Adjö, tjejkompisar

De som följt min blogg under en längre tid vet hur förtjust jag är i normer, inte minst eftersom jag ständigt har ett behov av att utmana sådana. De bör även vara medvetna om mina tidigare försök att närma mig diskussionen om normer som avspeglas i språket. Om deras beundran av mig dessutom sträcker sig så långt som till att följa mina vänners bloggar för att se vad jag inspireras av, kan de även ha kännedom om att normer inte går att bli av med, utan att de är något som man i varje sammanhang tvingas leva med i någon form.

Under min tidiga barndom var alla mina vänskapsförhållanden med personer av mitt eget kön. Visst fanns det lekar som alla barnen glatt lekte tillsammans, men oftast var uppdelningen tydlig och att vara kompis (i betydelsen att umgås privat) med en flicka var för mig något väldigt främmande. På låg- och mellanstadieskolan utmärkte sig de som bröt mot lekarnas könsuppdelning – t.ex. enäggstvillingen som kunde skiljas från sin bror genom att han var den av dem som lekte med flickor; eller tjejen som alla trodde var kille och numera ryktas vara en superhet negerflata som charmar och raggar upp alla straighta tjejer – men någon mobbning av dem förekom så vitt jag vet aldrig i vår medelklassidyll.

Vänskap mellan könen kan uppenbarligen vara en komplicerad historia i dagens samhälle. För att göra den binära distinktionen från heterosexuella parförhållanden (flick-/pojkvänner) har någon introducerat det till synes synonyma begreppet tjej-/killkompisar. Första gången jag hörde talas om det var troligtvis i slutet av mellanstadiet, några år efter att det förstnämnda börjat användas i min omgivning. Således var jag under dessa år så gott som omedveten om att man kunde umgås med personer av ett annat kön utan att pussas med vederbörande. Och min första egna kvinnliga kompis (enligt samma definition som tidigare) träffade jag inte förrän långt senare, i slutet av gymnasiet.

Men för att återknyta till inledningen, om man istället betraktar början av ordet tjej-/killkompis som ett prefix för att skilja ut de kompisar som avviker från normen om att ens vänskapskrets huvudsakligen utgörs av personer med samma kön som en själv, då är inte det särskilt meningsfullt ur mitt perspektiv. Min egen norm bör rimligtvis utgå från det faktum att en övervägande majoritet av mina vänner är av annat kön än jag, och därför ska jag hädanefter endast tillämpa prefixtitulering på dem som avviker från den normen. Från och med nu alltså: kompisar och killkompisar. Bara så att alla som ännu inte lagt sig till med könsneutrala pronomina ska veta vad de ska säga när de har kommentarer till mina berättelser om icke namngivna bekantskaper.