Mindervärdeskomplex

Efter att ha snubblat över några betydligt mer välbesökta bloggar som också tycks vara författade av obetydliga människor så är det lätt att få för mig att jag misströstar över detta. De får tjugo kommentarer på varje inlägg, tänker jag, alltså måste de vara mer intressanta personer. De skriver flera inlägg om dagen, tänker jag, alltså måste de ha mycket mer att säga.

Men för tusan, läser man vad jag presenterar mig som så blir det ganska uppenbart att det inte är meningen att någon ska vilja läsa min blogg. Det är knappt meningen att jag ska ha vänner.

Uppskruvade förväntningar is the shit

Helgens final i Australian Open-tennisen (vilken får framgå av sammanhanget, men på något sätt känns det inte rätt att kalla det herrsingel då det är den för tillfället dominerande spelstilen på damsidan som upplevs som den mer maskulina) hade förutsättningar att bli den bästa tennismatchen sedan 1980 års klassiska Wimbledonfinal Borg-McEnroe. På ena sidan nätet den tekniskt fulländade världsettan och suveränen Roger Federer från Schweiz, på andra sidan den framstörtande, fartfyllde, formtoppade Fernando Gonzalez från Chile. Tillsammans hade de tillbringat mindre än tre timmar på banan för att fullfölja sina semifinaler, som båda slutade i ren utskåpning av förmodade världsspelare. Något liknande vet jag inte om det någonsin har förekommit i dylika sammanhang (eftersom jag inte heter Björn Hellberg).

Nu blev det inte riktigt så. Spelet höll visserligen hög klass, men dramatiken försvann snabbt. Federer gjorde sig omöjlig den här dagen också, och blev första spelare att gå igenom en Grand Slam-turnering utan setförlust sedan just Björn Borg tidigare nämnda årgång (dock i Franska öppna). Allt fler experter börjar enas om att han är den störste tennisspelaren genom tiderna, och även om jämförelser mellan idrotter alltid är besvärliga så är det svårt att hålla någon annan som den främste idrottsmannen i världen just nu. Det skulle därför inte förvåna mig om han, den dag han avslutar sin karriär, kommer att kunna betraktas som den störste idrottsmannen genom tiderna alla kategorier. Och så har han ju en egen ko också.

Patentprat

Igår snurrade den allmänt illa ansedda kursen Ingenjörsutsikter och insikter vidare med en föreläsning på ämnet patent. Gästföreläsaren var VD för något företag som sysslar med patent och gick igenom en massa regler och procedurer som gäller för patent och som det är meningen att vi ska lära oss, för att senare kunna skriva arbeten och debattera om. Eftersom min grupp till debattuppgiften består av tre personer som alla övervägt att rösta på Piratpartiet, så ligger förstås den här typen av frågeställningar nära till hands för oss. Piratpartiet hade på sin agenda att ersätta patent med något som bättre främjar innovation. Vad detta något skulle kunna vara har dock ingen än så länge lyckats svara på, så om vår grupp skulle lyckas kläcka ett riktigt bra förslag att besvara den frågan med så skulle vi ha ett fenomenalt utgångsläge.

Det dröjde inte lång tid innan en av oss hade funnit den optimala lösningen. Man ersätter patent med lördagsgodis. Då skulle det verkligen bli fart på uppfinnandet i det här landet!

Kinas siste kung

I en köksbordsdiskussion häromdagen kom den hyllade filmen The Last King of Scotland, där Forest Whitaker gör rollen som den forne ugandiska diktatorn Idi Amin, upp på tapeten. Efter att den något förvirrande titeln förklarats och handlingen i grova drag återberättats, gled samtalet in på vilka andra diktatorer som framgångsrikt skulle kunna porträtteras på film. Det blev bingo direkt: Sammo Hung är Mao Zedong i en fritt tolkad dramatisering av Den långa marschen, späckad med klassisk Hong Kong-action. Mer given succé får man söka länge efter.

Käcka tjejer knäcker hårda grabbar?

Dagens citat: Jag ska bli så grym på matte att de börjar kalla mig Talmannen.

Ibland dyker orden upp när man minst anar det. Min åsikt om svenska folkets utnämning av Susanna Kallur till Jerringpristagare har nu legat och gnagt i några dagar. Som nämndes i tidigare inlägg står jag för att Tre Kronors prestation är i en klass för sig, så min första tanke var att alla som höll med mig hade låtit bli att rösta i tron att omröstningen var avgjord. Efter att ha läst reaktionerna nästa dag började det komma till mig att Susanna Kallur hade vunnit på att vara folkkär. Även om det irriterade mig då så dröjde det innan den större insikten kom.

För jag tycker faktiskt att den popularitet som åtnjuts av vissa idrottare, inte sällan gulliga och käcka kvinnor, antar skrämmande proportioner. Till slut blir det så att de aldrig kan förlora en folkomröstning, oavsett vad den handlar om. Även om det knappast är troligt att ett sådant utgångsläge skulle fälla ett avgörande i en "viktigare" omröstning som ett politiskt val (eftersom all eventuell liklukt från fröken Kallurs garderob i så fall skulle vädras ut över landet av medierna), så kan den ojämlika fördelningen av popularitetspoäng få andra obehagliga konsekvenser.

Jag tänker närmast på omröstningen om Jerringpriset år 2000. Sverige hade tagit fyra guldmedaljer i Sydney-OS, men två av dem var i lättviktiga skyttegrenar och var därför inte med i diskussioner om högre utmärkelser i samma grad som de övriga. Inför utdelandet av Bragdguldet stod diskussionen istället mellan fjärilssimmaren Lars "Frallan" Frölander och brottaren Mikael Ljungberg - den förstnämnde belönades. När det så blev dags för folket eget pris att delas ut så verkade alla vara eniga: nu var det Mickes tur att få ett pris. Han som hade kämpat så hårt för sin guldmedalj, haft en mutad domare emot sig i finalen och sprungit runt med tårar i ögonen och näsblod över hela ansiktet efter att ha bärgat segern, för att sedan närgånget fira med Hans Majestät Konungen. Med endast omröstningens slutfas under Idrottsgalan återstående rapporterades det om att han ledde stort.

Galan avslutades med att Ludmila Engquist läste upp namnet på pristagaren: Magdalena Forsberg. Exakt vad hon presterade under det året är det nog ingen som kommer ihåg idag, men en sak minns desto fler: hon var folkkär på en nivå som Micke aldrig skulle kunna nå upp till. Knappt fyra år senare hade Mikael Ljungberg tagit sitt liv efter en tids svår depression. Om det fanns något samband mellan dessa händelser får vi kanske aldrig något svar på - kanske är det rent av naivt att påstå det - men att den inledande händelseutvecklingen riskerar att upprepa sig i framtiden ger mig en kraftig känsla av obehag.

Raymond & Maria

Jag är medveten om att det inte är det lättaste att få med sig någon till en konsert med Raymond & Maria. Det var med de orden som de två personer som utgjorde mitt sällskap på gårdagens KB-tillställning hade parats ihop av en gemensam vän, till synes med gott resultat. När jag själv har berättat för vänner om den nära förestående spelningen som jag sett fram emot så länge har jag mötts av kommentarer i stil med: usch, jag gillar inte dem, kan vi inte prata om något annat band istället?

Varför då denna negativa inställning? För många kan jag tänka mig att det fortfarande är tröjlåten som spökar. Det var inte oväntat den som gav störst gensvar hos publiken (under den var det fler än tre som dansade), men samtidigt var det en framgång som gav bandet en lättsam stämpel som inte alls klär dem. Ett annat stycke kritik jag har hört mot dem är att deras musik, inte minst genom den kvinnliga sången, är oengagerad och uttryckslös. Personligen tycker jag inte att konstnärlig uttryckslöshet behöver vara något negativt så länge det inte är på ett resignerat sätt, eftersom det aktiverar betraktaren och ger den möjlighet att fylla verket med egna känslor. Detta är något som passar utmärkt för Raymond & Marias vardagsbetraktande, tankeväckande texter som verkligen kräver lyssnarens medverkan för att bli betydelsefulla. Och den som kallar dem oengagerade måste verkligen ha undgått gårdagens spelning, där energin fullkomligt sprutade ur deras öron. Kanske var det min egen grupps som smittade av sig, eftersom två av bandmedlemmarna efter konserten identifierade mig som den som sjöng med i alla låtar, med en pin och en kram som belöning.

Efter spelningens slut, när lokalens nattklubb övertog ställningarna, inväntade jag tillfälle att på allvar få inviga min senaste uppfinning. Och den blev av, även om det inte var på det sätt jag föreställt mig. Hur som helst är dörren nu öppen, så vem vet vad det kan komma att leda till?

Från bra till bättre

Som om inte nyheten att The Ark ska delta i svenska Melodifestivalen så kom det idag till min kännedom att Morrissey förhandlar med BBC om att delta i den brittiska motsvarigheten. Såna nyheter ger en indieinsnöad schlagerfantast nära till tårarna.

Efter ett godkänt projekt och en väl avklarad tenta kan så slutligen även jag njuta av fullständig ledighet fram till måndag. Det första denna tid användes till var att skrida till verket med min senaste uppfinning, som förhoppningsvis ska kunna komma till pass redan på fredag. Även planer på en hockeyresa till Irland har börjat luftas och faktiskt, osannolikt nog, sett hyfsat realistiska ut.

Men först ännu en fantastisk nyhet: lördagens (och tidernas) match, där min klubbkamrat, tillika Malmös första elitseriecurlare någonsin, ställs mot världs- och Europamästaren Peja Lindholms nya lag på dennes hemmabana i Östersund, kommer troligtvis att direktsändas över nätet tack vare teknikens under. Då gör det trots allt inte så mycket att jag inte tog chansen att åka dit med en privat hejaklack så att jag kunnat passa på att besöka alla gator som fått låtar uppkallade efter sig på Vapnets debutalbum.

Sverige

När nu Finlands år är slut har mina tankar kommit in på Sverige istället. Jag tog fasta på en en nationalsångsdiskussion i Världens modernaste land häromveckan, där det pratades om alternativ till den nuvarande nationalsången, som ändå ingen verkar vara speciellt förtjust i. Det fanns tydligen ett seriöst förslag från något håll att göra Öppna landskap till nationalsång, efter några klatschiga ändringar av raderna om sill och brännvin för att inte ställa nykterister och vegetarianer utanför gemenskapen.

Just det är något som jag också är helt inne på, en svensk nationalsång måste unisont kunna sjungas med uppburna huvuden, och bör därför helt enkelt handla om saker som alla svenskar uppskattar. I min strävan efter odödlighet försökte jag tänka ut vad det finns som alla tycker om, dock utan att komma särskilt långt. Skulle man kunna ha en nationalsång som helt kretsar runt färskpotatis? Nja, möjligtvis kan jag tänka mig en skånsk nationalsång som bara handlar om mat, knappast en svensk.

2006 var året

2006 var året då:

• De finska lejonen obesegrade gick fram till finalen i de olympiska vinterspelens hockeyturnering, för att där förlora mot Tre Kronor som därmed spolierade nationens sista chans att få med sig en guldmedalj hem. Tack vare en bronsmedalj i efterföljande VM (som även det vanns av Tre Kronor) blev man dock första nation att ta medalj i VM, OS, U20-VM och U18-VM under samma säsong.
• Det utdragna skämtet om Conan O’Briens likhet med president Tarja Halonen kulminerade i att Conan besökte henne i Helsingfors. Under sitt besök i huvudstaden fanns det dock personer som han till sin besvikelse inte lyckades träffa personligen.
• Finlands första seger i Eurovision Song Contest blev ett faktum, tack vare bandet Lordi som inför tävlingen hade utpekats som dess motsvarighet till apokalypsens fyra ryttare av såväl anhängare som motståndare.
• VM-finalen i innebandy var tillbaka i Globen och slutade 7-6 till värdnationen efter förlängning, trots att det finska laget egentligen var lite bättre. Spelaren som gjorde det avgörande målet sa i efterhand att han inte hade förstått att matchen var slut. Ändå firade han med att kasta upp sin klubba på läktaren.
• Ett fotbolls-VM av någon anledning avgjordes utan Finland, men däremot tillhörde två finländare, så länge de var på planen och inte hade fått kapsyler i ögonen, ljuspunkterna i ett annars bedrövligt Malmö FF.
• Mitt läger såg till att den finska flaggan vajade högst på Emmabodafestivalen, vilket bland annat kommenterades av I’m from Barcelona:s frontman Emanuel.
• En halvbekant finländsk gäststudent i Lund vid namn Kenneth lyckades dyka upp lite varstans under några månader, vilket orsakade viss förvirring hos mig. Ungefärligt citat: Jag går till Blekingska för att lyssna på Sambassadeur - där är Kenneth. Jag drar till Mejeriet två dagar senare för att se Lucksmiths - där är Kenneth. Jag ser Legends på Blekingska - där är Kenneth. Jag står och hänger i Mattehuset - där är Kenneth. Jag går på konserten med Camera Obscura och Essex Green på KB - där är Kenneth. Jag går till Blekingska för att se Kenneths band spela - där är Kenneth.
• Jag äntligen fick möjlighet att läsa Don Rosas serie om jakten efter Kalevala, uppleva farbror Joakims, Kalles och knattarnas äventyr i vårt östra grannland och därigenom bekanta mig med vakaa vanha Väinämöinen (som kan sjunga en gran med blom i toppen) och de andra karaktärerna i nationaleposet.
• Det kom till min kännedom att monstercurlaren Markku Uusipaavalniemi en gång i tiden var Finlands främsta matematikelev och på senare tid sägs ha löst en Rubiks kub på 25 sekunder. Efter sex månaders träning vid 21 års ålder var han även landets tredje bästa simhoppare, och i år ställer han upp i riksdagsvalet för Centerpartiet.
• Mitt namn blev Niilo Lehtolaakso.

Kort sagt, om 2006 var ett ord så var det ordet Finland.