Stolt svensk

Som så ofta gick det inte att bli klok på slutresultatet i Eurovision Song Contest, men att det näst högsta antalet röster från svenska folket tillföll det bosniska bidraget var riktigt uppmuntrande.

Knarka för miljön!

Det ska erkännas att faktorer bortom de mänskliga skadorna utgör svaga argument i droglagstiftningsfrågan. Då det emellertid redan är bevisat att ett stort antal illegala droger är mindre skadliga än alkohol måste jag ifrågasätta vårt samhälles val av denna drog som accepterad på miljömässiga grunder. När man reflekterar över hur mikroskopisk energiförbrukningen vid uppröjandet av förbrukade flaskor efter en av nationens klubbkvällar är, i jämförelse med när enorma mängder glas och vatten transporteras över klotet för att dess befolkning ska få möjlighet att dricka sig otörstig, slås man av vilket enormt resursslöseri detta innebär. Om effekten av litervis med öl kan uppnås genom tabletter med massa i storleksordningen gram så borde det återigen ifrågasättas om illusionen är värd sitt pris.

Eurovisionären har väckts till liv igen

Även om jag inte följer spektaklet med samma entusiasm som föregående år (och inte kommer ha möjlighet att uppleva finalen i lika fabulöst sällskap) så har jag ändå tvingats kapitulera och släppa fri min villkorslösa kärlek efter att i kvällens första semifinal ha upplevt årets bidrag från Bosnien-Hercegovina:

Nyskapande norgehistoria nyuppsatt

Lunds Studentteaters uppsättning av Egalias döttrar har ikväll avnjutits av undertecknad. Den kvantitet myror som det litterära verket förmår att sätta i huvudet på sin mottagare är imponerande. Samhället som målas upp kan beskrivas som en spegelvänd karikatyr av ett patriarkat, som hålls samman genom en fundamentalistiskt omfattad övertygelse om det rätta i tillståndet. Frånvaron av jämställdhet bygger i grunden på en frånvaro av förnuft, och förtrycket uppstår inte genom medvetna försök att kuva männen utan genom att den vanliga människans tankeförmåga inte omfattar föreställningar om hur saker skulle kunna vara annorlunda, vilket leder in henne i en övertygelse om att det hon gör när hon upprätthåller könsmaktordningen är det enda rätta. Synliggörandet av detta tillstånd är för mig berättelsens främsta förtjänst.

Bristen i denna framställning är att vårt verkliga samhälles struktur inte tycks vila på ett lika bräckligt fundament. Jämställdhetsorganisationen Mansligan baserar sin övertygelse om möjligheten till förändring på uppgifter om en svunnen tids patriarkala system (något som när det betraktas med deras samhälles ögon höjer på en hel del av dessas bryn), men i vår egen värld är den blotta historiska existensen av matriarkala kulturer högst ifrågasatt. Patriarkat är knappast någon dunkel, ondsint kraft utan något som har uppstått naturligt för att det en gång i tiden har fyllt en funktion (vilket inte är ett försvar för det i nutid). Ett tydligt exempel på hur kopplingen mellan berättelsen och verkligheten blir krystad är i fallet med det uppmärksammade klädesplagget PH, för vilket det är svårt att föreställa sig någon funktion utöver den symboliska.

Ändå tror jag att Egalia än idag kan öppna ögon och hjälpa oss att förstå de mekanismer som leder till ett förtryckssamhälle och hur de kan motverkas. Avslutningsvis får jag medge att mina slutsatser kanske inte överensstämmer med författarens avsikter, men å andra sidan, varför skulle jag bry mig om det?

Om en bok om det politiskt korrekta

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.

Alla talar svenska

Språk – såklart alltid ett intressant diskussionsämne som folk har åsikter om. Efter att ha hört kommentatorerna fullkomligt vräka ur sig de satser med dissonant språkmelodi som bara en SM-final i basket kan inbjuda till har jag svårt att ta in budskap som det här. Det kanske är en högst personlig uppfattning att inblandandet av engelska ord, med bibehållet uttal, i svenska språket är att jämställa med att låta en banjo spela några av tonerna i en melodi som i övrigt framförs på nyckelharpa, men det tycks även finnas andra betänkligheter med den rådande språkutvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om svenska språket här, ett inlägg som förvisso även tar avstånd från toppstyrning av språk. Men är anglifieringen verkligen uppkommen ur allmänhetens behov av språklig funktionalitet? Snarare kommer den via media och inflytelserika samhällsklasser, och jag skulle hävda att den motverkar språkets tillgänglighet om det också ska behövas engelskkunskaper för att förstå vad som talas mellan människor i Sverige. Att låta direktiv med folklig förankring vägleda utvecklingen vore helt klart att föredra. Gärna så att tillämpning av etymologisk stringens och skandinavisk inspiration uppmuntras vid bildning av nyord. Det bästa vore kanske om personer med engelska som modersmål lite oftare kunde påpeka för svenskarna hur löjligt deras engelska uttal är.

Men kanske vore det allra värsta för språket att, vilket artikelskribenten hemfaller åt, låta den politiska korrektheten styra. Att det skulle finnas ett samband mellan bevarandet av ett språks egenart och inskränkt nationalism är högst tveksamt när man betänker att japanskan är ett av de språk som har tagit in flest lånord samtidigt som det japanska samhället har rykte om sig att vara bland de mest uteslutande för främlingar.

Missbruk beivras

Myndigheterna börjar ta i med hårdhandskarna mot droger i både vårt eget land och det östra grannlandet, med dramatiska följder. Riktiga finnar använder sig ju inte av fjolligt svenska rusmedel. Och här i Sverige fyller vi våra bilar med sprit när vi har varit på kontinenten, för att supa skallen av oss på helgerna. Inget tramsande med blad kommer på fråga. Samtidigt har man såhär roligt på Jamaica:

Religionskritikerna var bättre förr

Temakvällen med evolutionsbiologen Richard Dawkins dokumentärer om religion har just gått i repris i SVT Kunskapskanalen, och road som jag är av religionskritik satt jag bänkad. Precis som John Safran använder han sig av uppseendeväckande reportage och skjutjärnsjournalistik, och i likhet med David Hume satsar han på att kasta sig in i uppgiften med en vass penna först. Tyvärr gör han det utan vare sig Safrans underhållande inlevelse eller Humes argumentativa skärpa och pålästhet. Som den kommenterande Lundabiskopen Antje Jackelén påpekade verkar Dawkins helt oinsatt i såväl religionshistoria som nutida teologi. Att han därtill väver in kvasifilosofi i den naturvetenskapliga världsbild han vill förmedla samtidigt som hans darwinistiska beskrivning av etik är oanvändbar som ersättning för en religiöst grundad dito gör att han tappar ytterligare trovärdighet. Budskapet i hans dokumentärer missar målet på ungefär samma sätt som Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta och lämnar mest efter sig tankar som "Okej, jag ska inte bli porrskådis. Inte religiös fanatiker heller, tror jag."

The power of PK

Efter att ytterligare ha funderat över artikeln som jag nämnde igår (och som Elin kommenterat idag), slår det mig att införandet av nya härskartekniker för att beskriva upprätthållandet av den politiska korrekthetens högsäte i samhällsdebatten kanske inte är nödvändigt. Det verkar räcka kort och gott och väl med de gamla vanliga:

1. Osynliggörande var precis vad Sverigedemokraterna utsattes för inför senaste riksdagsvalet, något som i efterhand konstaterades vara ett misslyckande.
   
   
2. Förlöjligande uppnås vanligtvis genom att tillskriva sådana partier extrema och uppenbart absurda åsikter som de inte har.
   
   
3. Undanhållande av information är precis vad det är fråga om i det här fallet.
   
   
4. Dubbelbestraffning kan ta sig uttryck som att anklaga invandringskritiker för att motarbeta mångfald i samhället samtidigt som försök att peka på skillnader mellan kulturer avfärdas som gud vet vad.
   
   
5. Påförande av skuld och skam är ungefär vad anklagelser om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och nazism innebär.

Precis som i andra sammanhang kan verkställandet av dessa ske helt omedvetet, och oftast är det antagligen grundat i oviljan att ifrågasätta något djupt liggande känsloargument. Förhoppningsvis är detta något vi är på väg bort från, för att istället inrikta oss på vad som kan ge den största möjliga hjälpen till det största möjliga antalet. Naturen kan aldrig ha hunnit ge oss de känslomässiga intuitionerna för att föra en optimal flyktingpolitik, och det som inte ger mest hjälp ger onödigt lite hjälp.

Opinionen skapar klimatförändringar?

Nyss avslutade Debatt i SVT uppgav i programmets elfte timme att det är 91 % av de svarande som tror att medierna mörklägger sanningen om det mångkulturella samhällets baksidor, detta efter en diskussion orsakad av Gunnar Sandelins artikel för några veckor sedan. Även om jag egentligen inte gillar opinionsbaserade beslut i empiriska frågor blir det uppenbart att bilden som medierna målar upp inte överensstämmer med gemene mans uppfattning, och utan att fälla någon övrig kommentar så tycks, om siffrorna är representativa för landets befolkning, en allvarlig trovärdighetskris vara nalkande. Många tecken pekar nu på att debattklimatet är på väg att förändras till något som är öppnare och mer tolerant för marginaliserade åsikter och verklighetsbeskrivningar, inte minst efter en månad som även bjudit på Marias beundransvärda insats i Vellinge. Förväntansfullt ser jag fram emot en sådan utveckling.