Platon, Hegel, Marx och Catalán

Sällan har jag känt ett sådant obehag inför ett försvar av den svenska sexköpslagen som i gårdagens Debatt, där den gröna Europaparlamentskandidaten Zaida Catalán (som jag tidigare har undrat hur hon kan påstå att en kvinna som blir mördad av en man är ett "samhällsproblem" medan den omvända situationen är en "skitnyhet") med ett högfärdigt moraliserande tilltal argumenterar mot en människohandelsförsvarande halmfigur. Även på hennes blogg påstås det inför programmet att det är människohandeln och inte sexköpslagen hon ska debattera – är hon felinformerad eller har hon valt sitt slagträ långt innan första bollen är kastad? Att gå till val på att vilja exportera en lag som enligt alla bedömare fungerar dåligt utan andra förslag på förbättringar än att skärpa straffen, kan liknas vid att publicera en vetenskaplig artikel vilken förfäktar en teori som inte stämmer med experimentets utfall (för vem vet, den kanske gör det vid högre energier). Karl Popper måste vända sig i sin grav.

Ty så länge det finns sexsäljare vid sina sinnens fulla bruk som hävdar att deras arbete är frivilligt (och därtill hela nationer som lyssnar på dem) så lär det inte gå att övertyga Europa om motsatsen. För att bättre komma åt människohandeln blir det nödvändigt att i lagboken göra skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, och stränga förbud mot köp av sex från ofrivilliga verkar då som det lämpligaste att lägga på EU-nivå innan alla nationer är överens om vem som är frivillig och inte.

Färöarnademokraterna

Även jag skrattade gott åt representanters för Sverigedemokraterna oförmåga att uppfatta att den färöiske nationalromantikern Haraldur i själva verket var en komiker som parodierade den inbitne fosterlandsälskaren. Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på att parodi bygger på igenkänning och därmed förutsätter att det finns ett objekt att parodiera. Samma typ av humor hade knappast fungerat i ett svenskt nationaldagsfirande, då det troligtvis lockat fram obehagliga associationer till främlingsfientlighet och, typiskt nog, Sverigedemokrater. Istället skrattar svenskar igenkännande åt Fredrik Lindströms drifter med svenskheten, med det nedvärderande av det mänskliga och uppvärderande av det icke-mänskliga som den innebär. Färöingarna däremot verkar känna sig tillrätta i något som skulle kunna ses som en "sund" nationalism, vilken tål att drivas med. Och hittar Sverigedemokraterna dit så kan de bli betydligt svårare att avfärda för politiska motståndare. Då har de fixat ett idealsamhälle som faktiskt finns på riktigt.

Uppdatering: Kanske är inte ens syftet bakom Haraldur (parodi/satir) av betydelse för vilken publik som uppskattar honom. Halkade in på den här intressanta parallellen när tankarna vandrade iväg.