Skillnaden mellan vallning och dopning?

Det är ingen ovanlig ståndpunkt bland idrottsfilosofer (inte minst i Sverige) att ha en liberal inställning till dopning. En av förklaringarna är troligtvis att det är ett tacksamt sätt för filosofer att få uppmärksamhet utanför de inre kretsarna, samtidigt som de sunda motargumenten har en tendens att dränkas under idrottsrörelsens indignerade protester, vilket får till följd att den kritiska granskningen blir så knapphändig att uppfattningen ohotad kan leva kvar i filosofernas läger utan någon som helst inverkan på den praktiska verkligheten.

Ett sunt försvar för rådande dopningsregler måste dock vila på idrottsliga ideal om tävlan under lika förutsättningar, att bäste man må vinna och att "bäst" åsyftar egenskaper relevanta för tävlingsformens natur. Då är det också ganska svårt att rättfärdiga längdskidåkningens vallateam och deras smygande i bodar för att hitta en ytbehandling som ska ge deras åkare ett försprång gentemot andra. Det är trots allt inte bara droger som kan ge snedtändning.