligare ett argument mot röda kort i deras nuvarande form?

Fredagsnöje

Igår även konsert med Hello Saferide i en välfylld mjölkflaska. Saker och ting har förändrats från tiden när Maia Hirasawa fick sjunga Andrea Kellermans partier för att Andrea var för upptagen med sin solokarriär, nu är det istället Andrea som är fast medlem i ensemblen och får sjunga Maias partier för att Maia är upptagen med sin solokarriär. Just ett sådant nummer var det som bringade mig störst lycka att få höra i levande tappning, utvecklingshyllningen I Was Definitely Made For These Times. Att värden som individuell frihet, jämställdhet och ljudteknik har varit värda att kämpa för genom historien är en insikt som tål att upprepas, även i reklamsammanhang.

Skillnaden mellan vallning och dopning?

Det är ingen ovanlig ståndpunkt bland idrottsfilosofer (inte minst i Sverige) att ha en liberal inställning till dopning. En av förklaringarna är troligtvis att det är ett tacksamt sätt för filosofer att få uppmärksamhet utanför de inre kretsarna, samtidigt som de sunda motargumenten har en tendens att dränkas under idrottsrörelsens indignerade protester, vilket får till följd att den kritiska granskningen blir så knapphändig att uppfattningen ohotad kan leva kvar i filosofernas läger utan någon som helst inverkan på den praktiska verkligheten.

Ett sunt försvar för rådande dopningsregler måste dock vila på idrottsliga ideal om tävlan under lika förutsättningar, att bäste man må vinna och att "bäst" åsyftar egenskaper relevanta för tävlingsformens natur. Då är det också ganska svårt att rättfärdiga längdskidåkningens vallateam och deras smygande i bodar för att hitta en ytbehandling som ska ge deras åkare ett försprång gentemot andra. Det är trots allt inte bara droger som kan ge snedtändning.

Kan man bota heterosexualitet?

Det här inlägget har en klockren vinkel på det här med att "omvända" homosexuella. Om någon genom terapi, förbön etc. vill försöka ändra sin läggning för att personen tror att det skulle göra denne lyckligare, så är det en privat fråga och inget som utomstående bör lägga sig i. Om personen däremot öppet uttrycker att skälet till bytet är att den betraktar sin sexualitet som sjuklig och pervers så kan detta vara en oförtjänt nedvärdering av andra personer med samma läggning.

Med detta i bakhuvudet är det således fullt legitimt för människor att överväga möjligheten att ändra sexuell läggning för sin egen skull. Inte minst hos monosexuella personer skulle det kunna vara värt att pröva för att utöka sin urvalsgrupp av potentiella partners. Huruvida något seriöst försök med KBT på strejta som tröttnat på att gå in i könsbarriären har genomförts vet jag inte, men det känns ju lite trist om det ska behöva stanna vid en Hello Saferide-dröm.

Death to humans

Inlägget på Aktuella frågor i dagens Sydsvenskan har så många fel att jag inte vet var jag ska börja. Genom att se till att alla definierar en människa efter arttillhörigheten spekulerar författaren i att den avhumanisering av fiender som ofta sker i krigs- och konfliktsituationer kan upphöra, och därmed även alla tråkiga konsekvenser som den brukar få. Men vad spelar det för roll att folk får behålla sin mänsklighet, när denna ändå har berövats alla moraliskt relevanta egenskaper?

Ett tidigt fel som begås i inlägget är att kropp/själ-distinktionen misstänkliggörs med ett hopplöst otidsenligt exempel, för att sedan avfärdas med ett auktoritetsargument – passande nog med en auktoritet som inte är auktoritet på det aktuella ämnet. Därefter presenteras grundmisstaget:

En religiös och romantisk människosyn betraktas fortfarande som finare än en biologisk och realistisk. Men en människosyn som inte är förankrad i biologi kan bli farlig. ”Människa” blir ett symbolord som betecknar något ädelt och skyddsvärt. Det är en godtycklig definition av en konstruerad människa som gör det lätt att definiera ut alla man ogillar som icke-människor.

Här påpekar till och med författaren själv med all önskvärd tydlighet att en biologisk syn på människan inte tillskriver henne några värdefulla egenskaper. Ändå dras den besynnerliga slutsatsen att det är motsatsen som är farlig. Som avslutning tas det upp exempel på vad evolutionärt utvecklade obehagliga egenskaper hos människan har ställt till med, vilkas biologiska ursprung vi enligt författaren måste acceptera för att kunna motverka. Frågan som inte besvaras är varför vi överhuvudtaget bör motverka dem. Varför inte bara följa vår biologi om vi nu är biologiska varelser?

Det nämns dock även i förbigående att vissa mänskliga nidingsverk de facto har sina grunder i en biologisk människosyn, med därpå följande hierarkiseringar av människor efter rastillhörighet och dylikt, men detta är troligtvis bara att skrapa på toppen av isberget. Att rota fram värderingar ur Darwins skägg kan antagligen leda till så vitt skilda avarter av idéer som könsdeterminism, eugenik, abortmotstånd, nedvärdering av icke-heterosexualitet, djurförtryck och misantropisk ekofanatism. Vetenskapliga kunskaper är inte värda ett smack så länge de tillämpas av personer med smutsiga värderingar.

Fil. delning

Fritz-Anton Fritzson hette en filosofistudent som redan närmat sig rävstatus på institutionen när jag kom i kontakt med honom i samband med gruppövningar i den grundkurs i teoretisk filosofi som jag vid tillfället läste. Han hade en behaglig framtoning och fick bra kontakt med flera av oss betydligt färskare studenter. I en något alkoholpåverkad diskussion efter en avslutande kurssittning framkom det att hans pågående arbete handlade om möjligheten för upprätthållandet av ett anarkistiskt samhälle baserat på kontraktualistisk etik. Något som vid det tillfället lät intressant eftersom Hobbes med samma etiksyn kommit fram till ett helt annat samhällsideal.

När samma dubbelfritz nu lanseras som upphovsrättens försvarare i Sydsvenskans specialare om ämnet framstår hans filosofi som en betydligt mer slätstruken historia, då försvaret av upphovsrätten i sin nuvarande form (även om han inte är helt okritiskt inställd till denna) grundar sig i en klyschig liberal rättighetsetik. För mig framstår argumentet dock mest som en reductio ad absurdum av en sådan etik, då den inte förmår att beakta värdet i den enorma tillgänglighet för kulturprodukter som tekniken har gjort till ett faktum, och som inte alls nödvändigtvis är oförenligt med att upphovsmän i rimlig utsträckning kompenseras för sitt arbete.

Kontraktsetik går ut på att utifrån rådande omständigheter skapa avtal (d.v.s. "kontrakt") mellan människor som är utformade så att samtliga inblandade gynnas, för att på så sätt förbättra situationen för var och en allteftersom de ingår nya avtal. Översatt till fildelningsfrågan har vi just nu ett tillstånd där fildelning är ett faktum, med all glädje och allt tandagnissel det medför för de inblandade. Om upphovsmän inte tjänar tillräckligt mycket pengar i den situationen är då lösningen för dem att upprätta kontrakt, som rimligtvis bör ingås med konsumenter som har tillgång till fildelning. För att konsumenterna ska acceptera detta kontrakt måste det i sin tur förbättra deras egen situation, d.v.s. inte inskränka deras tillgång till kulturutbudet, utan ge dem något utöver den. Hade Fritzson hållit sig till en sådan etik, med alla brister den än må ha, så hade han alltså antagligen kommit fram till roligare slutsatser.

Äktenskapande

Året är 2009 och hela Sveriges riksdag är enad om att införa samkönade äktenskap. Hela riksdagen? Nej, ett litet parti gör envist motstånd in i det sista. När de övriga allianspartierna har släppt sin motion som i det närmaste är identisk med oppositionens förslag, lämnar det lilla partiet in sin egen, där de föreslår att äktenskapsbegreppet tas bort ur lagtexten och ersätts med en civil giftermålsbalk. En lösning som verkar modern och värdig ett sekulärt demokratiskt samhälle.

Men så lätt låter sig inte alla luras. Eftersom partiet som lagt motionen heter Kristdemokraterna och syftet med den är att undvika lagstiftning om samkönade äktenskap så måste den ju vara dålig. Därmed var belackarnas Finn Fem Fel igång.

RFSU skriver:

Kd:s motion påminner om RFSU:s förslag om civilrättslig registrering. RFSU vänder sig dock starkt emot kd:s intentioner att stryka ordet "äktenskap" ur lagstiftningen i syfte att beröva ordet dess juridiska betydelse så att bara en religiös innebörd kvarstår, och att därmed göra gällande att det är förbehållet heterosexuella par.

Själv tror jag inte att makten över språket ligger hos politikerna i den utsträckning RFSU tycks mena. Och även om den gjorde det så borde deras makt vara större över ord som finns i lagtexten än över ord som inte gör det. För de allra flesta svenskar är inte heller äktenskapsbegreppet något de i första hand skulle definiera varken i juridiska ("det skriftliga sammanförandet av inkomster och utgifter") eller religiösa ("föreningen av en man och en kvinna i efterliknandet av den heliga treenighetens förening av människa och gud") termer, och det känns aningen barockt att påstå att trossamfund skulle få monopol på det.

HBT-sossarna i sin tur vänder sig uppenbarligen mot ordningsföljden i ett inlägg med rubriken "Först könsneutralt äktenskap - sedan civiläktenskap!". Där skriver de:

Allas rätt till kyrklig vigsel i den egna hemförsamlingen bör garanteras.

Några rader längre ner skriver de emellertid:

Det är i längden inte rimligt att staten fattar beslut om hur kyrkor skall agera.

I längden alltså, uppenbarligen inte just nu. Undrar om det inte är första gången som KD är före sin tid. Mitt förslag är att något av riksdagspartierna lägger en motion som är identisk med KD:s, som sedan röstas igenom av alla partier utom KD. Då kan alla vara nöjda.

Tack till Anders för sammanfattningen och inspirationen.

Ge dom våld

I Hockeykväll för ett antal år sedan uttalade sig experten och f.d. elitserietränaren Niklas Wikegård om det nödvändiga i att fysiskt markera mot spelare i motståndarlaget som gör sig skyldiga till våldsamma angrepp på det egna lagets spelare. Ställd inför frågan om detta är något som han även skulle rekommendera i rollen som tränare för småkillar svarade han nekande, med hänvisning till att det finns något som heter moral och etik då man har med barn att göra.

Att de platser där elitspelare håller till bör vara arenor helt befriade från moral tycks dock inte Wikegård mena, att döma av det han skriver på sin blogg några dagar efter de svenska Småkronornas finalförlust mot Kanada i årets junior-VM. Klart och tydligt uttrycker han sin ovilja att acceptera att kanadensarna inte skyr några medel för att vinna, något som i matchen tydligast manifesterades genom de upprepade pååkningarna som den svenske målvakten Jacob Markström utsattes för.

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev det statslösa tillståndet av mänsklig tillvaro som ett eländigt ”allas krig mot alla” orsakat av människans ofrånkomligt själviska natur. För att komma bort från detta var det nödvändigt att tillsätta en envåldshärskare med uppgiften att skydda människor från varandra. Översatt till hockeytermer blir envåldshärskaren domaren och eftersom vi har att göra med en lagsport, där inga motivationer existerar utöver de gemensamma för laget, måste en individ i Hobbes’ teori representeras av ett lag. Laget som agerar på det sättet är, om vi får tro Wikegård, Kanada. Utanför regelbokens och domarens makt finns det inga gränser för vad de kan ta sig till för att vinna. Är vinsten av att köra på motståndarmålvakten större än förlusten av att sitta av straffet för det så finns det inget som hindrar dem. Om dessutom domaren inte sköter sin uppgift med att beivra förseelsen (vilket också är något som Wikegård hävdar) är det fritt fram för dem att upprepa den.

Och varför skulle kanadensarna inte få göra så? Rubriken på Wikegårds inlägg, Skilda värderingar, skvallrar om hans svar på frågan, likaså hans uttalande om vilka signaler matchen sänder till allmänheten. Vad han syftar på är idén om fair play, de tävlandes skyldighet gentemot sporten de utövar att respektera dess regler för att därigenom upprätthålla sin idrotts värdighet. En tanke som kanske (även om jag lämnar det osagt) är starkare rotad i den svenska idrottskulturen, med sin historia av idrotten som folkrörelse länge utövad för intrinsiska mål (d.v.s. för sportens egen skull) snarare än för yttre belöningar. Enligt denna uppfattning är det alltså inte fritt fram för utövare att utnyttja brister i regelverket och domarens uppmärksamhet för att vinna, då man genom detta agerande inte uppfyller sina skyldigheter gentemot själva sporten. Fostrade i den svenska idrottskulturen är det så Småkronorna spelar.

Många av de situationer där man ställs inför moraliska beslut har formen av ”fångarnas dilemma”, d.v.s. att ett egoistiskt handlande gynnar individen som utför det, men i ännu högre utsträckning skadar övriga inblandade, vilket medför att det bästa för kollektivet är om alla väljer bort det egoistiska alternativet. Sällan är exempel på detta så tydliga som inom idrotten. Tänjer du på reglerna lite mer än din motståndare kan du vinna fördelar som ökar dina chanser att vinna. Men tänjer hon tillbaka måste du tänja ännu mer för att återerövra fördelen. Går detta för långt är sporten illa ute – den kan bli farlig för sina utövare, få dåligt anseende i samhället och komma bort från att vara en mätning av de krafter den varit avsedd att mäta.

Var gränsen går innan det har gått för långt är dock svårare att säga. I Wikegårds och Småkronornas ögon är den uppenbarligen passerad av de kanadensiska juniorerna. Men att en sådan gräns inte skulle existera för kanadickerna är föga troligt. Det var trots allt de som en gång uppfann sporten, och att se den bli nedsmutsad torde vara det sista de önskar. Frågan är om inte hemmablindhet (som naturligtvis inte är ett fenomen begränsat till Kanada) hindrar dem från att se det. Målvakten Markströms smällar från hemmaspelare avfärdades i kanadensiska medier som ”filmningar”. På så sätt slapp man undan att ifrågasätta det egna lagets respekt för spelet.

1988 dömdes den koreanske boxaren Park Si-Hun som segrare i Seoul-OS efter att i finalen ha blivit närmast pulvriserad av amerikanen Roy Jones Jr. Hela världen fördömde det uppenbarligen genomkorrumperade domslutet, men kanske är det nu läge att omvärdera det koreanska agerandet som med all sannolikhet var bakomliggande. Fyra år tidigare i Los Angeles hade nämligen koreanska boxare vid upprepade tillfällen blivit bortdömda mot amerikaner. Följderna av situationen blev att ett, kanske välförtjänt, löjets skimmer kastades över boxningssporten, hela domarsystemet gjordes om till nästa olympiad, och Roy Jones Jr. blev utsedd till hela spelens bäste boxare och kunde sedermera gå vidare till en framgångsrik proffskarriär. Alla tycks vara vinnare.

För den svenska ledningen gäller det därför kanske att ställa sig frågan om man verkligen ska vända andra kinden till när motståndaren inte ser bjälken i sitt eget öga. En pååkning på den kanadensiska målvakten hade dels utmanat domaren att vara konsekvent i sin bedömning – antingen fortsätter han låta de situationerna passera eller så får de svenska protesterna efteråt verklig substans – dels kunnat öppna ögonen på kanadensarna för hur spelet urartat och tvinga dem att lägga sig på en mer acceptabel nivå framöver. Att besvara motståndarnas tjuvknep med samma mynt kan alltså både vara en möjlig väg för att bryta de svenska ishockeylandslagens förlusttrend mot Kanada, och ett med konsekventialistisk etiksyn fullt legitimt handlande.

En brasklapp får emellertid läggas in för att dessa förväntat goda konsekvenser är begränsade till idrottsarenan. Skulle ett svenskt lag som spelar på det här sättet sända vettiga signaler till landets befolkning? Kommer de inblandade spelarna bli missanpassade för samhället och föräldrar inte våga sätta sina barn i hockeyskola för att de är rädda att "öga för öga, tand för tand" ska läras ut? Mitt svar på den frågan är att en filosofiskt grundad konsekvensetik troligtvis är bättre än den dubbelmoral Wikegård förespråkade i det här inläggets inledande citat.

Adjö till ännu ett år

Även om det kanske inte syntes så tydligt bloggvägen var 2008 ett tämligen stort år för mig. Ett år då jag någonstans mellan moralfilosofi och datorseende började skönja en väg till framgång och självförverkligande, samtidigt som jag för den sociala bitens räkning började med att jobba på bakiskafé och slutade med att dansa sambo. En rättvisande bild av det kan troligtvis inte heller erhållas genom en sammanfattning av mina förehavanden på dessa sidor, och samma sak gäller möjligheten att betrakta det hela genom filtret av ett tema.

Det närmaste man kan komma det senare konceptet är att konstatera att 2008 har varit ett år då jag läst mer än någonsin tidigare sedan jag började i den grundskola som släckte min låga för lärande istället för min törst efter kunskap. Och det verkar bli i den änden som jag får börja om jag ska få något sagt om året som gått. Här är lite av vad jag har blivit road och klok på:

• Om friheten av John Stuart Mill
  En rätt mysig skrift, emellanåt kallad "liberalismens bibel", av en till börden skotsk 1800-talsman som talar sig varm för vettiga rättigheter.
  
  
• Världens mått av Daniel Kehlmann
  En vetenskapshistorisk roman om vad som händer när man sätter två av 1700-talets största genier på samma ställe.
  
  
• Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricmont
  En uppgörelse med intellektuell ohederlighet och ordbajsdyrkan inom den postmodernistiska världen, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill slänga sig med dess termer utan att göra sig förtjänta av vuxenblöjor.
  
  
• Dagbok från Berlinolympiaden 1936 av Barbro Alving
  Hitlers spel genom Bangs lins i nyutgiven sammanställning, enormt underhållande i sin pricksäkerhet och de hisnande generaliseringarna.
  
  
• The Mathematical Universe av Max Tegmark
  Den helgalna teorin om allting signerad en världsberömd kosmolog tillika inspirerande sommarpratare som även fått mig att dissa Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken så till den milda grad att jag åker till Kastrups Curlinghall och iförd frack genomför en turnering med ett lag under namnet The Malmö Interpretation.
  

Gott nytt!