Här kommer mamma

Man kan tolka det som att min mor har svårt att släppa taget när hon börjar läsa en kurs i genuspsykologi på universitetet i Lund i samma veva som båda hennes söner flyttar hemifrån för att studera vid just det lärosätet.

Vem bryr sig om vad folket tycker?

I dagarna kunde man läsa om en opinionsundersökning som förtäljde att 48 % av svenskarna är positiva till nybyggen inom kärnkraft, medan blott 39 % är negativa. Sämre på att förtälja är den huruvida det syftas på utbyggnad eller ersättning av uttjänta reaktorer, men uppenbart är att opinionen har svängt sedan en folkomröstning för sisådär trettio år sedan.

Oavsett vilken av opinionerna man hänvisar till i sin argumentation för kärnkraftens vara eller inte vara så är man ute på hal is. Frågan är för komplicerad för att avgöras av folkliga majoritetsbeslut, då den fullständiga uppsättningen konsekvenser av att ha eller vara utan kärnkraft är okänd för många. Förespråkare är ofta inte särskilt pålästa eller intresserade när det gäller uranbrytningens miljöpåverkan medan motståndare har en tendens att vara ogrundat optimistiska i fråga om hur energin från kärnkraft ska kunna ersättas. Strävan att påverka opinionen leder till att många tvivelaktiga argument (t.ex. om klimatpåverkan) kommer fram i debatten, och som tillhörande den kritiska massan är jag bekymrad över bristen på nyansering.

Kärnkraften är den klart sämsta av de s.k. klimatneutrala energikällorna. Kanske räcker det med att bara använda bättre energikällor, effektiviseringar och vettigare konsumtion för att ersätta den. Svaret på denna empiriska fråga är mycket bättre som vägledning för ett beslut än vad någon opinionsundersökning kan vara.

Äktenskap dödar

Som en ny sysselsättning efter lördagens legendariska fest gick jag och personen som tillförde supersociala förmågor och såg filmen Control igår. Filmen är ett synnerligen rockfotografiskt porträtt av Joy Division-sångaren Ian Curtis som hann med att bli en superstjärna och göra en av historiens främsta plattor innan han tog sitt liv vid 23 års ålder.

Ett äktenskap vid nitton års ålder, en obehaglig epilepsi, en krävande publik och en affär med en beundrande journalist blev för mycket för ett bräckligt ungt geni. Hans uppriktiga simultana kärlek till två personer och fruns egoistiska ovilja att acceptera den och finna sig i att dela honom med en annan blev hans död (detta är förstås bara ett av många möjliga perspektiv på historien). En nästan lika obehaglig följd av det heteronormativa kärnfamiljsidealet som de områden av villor med garageuppfart alternativt radhus med carport som man ibland tvingas beskåda när man har vägarna förbi.

Naturligtvis är inte heller alla alternativ till detta ideal helt oproblematiska. Av genetiska skäl kan det finnas skillnader mellan könen i benägenhet att känna dragning till flera personer samtidigt, något som kan vara en delförklaring till vissa kulturers öppenhet för det ena könets rätt till månggifte (men på intet sätt rättfärdigar strukturen i de äktenskapen), men dessa skillnader riskerar också att på just det sättet leda till att förhållanden blir ojämlika. Eftersom en konflikt i den här typen av fråga innebär att känsla står mot känsla – kärlek mot svartsjuka – och den ena parten alltjämt måste vika sig så kan det kanske leda till lika dystra utvecklingar som för Curtis.

Om man bortser från den faktorn och för ett rationellt argument blir det dock ganska svårt att se vad monogamitet ska vara bra för. Äktenskapet uppfanns så vitt jag vet för att det skulle bli möjligt att med säkerhet veta vem som var far till ett barn, en roll som kan betraktas som utspelad. Skulle jag någon gång gifta mig så är det i första hand (bortsett från att det är praktiskt juridiskt) för att min mamma har lovat att sjunga på bröllopet. Tur att en del politiker har koll på frågan.

Sport exakt

Sydsvenskans krönikör är inne på diskussionen om vad som ska räknas som sport och inte. Det är ett ämne jag har funderat en hel del över, och jag kan ganska säkert konstatera att det varken är en sport att ragga killar på krogen eller att svettvolymen som genereras på något sätt skulle vara avgörande. Som jag ser det måste tre kriterier vara uppfyllda för att en aktivitet ska klassas som sport:

1. Ett tävlingsmoment måste ingå. Prestationerna måste således vara mätbara för jämförelse med andra individers, alternativt samma individ vid annan tidpunkt. Annars rör det sig om en lek eller hobby.

2. Tävlingsmomentet ska till viss del äga rum i den materiella världen, alltså inte enbart i den begreppsliga. Utformningen på de kroppsdelar och eventuella redskap som används får alltså en betydande roll för förutsättningarna. På så sätt utesluts spel där redskap som kort och pjäser endast fyller funktionen av representation för idéer.

3. Upplägget måste vara sådant att slumpen får underordnad betydelse. Detta innebär att förutsättningarna måste vara kända på förhand så att träning är möjlig (jippotävlingar utesluts). Uppgörens längd bör därtill vara anpassad för att slumpmomenten ska bli tillräckligt många för att konvergera mot en jämn fördelning av gynnsamma utfall deltagarna emellan, något som ger en gränsdragning mot andra typer av spel (krogbiljard skiljs från mästerskapsbiljard).

Det kan sedan diskuteras om det finns någon skillnad mellan sport och idrott, men den distinktionen kan betraktas som mindre intressant. Min uppfattning är att idrottsbegreppet kan vara något snävare och inte omfatta sporter där det fysiska tävlingsmomentet handlar mer om kontroll än om en direkt kraftmätning. Men det är det ju som sagt ännu färre som bryr sig om.

Jag är en festis

Den låga bloggaktiviteten under den senaste tiden kan kanske delvis skyllas på att mina tankar varit upptagna med den fest på temat framtid som jag hade bestämt mig för att arrangera på lördagen i den nyss gångna helgen. Jag har även haft att stå i med teoretiskt filosofisk uppsats och sittning som avslutning på höstterminens kurs. Att uppsatsskrivandet sammanföll med en tidsperiod då jag varit i behov av att göra förberedande insatser inför festen var ett lyckligt sammanträffande, eftersom tillfällen att få saker gjorda som bekant inte blir bättre än de då man egentligen borde göra något annat.

Med uppsatsen gick det ändå helt okej. Jag höll mig inte helt och hållet till ämnet men lyckades å andra sidan knäcka den ena artikelns argument, något jag i vanlig ordning var väldigt nöjd med. Sittningen blev riktigt trevlig och avslutades med en imponerande allsångsinsats i den för sammanhanget nödvändiga Monty Python-hitten Philosopher's Song. Nu väntar en termin av den praktiska motsvarigheten innan jag kan känna mig färdigfilosoferad.

Framtidsfesten upplevde jag som en framgång, besökarantalet blev utifrån lokalens storlek och tilltuggstillgången väldigt lagom, och mina ansträngningar för att varje gäst skulle trivas tycktes ge goda resultat. Arbetet underlättades dessutom rejält av de korkskruvslånande och supersociala respektive ballonguppblåsande förmågor jag fick assistans av. Resultatet blev en förträfflig tillställning, på min ära. Det enda jag saknar är att kunna se fram emot den.

Vad kan stoppa mig nu?

I år har jag bestämt mig för att göra något åt att jag ofta glömmer bort saker jag ska göra och har svårt att få något uträttat eftersom jag är så dålig på att planera. Jag har införskaffat en kalender!

Min bror och jämställdheten, del 2

Ett jämställdhetsbråk som mest tycks bottna i Pär Ströms användning av begreppet feminism i sitt inledande inlägg, bröt ut på debattsidan i en av landets större dagstidningar. Visst känns det inte lika hippt att kalla sig feminist nuförtiden som för några år sedan (vilket också är en av huvudanledningarna till att jag gör det), eftersom ordet av ogenomtänkta uttalanden och besynnerlig ryktesspridning har svärtats ner till den grad att det i ökande utsträckning börjat likna ett skällsord. Och givetvis är stigmatiseringen av jämställdhetskampens frontsoldater ett problem, liksom det dödläge som uppstår i debatten.

Lyckligtvis har min bror en finfin lösning. Eftersom ordet feminist har fått en så negativ klang så bör jämställdhetsförespråkare, oavsett om de i nuläget kallar sig feminister eller inte, istället börja kalla sig för något annat. Man bör dessutom välja att kalla sig för ett ord som i dagsläget inte används. Som t.ex. neger.