I Hockeykväll för ett antal år sedan uttalade sig experten och f.d. elitserietränaren Niklas Wikegård om det nödvändiga i att fysiskt markera mot spelare i motståndarlaget som gör sig skyldiga till våldsamma angrepp på det egna lagets spelare. Ställd inför frågan om detta är något som han även skulle rekommendera i rollen som tränare för småkillar svarade han nekande, med hänvisning till att det finns något som heter moral och etik då man har med barn att göra.
Att de platser där elitspelare håller till bör vara arenor helt befriade från moral tycks dock inte Wikegård mena, att döma av det han skriver på sin
blogg några dagar efter de svenska Småkronornas finalförlust mot Kanada i årets junior-VM. Klart och tydligt uttrycker han sin ovilja att acceptera att kanadensarna inte skyr några medel för att vinna, något som i matchen tydligast manifesterades genom de upprepade pååkningarna som den svenske målvakten Jacob Markström utsattes för.
Den engelske 1600-talsfilosofen
Thomas Hobbes beskrev det statslösa tillståndet av mänsklig tillvaro som ett eländigt ”allas krig mot alla” orsakat av människans ofrånkomligt själviska natur. För att komma bort från detta var det nödvändigt att tillsätta en envåldshärskare med uppgiften att skydda människor från varandra. Översatt till hockeytermer blir envåldshärskaren domaren och eftersom vi har att göra med en lagsport, där inga motivationer existerar utöver de gemensamma för laget, måste en individ i Hobbes’ teori representeras av ett lag. Laget som agerar på det sättet är, om vi får tro Wikegård, Kanada. Utanför regelbokens och domarens makt finns det inga gränser för vad de kan ta sig till för att vinna. Är vinsten av att köra på motståndarmålvakten större än förlusten av att sitta av straffet för det så finns det inget som hindrar dem. Om dessutom domaren inte sköter sin uppgift med att beivra förseelsen (vilket också är något som Wikegård hävdar) är det fritt fram för dem att upprepa den.
Och varför skulle kanadensarna inte få göra så? Rubriken på Wikegårds inlägg,
Skilda värderingar, skvallrar om hans svar på frågan, likaså hans uttalande om vilka signaler matchen sänder till allmänheten. Vad han syftar på är idén om fair play, de tävlandes skyldighet gentemot sporten de utövar att respektera dess regler för att därigenom upprätthålla sin idrotts värdighet. En tanke som kanske (även om jag lämnar det osagt) är starkare rotad i den svenska idrottskulturen, med sin historia av idrotten som folkrörelse länge utövad för intrinsiska mål (d.v.s. för sportens egen skull) snarare än för yttre belöningar. Enligt denna uppfattning är det alltså inte fritt fram för utövare att utnyttja brister i regelverket och domarens uppmärksamhet för att vinna, då man genom detta agerande inte uppfyller sina skyldigheter gentemot själva sporten. Fostrade i den svenska idrottskulturen är det så Småkronorna spelar.
Många av de situationer där man ställs inför moraliska beslut har formen av ”
fångarnas dilemma”, d.v.s. att ett egoistiskt handlande gynnar individen som utför det, men i ännu högre utsträckning skadar övriga inblandade, vilket medför att det bästa för kollektivet är om alla väljer bort det egoistiska alternativet. Sällan är exempel på detta så tydliga som inom idrotten. Tänjer du på reglerna lite mer än din motståndare kan du vinna fördelar som ökar dina chanser att vinna. Men tänjer hon tillbaka måste du tänja ännu mer för att återerövra fördelen. Går detta för långt är sporten illa ute – den kan bli farlig för sina utövare, få dåligt anseende i samhället och komma bort från att vara en mätning av de krafter den varit avsedd att mäta.
Var gränsen går innan det har gått för långt är dock svårare att säga. I Wikegårds och Småkronornas ögon är den uppenbarligen passerad av de kanadensiska juniorerna. Men att en sådan gräns inte skulle existera för kanadickerna är föga troligt. Det var trots allt de som en gång uppfann sporten, och att se den bli nedsmutsad torde vara det sista de önskar. Frågan är om inte hemmablindhet (som naturligtvis inte är ett fenomen begränsat till Kanada) hindrar dem från att se det. Målvakten Markströms smällar från hemmaspelare avfärdades i kanadensiska medier som ”filmningar”. På så sätt slapp man undan att ifrågasätta det egna lagets respekt för spelet.
1988 dömdes den koreanske boxaren Park Si-Hun som segrare i Seoul-OS efter att i finalen ha blivit närmast pulvriserad av amerikanen Roy Jones Jr. Hela världen fördömde det uppenbarligen genomkorrumperade domslutet, men kanske är det nu läge att omvärdera det koreanska agerandet som med all sannolikhet var bakomliggande. Fyra år tidigare i Los Angeles hade nämligen koreanska boxare vid upprepade tillfällen blivit bortdömda mot amerikaner. Följderna av situationen blev att ett, kanske välförtjänt, löjets skimmer kastades över boxningssporten, hela domarsystemet gjordes om till nästa olympiad, och Roy Jones Jr. blev utsedd till hela spelens bäste boxare och kunde sedermera gå vidare till en framgångsrik proffskarriär. Alla tycks vara vinnare.
För den svenska ledningen gäller det därför kanske att ställa sig frågan om man verkligen ska vända andra kinden till när motståndaren inte ser bjälken i sitt eget öga. En pååkning på den kanadensiska målvakten hade dels utmanat domaren att vara konsekvent i sin bedömning – antingen fortsätter han låta de situationerna passera eller så får de svenska protesterna efteråt verklig substans – dels kunnat öppna ögonen på kanadensarna för hur spelet urartat och tvinga dem att lägga sig på en mer acceptabel nivå framöver. Att besvara motståndarnas tjuvknep med samma mynt kan alltså både vara en möjlig väg för att bryta de svenska ishockeylandslagens förlusttrend mot Kanada, och ett med konsekventialistisk etiksyn fullt legitimt handlande.
En brasklapp får emellertid läggas in för att dessa förväntat goda konsekvenser är begränsade till idrottsarenan. Skulle ett svenskt lag som spelar på det här sättet sända vettiga signaler till landets befolkning? Kommer de inblandade spelarna bli missanpassade för samhället och föräldrar inte våga sätta sina barn i hockeyskola för att de är rädda att "öga för öga, tand för tand" ska läras ut? Mitt svar på den frågan är att en filosofiskt grundad konsekvensetik troligtvis är bättre än den dubbelmoral Wikegård förespråkade i det här inläggets inledande citat.
