Om Gud är i klassrummet är allt tillåtet

Idag röstar Berlin om införandet av religionsämnet som alternativ till etik på schemat i skolorna. Undervisningen är avsedd att ta samma form som redan förekommer i resten av landet, d.v.s. att den ges baserad på varje enskild elevs religionstillhörighet. Katoliker och muslimer skulle alltså undervisas var för sig, och de utan bekännelse skulle få fortsätta med etiken.

Utan att särskilt noga känna till formerna för den berlinska etikundervisningen kan jag finna utvecklingen obehaglig och direkt oetisk. Om det stämmer att det var just införandet av etikämnet som utlöste de religiösa samfundens protester så kan detta närmast tolkas som att de motsätter sig sina medlemmars moraliska utveckling. Och att eleverna ska förväntas tillhöra en religion, som de sedan får undervisning om, säger det mesta om vad den tillhörigheten går ut på.

Den svenska skolans opartiska upplysande religionsundervisning framstår i jämförelse som eftersträvansvärd. Trots detta kan jag tycka att den vid gymnasienivå borde få lämna utrymme åt en sekulär och icke-moraliserande etikundervisning. Att efter nästan tolv års skolgång inte kunna ge en ordentligt underbyggd invändning mot Dostojevskis påstående om att moral förutsätter en Gud, är inget jag minns med stolthet. Dessutom vore det ett framsteg om vilsna tonåringar kunde räddas från moralfilosofins sekteristiska avarter.

Semantiska äktenskap

Även det senaste numret av Språktidningen tar upp den något uttjatade diskussionen om vad nu äktenskap ska betyda för något (i vilken jag redan har delat med mig av min ståndpunkt). Enligt denna tidskrift låg felet i det kristdemokratiska motförslaget att ordet giftermål traditionellt betecknar själva vigselakten, inte äktenskapet som institution. Den logiken kan inte jag heller slingra mig ur (däremot kunde någon tänkt på att föreslå en giftesbalk), och följaktligen får vi nu leva med att ha kvar äktenskapet i lagtexten; otidsenligheten i dess paragrafer till trots.

Anders undrade i riksdagsbeslutets kölvatten vad vi ska med äktenskapet till, och kanske kan den utveckling som Språktidningen förutspår ge en aning: lagboken kommer ha sin definition av äktenskap och alla personer och organisationer som inte ställer upp på den kommer att ha sina egna. De religiösa samfund som inte har någon lust att viga enkönade par kommer kanske fortsätta utfärda äktenskap i sin egen mening, utan den juridiska betydelsen (d.v.s. fortsätta diskriminera, för den som så önskar). Och det verkar ju ganska värdelöst.

Sverigedemokrater, Sveriges Radio och demokrater

Jag skrev redan efter program 1 av Kalibers granskning av Sverigedemokraterna om hur det var onödigt att dra för långt gångna slutsatser om partiet. Samma sak kan jag tycka efter att ha lyssnat på de första tre programmen i sin helhet. Att det sjungs vit makt-musik på Sverigedemokraters opolitiska sammankomster borde inte säga mer om dem än vad det här trevliga klippet säger om Gudrun:



En tanke som dock har väckts av programserien är att jag kanske inte heller är så intresserad av huruvida SD:s ansikte utåt är samma som inåt. Min föredragna argumentationsmetod bygger nämligen på välvillighetsprincipen som går ut på att kritisera meningsmotståndares argument utifrån den tolkning av dem som verkar mest logisk, rimlig och fri från uppenbara felaktigheter. Ta deras partiprogram och fundera ut hur detta kan tillämpas på önskad känslig fråga. Blir slutsatsen att partiet skulle ställa sig bakom ett rasistiskt eller annat otrevligt beslut så vet vi en gång för alla att de är ett rasistiskt parti. Skulle slutsatsen i frågan bli att partiet tar en linje mot rasism: visa att den linjen följer av deras program och se till att de håller den. Synd att politik behöver vara krångligare än så.

Men det mest underhållande hittills i programserien: mot slutet av program 3 när en "anonym" åskådare kommer till tals med sina klagomål på motdemonstranterna – och det hörs lång väg att det är Sten "Taxi" Jonsson. Vilket inte heller är första gången! Är en av Sveriges skönaste människor också en av landets främsta demokratikämpar?