Sport är snyggt

När två av ens nyhetsbrevsprenumerationer oberoende av varandra tipsar om samma föredrag så borde det räcka för att dra slutsatsen att det handlar om något som passar en som handen i handsken. Ändå läste jag vidare för att se vad det var och när det skulle äga rum. Den 29 oktober på Filosofiska föreningen i Lund ska jag bli salig på Art and Aesthetics in Sport av Stephen Mumford.

Stoppa inkräktarna!

Jag har på senare tid lagt märke till hur flera av våra städer intagits av kolossala varelser som

• utgör en livsfara för alla som kommer i deras väg,
• har en vokabulär begränsad till utstötanden av ett läte som närmast kan översättas med "fuck off",
• sover på gatan utbredda så att de tar upp löjligt mycket plats,
• konstant ger ifrån sig giftiga kroppsutsöndringar.

Vissa påstår t.o.m. att det är människor som kontrollerar dessa groteska bestar. Jag undviker emellertid alltid ögonkontakt som skulle kunna bekräfta det påståendet, då jag befarar att en sådan vetskap för alltid skulle utradera den smala strimma av hopp som jag hyser för människosläktet.

Det är skillnad på människor och människor

I syfte att undvika en alltför mästrande ton i föregående inlägg sparade jag mitt avfärdande av abortmotståndarnas käpphäst, människovärdesprincipen, tills nu. En genomgång av MRO:s mycket ambitiösa argumentation visar också att det är där och endast där det brister. Deras grundläggande premisser lyder som följer:

(1) Människan blir till vid konceptionen.
(2) Människovärdesprincipen: Varje människa har ett stort värde och samma värde som varje annan människa.

Eftersom kopplingen mellan de två är lätt att ifrågasätta bör man ställa sig frågan: vet organisationen verkligen vad en människa är? Betrakta vilka egenskaper hos "människan" i (1) som gör den premissen sann. Egenskapen att vara en biologisk organism med viss artklassifikation tycks här vara avgörande för vad som utgör en människa, då detta är precis vad som uppstår vid en konception, medan exempelvis potentialen att utvecklas till en fullfjädrad person finns redan hos varje hypotetisk kombination av könsceller. Men stämmer premiss (2) med denna definition av människa? Svaret måste rimligtvis vara nej, då arttillhörighet inte kan betraktas som en moraliskt relevant egenskap (om utomjordingar kom till vår planet så skulle namnbrickor med titeln "Homo sapiens" knappast ge dem skäl att vara snälla mot oss), och samma stora värde knappast kan tillskrivas alla organismer. "Människovärdesprincipen" blir med ovanstående definition med andra ord inte vettigare att åberopa än t.ex. "maskrosvärdesprincipen". Då skulle MRO:s fortsatta argument kunna lyda:

(3) Ogräsrensning är att ta livet av ogräs
(4) Maskrosor är ogräs (från klassificeringen)
(5) Ogräsrensning är att ta livet av maskrosor (från 3 & 4)
(6) Att utan moraliskt tillräckliga skäl ta livet av maskrosor är att bryta mot maskrosvärdesprincipen (tillämpning av 2)
(7) Ogräsrensning som sker utan moraliskt tillräckliga skäl bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 5 & 6).
(8) Många ogräsrensningar saknar tillräckliga moraliska skäl (ny premiss)
(9) Många ogräsrensningar bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 7 & 8)
(10) Att bryta mot maskrosvärdesprincipen är att göra något som är moraliskt fel (implicit i premiss (2))
(11) Därför är många ogräsrensningar moraliskt fel (från 9 & 10)

Ett lite oförskämt reductio ad absurdum får pryda slutsatsen. För klädsamhetens skull bör emellertid tilläggas att människovärdesprincipen inte alls behöver vara felaktig med en annan definition av människa, vilket också kan implicera att vissa fall av aborter faktiskt kan vara föremål för moraliskt tvivel. I övrigt är det imponerande hur mycket av poängen med Petra Östergrens antologi kan förbigå en gammal sovjetfeminist med huvudet ordentligt nerkört i sanden.

Aborträtten behöver frisk luft

Det färska interna motståndet mot ingrodda feministiska uppfattningar manifesterades i veckan under en abortdiskussion i SVT:s Debatt. Att ämnet legat till sig under närmare trettio år av moralisk självgodhet blev nästan obehagligt tydligt när Mats Selander, ordförande för en grupp strikta abortmotståndare, konsekvent kunde framföra starka argument som få deltagare kunde värja sig mot. Utifrån sin grundläggande ståndpunkt – människovärdesprincipen – kunde han enkelt bolla undan de flesta invändningar han ställdes mot:

• att visa bilder på lemlästade aborterade foster är befogat om det är i syfte att förhindra vad man uppfattar som ett folkmord (däremot är det ett svagt argument eftersom fostret knappast bryr sig om hur blodigt det ser ut efter sin död),
• att en kvinna blivit utsatt för våldtäkt och incest kan aldrig rättfärdiga hennes handling att bringa en annan individ om livet,
• det faktum att han inte är kvinna har förstås ingen som helst relevans för argumenten.

Ska man argumentera mot en så övertygad och insatt debattör måste man naturligtvis angripa själva den princip han förfäktar, för att på så vis underminera hela resonemanget. I fallet människovärdesprincipen är lydnaden att alla människor har ett mycket stort värde, vilket låter trevligt men i grunden är ganska ihåligt. Om någon, nästa gång aborträtten ifrågasätts, viftar med ett försvar som stjälper hela den principen så kommer det med all säkerhet gå bättre, och förhoppningsvis dyker det också upp fler tillfällen. Ty mycket stora förtjänster för mänskligheten skulle kunna göras ifall ett starkt försvar för aborträtten kunde formuleras och få det ofrivilliga barnalstrandet att minska världen över.

M-B-E:s sats