Den dåliga idrottsforskaren

I brist på ett forum där det går att föra en någorlunda intelligent sportdiskussion får jag ofta nöja mig med att följa vad krönikörerna (inte minst de med fyrbokstaviga namn) skriver och emellanåt kommentera med några rader här, i svag förhoppning om att de ska väcka intresse någonstans. En annan anhalt värd ett besök om man känner sig lite extra pretentiös är webbtidskriften idrottsforum.org, som sammanfattar det som sker inom idrottsforskning i Sverige, Norden och resten av världen.

Senast jag tittade in där upptäckte jag att det ramlat in en uppföljning på Jonny Hjelms uppmärksammade artikel (jag var faktiskt helt övertygad om att även jag hade bloggat om den tidigare) "Den dåliga damfotbollsspelaren", där den kritiseras av Kutte Jönsson och Helena Tolvhed för sitt empiriska perspektiv. Efter att ha läst deras kritik började jag tvivla på den rådande begåvningsnivån även i detta sammanhang.

Hjelms undersökning aktualiserar frågor om hur vi som idrottsforskare ska förhålla oss till vårt studieobjekt – idrotten. Idrotten, och fotbollen, måste betraktas som en kulturellt och historiskt skapad verksamhet, och en produkt av en historia där det länge var mäns spelande som uppmärksammades, uppmuntrades och utvecklades. Hur fotbollsspelande värderas är historiskt och kulturellt föränderligt, och handlar förstås också om subjektiv smak. Hjelms undersökningsupplägg antyder istället existensen av ett slags universellt värderingssystem, enligt vilket kvalitet i spelet kan bedömas objektivt. Detta sätt att betrakta idrott bör vi som idrottsforskare, enligt vårt sätt att se på saken, tvärtom problematisera och förhålla oss kritiska till.

Det är fullständigt absurt att påstå att utövarnas skicklighet beror på kulturella faktorer, då spelets från början uppställda regler ger just en klar och tydlig måttstock på vad som är kvalitet inom fotboll. Spelet går ut på att göra fler mål än motståndarlaget, och en bra spelare är en spelare som bidrar till lagets förmåga att åstadkomma detta. Det är efter dessa reglers ramverk som alla utövare tränar och bedöms, och därför måste det betraktas som objektivt. Att reglerna i sin tur är en mänsklig konstruktion anpassad för manliga utövare är en helt annan femma.

Den nedvärdering av damfotbollen som Hjelm föresatt sig att utmana bemöts inte bäst genom att reproducera föreställningen om en ”objektiv” värderingsgrund. För – vad hade hänt om utfallet av Hjelms studie blivit ett annat? Om den tvärtom visat att det faktiskt VAR stora skillnader enligt den ”objektiva” bedömningsmall han använt sig av? Hur hade Hjelm handskats med detta ”resultat”? Tankeexperimentet visar hur ytterst problematiskt (och riskabelt i förhållande till den ”goda föresatsen”) studiens upplägg är. Liksom rasistiska utlåtanden om att vissa människor skulle vara mindre intelligenta än andra inte bemöts bäst genom att hänvisa till utfall av intelligenstest, är det problematiskt att bemöta sexistiska utlåtanden om fotbollskompetens genom att godta och bekräfta de premisser på vilka de bygger.

Forskningsmetoder bör alltså anpassas för att uppnå det resultat man önskar? Tyvärr har jag väldigt svårt för detta Gorgias-luktande resonemang, inte minst på grund av typen av diskussioner det kan leda till, där de båda sidorna baserar sin ståndpunkt på divergerande påståenden om en faktauppgift. Kanske är det så att det är bäst att hålla vissa sanningar borta från allmänheten, men håll med om att man blir ganska sugen på att få reda på varför det är bäst att inte bemöta rasistiska utlåtanden genom att hänvisa till utfall av intelligenstest?