Efter vintern blir det sommar (tyvärr)

Ett ganska intressant sätt att reflektera över medaljtabellen från årets sommar-OS är genom att jämföra den med samma tabell från vintermotsvarigheten för två år sedan. Inte minst för att det ger en ursäkt för att bli sentimental över ljusare svensktider. Nåväl, här följer en sammanfattning av vad jag funnit:

• Årets Tyskland är förstås värdnationen Kina, som toppar i slutändan tack vare en diger samling medaljer i underliga grenar. Tyngdlyftning är kanske sommarens bobsleigh.
• Årets USA är USA, lika säkert som att Zlatan är Zlatan.
• Årets Sverige är minst lika guldgiriga Storbritannien, med (skotten, vad annars?) Chris Hoy som årets Björn Lind.
• Årets Korea blir ingen mindre än Jamaica, vars idrottare plockade en oförskämt hög placering bara genom att vara oförskämt snabba, fast utan skridskor på fötterna.
• Årets Estland är Slovakien, med guldmedaljer garanterade av samma stolta traditioner i kanot som esterna har på skidor.
• Årets Norge är en titel som måste gå till Kuba, som även de slutade på blott två guld i en uppsjö av silver och brons – varav inga i sedvanliga guldkalvar som boxning respektive längdskidor.
• Årets Kroatien får bli Zimbabwe. Jag har svårt att bestämma mig om det är lika imponerande att syskonen Kostelić, trefaldiga medaljörer i alpin skidåkning, kan komma ur ett land utan berg som att Kirsty Coventry, fyrfaldig medaljör i simning, kan komma ur ett land utan ekonomi.
• Årets Finland måste slutligen bli Sverige – guldlösa efter sju sorger och åtta bedrövelser.
  

Idrottsfilosofi in da house

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.

Olympiska intryck från utlandet

Efter att ha hållit hjärnan hyfsat igång under den första delen av sommaren var det utan större betänkligheter jag kunde låta den förruttna framför merparten av de timmar som SVT sände från OS i Peking. Även om det fanns ljuspunkter i den annars jämngrå svenska medaljdimman så var det kanske mest inspirerande att följa några av våra grannländers öden och äventyr, t.ex.

• Danmark, som i en "lånad" kroatisk båt lyckades segla hem guldet i 49erklassen trots ett masthaveri som ledde till fem minuter försenad start i finalseglingen,
• Norge, som lyckades ta sig till en sedermera vunnen final i damhandboll genom konststycket att tappa en tremålsledning på de sista 90 sekunderna för att sedan avgöra i den 91:a,
• Finland, som sköt sig till sitt första guld efter att ha kammat noll både senaste sommar och vinter,
• Island, som erövrade sin fjärde medalj någonsin med sitt vikingablodade herrhandbollslag,
• Estland, vars Helsingborgstränade Gerd Kanter tog hem ett väntat guld i diskus,
• Lettland, med den förste manlige BMX-mästaren någonsin i Māris Štrombergs, samt
• Litauen, som för femte gången i rad fick spela bronsmatch i herrarnas basket.
  

Envägskommunikation

Då min blogg har tett sig anmärkningsvärt händelsefattig under sommaren kan det vara på sin plats att fråga mig vad jag har haft för mig som har varit så mycket viktigare än att skriva i den.
Utöver att förstrött tillbringa dagar med de närmaste och käraste på olika håll i Skåne och längre upp på västkusten har jag ägnat en del tid åt läsande av olika publikationer. Det har rört sig om

• tidningen, Sydsvenskan heter den
• bloggar, i vanlig ordning
• filosofisk litteratur, i ämnen som frihet, idrott, kärlek och metafysik

Om något av detta har gått in i mitt huvud så bör det inte omöjligt att det kommer ut igen, och då är ny aktivitet på den här bloggen att vänta. Så vänta bara...