Homoerotik VI

Att dödsföraktande kasta sig mellan skålarna på olika överdimensionerade vågar vågar inte många.

Kärt barn har många gestalter

Och att jag idag bär rött för att visa mitt stöd för de tappra munkarna i Burma, kan ni tydligt se här.

Att jag inte skäms

Apropå tidigare inlägg så är jag tydligen en förbannad lögnare (och med tanke på de normbildande proportioner kvantiteten antagit, dessutom en ganska fruktansvärd sådan).

Homoerotik V

Den som dricker flest bärs bärs i regel ut först.

Det börjar bli svårare att tro att det bara är tillfälligheter.

När man talar om trollen...

De mest oväntade människor kan tydligen uppenbara sig för en när man råkar slå på Idol på TeVen.

Adjö, tjejkompisar

De som följt min blogg under en längre tid vet hur förtjust jag är i normer, inte minst eftersom jag ständigt har ett behov av att utmana sådana. De bör även vara medvetna om mina tidigare försök att närma mig diskussionen om normer som avspeglas i språket. Om deras beundran av mig dessutom sträcker sig så långt som till att följa mina vänners bloggar för att se vad jag inspireras av, kan de även ha kännedom om att normer inte går att bli av med, utan att de är något som man i varje sammanhang tvingas leva med i någon form.

Under min tidiga barndom var alla mina vänskapsförhållanden med personer av mitt eget kön. Visst fanns det lekar som alla barnen glatt lekte tillsammans, men oftast var uppdelningen tydlig och att vara kompis (i betydelsen att umgås privat) med en flicka var för mig något väldigt främmande. På låg- och mellanstadieskolan utmärkte sig de som bröt mot lekarnas könsuppdelning – t.ex. enäggstvillingen som kunde skiljas från sin bror genom att han var den av dem som lekte med flickor; eller tjejen som alla trodde var kille och numera ryktas vara en superhet negerflata som charmar och raggar upp alla straighta tjejer – men någon mobbning av dem förekom så vitt jag vet aldrig i vår medelklassidyll.

Vänskap mellan könen kan uppenbarligen vara en komplicerad historia i dagens samhälle. För att göra den binära distinktionen från heterosexuella parförhållanden (flick-/pojkvänner) har någon introducerat det till synes synonyma begreppet tjej-/killkompisar. Första gången jag hörde talas om det var troligtvis i slutet av mellanstadiet, några år efter att det förstnämnda börjat användas i min omgivning. Således var jag under dessa år så gott som omedveten om att man kunde umgås med personer av ett annat kön utan att pussas med vederbörande. Och min första egna kvinnliga kompis (enligt samma definition som tidigare) träffade jag inte förrän långt senare, i slutet av gymnasiet.

Men för att återknyta till inledningen, om man istället betraktar början av ordet tjej-/killkompis som ett prefix för att skilja ut de kompisar som avviker från normen om att ens vänskapskrets huvudsakligen utgörs av personer med samma kön som en själv, då är inte det särskilt meningsfullt ur mitt perspektiv. Min egen norm bör rimligtvis utgå från det faktum att en övervägande majoritet av mina vänner är av annat kön än jag, och därför ska jag hädanefter endast tillämpa prefixtitulering på dem som avviker från den normen. Från och med nu alltså: kompisar och killkompisar. Bara så att alla som ännu inte lagt sig till med könsneutrala pronomina ska veta vad de ska säga när de har kommentarer till mina berättelser om icke namngivna bekantskaper.

Romantik

Det var trots allt en rätt komisk händelse när kvinnan som ska föda mina barn inte ville se på Sportnytt och jag föreslog att hon istället kunde diska under tiden. Snart är det bara brynjan som fattas.

Argument utan argument

Det finns något befriande kaxigt i sättet på vilket Aristoteles avfärdade Platons idélära – att den är omöjlig, oanvändbar och onödig – som gör att man själv inte gärna vill missa de tillfällen som ges att tillplatta någon annans förslag med den argumentationen. Under SVT:s Argument i torsdags, efter tre fullständigt meningslösa debatter: den första om bensinskatt mellan en sida som skiter i miljön och en som låtsas bry sig om miljön; den andra om gymnasieskolors förnedrande insparksaktiviteter utan att beröra de maktstrukturer mellan elever som ligger till grund för behovet av sådana; den tredje mellan en vettig men babblande Peter Eriksson och en jurist som verkade ha huvudet någon helt annanstans än i debattämnet, blev det äntligen dags för ett nöjt leende att beträda mina läppar då två tillväxttomtar att med monotona och irriterande röster (kanske som en del av förklaringen till sin ståndpunkt) predika för införandet av engelska som officiellt språk i Sverige.

Att förslaget är omöjligt är inte svårt att komma fram till. Språks uppståndelse och användning regleras inte av politiska beslut utan av befolkningen och de behov som finns. Oanvändbart är det eftersom ett påtvingat gemensamt språk varken befrämjar inhemsk kultur eller överbryggar kulturella skillnader internationellt – lägg därtill att en stor majoritet av världens befolkning fortfarande inte har engelska som modersmål. Slutligen är förslaget onödigt, då ett användbart världsspråk förr eller senare kommer att uppstå antingen genom ett faktiskt behov av det eller tack vare möjligheterna för tekniskt konstruerade universalöversättare. 'Nuff said.

Scotland's for me!

Skottland lyckades för andra gången under det här EM-kvalet besegra VM-finalisten Frankrike med uddamålet efter ännu en nervpärs av sällan skådat slag. Tack vare nätets möjligheter kunde jag i direktsändning se stora delar av såväl den matchen som de oavgjorda nyckelkamper som utkämpades av våra nordiska grannar från Finland och Norge. Och inte blev det sämre av att Sportbladet rapporterade att det var en kanon av Bryan McFadden som gav upphov till det skotska segermålet (något som dock hunnit bli korrigerat nu).

Efter bästa förmåga försöker jag även följa alla de pågående mästerskapen, som damernas fotbolls-VM och herrarnas VM i rugby samt EM i basket, baseboll och volleyboll. Ibland tar det på krafterna att vara sportnörd.

Kalles Randiga Banan

Den här produkten blev kvällens stora chock. En chock som snart övergick i förväntan. Eftersom det låter så fullkomligt vidrigt så måste verkligen Abbalabbet, mot förmodan och allt vad sunt förnuft heter, ha lyckats göra den otroligt välsmakande. Annars skulle ingen någonsin vilja köpa den.