The power of PK

Efter att ytterligare ha funderat över artikeln som jag nämnde igår (och som Elin kommenterat idag), slår det mig att införandet av nya härskartekniker för att beskriva upprätthållandet av den politiska korrekthetens högsäte i samhällsdebatten kanske inte är nödvändigt. Det verkar räcka kort och gott och väl med de gamla vanliga:

1. Osynliggörande var precis vad Sverigedemokraterna utsattes för inför senaste riksdagsvalet, något som i efterhand konstaterades vara ett misslyckande.
   
   
2. Förlöjligande uppnås vanligtvis genom att tillskriva sådana partier extrema och uppenbart absurda åsikter som de inte har.
   
   
3. Undanhållande av information är precis vad det är fråga om i det här fallet.
   
   
4. Dubbelbestraffning kan ta sig uttryck som att anklaga invandringskritiker för att motarbeta mångfald i samhället samtidigt som försök att peka på skillnader mellan kulturer avfärdas som gud vet vad.
   
   
5. Påförande av skuld och skam är ungefär vad anklagelser om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och nazism innebär.

Precis som i andra sammanhang kan verkställandet av dessa ske helt omedvetet, och oftast är det antagligen grundat i oviljan att ifrågasätta något djupt liggande känsloargument. Förhoppningsvis är detta något vi är på väg bort från, för att istället inrikta oss på vad som kan ge den största möjliga hjälpen till det största möjliga antalet. Naturen kan aldrig ha hunnit ge oss de känslomässiga intuitionerna för att föra en optimal flyktingpolitik, och det som inte ger mest hjälp ger onödigt lite hjälp.