Ett tidigt fel som begås i inlägget är att kropp/själ-distinktionen misstänkliggörs med ett hopplöst otidsenligt exempel, för att sedan avfärdas med ett auktoritetsargument – passande nog med en auktoritet som inte är auktoritet på det aktuella ämnet. Därefter presenteras grundmisstaget:
En religiös och romantisk människosyn betraktas fortfarande som finare än en biologisk och realistisk. Men en människosyn som inte är förankrad i biologi kan bli farlig. ”Människa” blir ett symbolord som betecknar något ädelt och skyddsvärt. Det är en godtycklig definition av en konstruerad människa som gör det lätt att definiera ut alla man ogillar som icke-människor.Här påpekar till och med författaren själv med all önskvärd tydlighet att en biologisk syn på människan inte tillskriver henne några värdefulla egenskaper. Ändå dras den besynnerliga slutsatsen att det är motsatsen som är farlig. Som avslutning tas det upp exempel på vad evolutionärt utvecklade obehagliga egenskaper hos människan har ställt till med, vilkas biologiska ursprung vi enligt författaren måste acceptera för att kunna motverka. Frågan som inte besvaras är varför vi överhuvudtaget bör motverka dem. Varför inte bara följa vår biologi om vi nu är biologiska varelser?
Det nämns dock även i förbigående att vissa mänskliga nidingsverk de facto har sina grunder i en biologisk människosyn, med därpå följande hierarkiseringar av människor efter rastillhörighet och dylikt, men detta är troligtvis bara att skrapa på toppen av isberget. Att rota fram värderingar ur Darwins skägg kan antagligen leda till så vitt skilda avarter av idéer som könsdeterminism, eugenik, abortmotstånd, nedvärdering av icke-heterosexualitet, djurförtryck och misantropisk ekofanatism. Vetenskapliga kunskaper är inte värda ett smack så länge de tillämpas av personer med smutsiga värderingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar