iii = i³ = -i

Time to get real

2009-06-19T21:36:00.005+02:00

Mycket har hänt sedan den här bloggen startades som ett försök att nå ut till en publik som på något sätt kunde identifiera sig med en medlem av en av landets minsta minoriteter (ja, kanske rentav ännu mindre än gruppen blogglösa nyliberaler). Från sin trevande start gick den ganska tidigt in i sin gröna post-Raymond & Maria period, med rekordhög inläggsfrekvens och som sedermera kulminerade i ett års medlemskap (om än tämligen passivt) i ett grönt parti. Därefter följde någon slags filosofisk omorientering, föranledd av just studier inom ämnet och vägledd av bl.a. Norlinsk utvecklingspositivitet. Och nu tycks förändringarna ha gått så långt att jag inte ens själv kan identifiera mig med mitt blogg-jag längre:

Min indieinbitenhet har sedan en tid tillbaka varit i behov av löständer. Troligtvis är förklaringen att jag uppnått den ålder där mottagligheten för ny musik är förbrukad. Enligt min bästa uppskattning inträffade detta då kurvorna skar varandra i diagrammet nedan
Idrottsintresserad är jag fortfarande i på gränsen till obehaglig grad. Däremot tycks inte inläggen i denna kategori ha rönt särskilt stort intresse bland läsarna.
Slutligen är jag numera inte heller ingenjörsstudent, även om jag ännu inte plockat ut något urval av mina högskolepoäng att stoppa ihop i en examen.

Den slutsats jag kan dra av detta är att jag numera bättre låter mig beskrivas efter inmatandet av ännu ett i: inte indieinbiten och idrottsintresserad ingenjörsstudent. Vilket alltså skulle innebära iiii = i⁴ = 1. Cirkeln i det komplexa planet är sluten och jag är på något sätt tillbaka på ruta ett. Jag tackar alla läsare och låter tiden utvisa var mina bloggningsfärdigheter kommer att kunna upplevas i framtiden.

Vad ska man med frihet till om ingen tittar på?

2009-06-09T20:33:00.004+02:00

Det som alla konstaterat efter ett spännande Europaparlamentsval i helgen är att Piratpartiet lyckades ta minst en plats. Åt detta gläds många medan andra tar tillfället i akt att fortsätta visa sin fientlighet mot mänsklighetens utveckling. Och då menar jag inte ens i första hand teknisk utveckling utan moralisk utveckling.

Redan i februari kritiserade jag en piratmotståndares rättighetsetiska argument mot fri fildelning (som bl.a. leder till den absurda slutsatsen att en värld där mindre kultur sprids, och därmed färre upphovsmäns rättigheter kränks, är bättre än den här), och jag har alltsedan dess bara fått svårare att ta icke-konsekventialistisk etik på allvar. Att människor som annars utger sig för att inte vara religiösa sätter förenlighet med påhittade principer framför empiriska utvärderingar av följderna när de ska bedöma en handlings moraliska status börjar framstå som obegripligt. Och till den som är fildelningsmotståndare av konsekventialistiska skäl och undrar hur upphovsmännen ska överleva så att de kan fortsätta skapa ny kultur bör man ställa motfrågan om hur de tänkt kompensera mänsklighetens förlust av fri tillgång till hela världens kulturutbud. Det ena problemet måste vara lättare att lösa än det andra.

Dock kan en fungerande lösning vara svårare att hitta så länge man följer Piratpartiets andra mantra, det om rätten till privatliv och att slippa övervakning. Jag vet inte om de tänkt ut något genomförbart sätt att rättvist ordna ersättning åt de vars skapelser konsumeras utan att relatera varje konsumerad kulturprodukt till sin konsument, men då anonyma tankningssiffror lätt kan manipuleras verkar det nödvändigt. Samtidigt är det kanske inte ett så högt pris att betala när vi ändå redan är så övervakade på nätet att vi numera kan få både riktad reklam – som till skillnad från all annan reklam (oftast) inte suger – och skräddarsydda nyheter. Frågan är var piraterna kan tänkas dra sin gräns mellan trevlig och otrevlig övervakning?

Platon, Hegel, Marx och Catalán

2009-05-08T10:43:00.003+02:00

Sällan har jag känt ett sådant obehag inför ett försvar av den svenska sexköpslagen som i gårdagens Debatt, där den gröna Europaparlamentskandidaten Zaida Catalán (som jag tidigare har undrat hur hon kan påstå att en kvinna som blir mördad av en man är ett "samhällsproblem" medan den omvända situationen är en "skitnyhet") med ett högfärdigt moraliserande tilltal argumenterar mot en människohandelsförsvarande halmfigur. Även på hennes blogg påstås det inför programmet att det är människohandeln och inte sexköpslagen hon ska debattera – är hon felinformerad eller har hon valt sitt slagträ långt innan första bollen är kastad? Att gå till val på att vilja exportera en lag som enligt alla bedömare fungerar dåligt utan andra förslag på förbättringar än att skärpa straffen, kan liknas vid att publicera en vetenskaplig artikel vilken förfäktar en teori som inte stämmer med experimentets utfall (för vem vet, den kanske gör det vid högre energier). Karl Popper måste vända sig i sin grav.

Ty så länge det finns sexsäljare vid sina sinnens fulla bruk som hävdar att deras arbete är frivilligt (och därtill hela nationer som lyssnar på dem) så lär det inte gå att övertyga Europa om motsatsen. För att bättre komma åt människohandeln blir det nödvändigt att i lagboken göra skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, och stränga förbud mot köp av sex från ofrivilliga verkar då som det lämpligaste att lägga på EU-nivå innan alla nationer är överens om vem som är frivillig och inte.

Färöarnademokraterna

2009-05-06T17:50:00.005+02:00

Även jag skrattade gott åt representanters för Sverigedemokraterna oförmåga att uppfatta att den färöiske nationalromantikern Haraldur i själva verket var en komiker som parodierade den inbitne fosterlandsälskaren. Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på att parodi bygger på igenkänning och därmed förutsätter att det finns ett objekt att parodiera. Samma typ av humor hade knappast fungerat i ett svenskt nationaldagsfirande, då det troligtvis lockat fram obehagliga associationer till främlingsfientlighet och, typiskt nog, Sverigedemokrater. Istället skrattar svenskar igenkännande åt Fredrik Lindströms drifter med svenskheten, med det nedvärderande av det mänskliga och uppvärderande av det icke-mänskliga som den innebär. Färöingarna däremot verkar känna sig tillrätta i något som skulle kunna ses som en "sund" nationalism, vilken tål att drivas med. Och hittar Sverigedemokraterna dit så kan de bli betydligt svårare att avfärda för politiska motståndare. Då har de fixat ett idealsamhälle som faktiskt finns på riktigt.

Uppdatering: Kanske är inte ens syftet bakom Haraldur (parodi/satir) av betydelse för vilken publik som uppskattar honom. Halkade in på den här intressanta parallellen när tankarna vandrade iväg.

Om Gud är i klassrummet är allt tillåtet

2009-04-26T17:54:00.004+02:00

Idag röstar Berlin om införandet av religionsämnet som alternativ till etik på schemat i skolorna. Undervisningen är avsedd att ta samma form som redan förekommer i resten av landet, d.v.s. att den ges baserad på varje enskild elevs religionstillhörighet. Katoliker och muslimer skulle alltså undervisas var för sig, och de utan bekännelse skulle få fortsätta med etiken.

Utan att särskilt noga känna till formerna för den berlinska etikundervisningen kan jag finna utvecklingen obehaglig och direkt oetisk. Om det stämmer att det var just införandet av etikämnet som utlöste de religiösa samfundens protester så kan detta närmast tolkas som att de motsätter sig sina medlemmars moraliska utveckling. Och att eleverna ska förväntas tillhöra en religion, som de sedan får undervisning om, säger det mesta om vad den tillhörigheten går ut på.

Den svenska skolans opartiska upplysande religionsundervisning framstår i jämförelse som eftersträvansvärd. Trots detta kan jag tycka att den vid gymnasienivå borde få lämna utrymme åt en sekulär och icke-moraliserande etikundervisning. Att efter nästan tolv års skolgång inte kunna ge en ordentligt underbyggd invändning mot Dostojevskis påstående om att moral förutsätter en Gud, är inget jag minns med stolthet. Dessutom vore det ett framsteg om vilsna tonåringar kunde räddas från moralfilosofins sekteristiska avarter.

Semantiska äktenskap

2009-04-18T16:40:00.003+02:00

Även det senaste numret av Språktidningen tar upp den något uttjatade diskussionen om vad nu äktenskap ska betyda för något (i vilken jag redan har delat med mig av min ståndpunkt). Enligt denna tidskrift låg felet i det kristdemokratiska motförslaget att ordet giftermål traditionellt betecknar själva vigselakten, inte äktenskapet som institution. Den logiken kan inte jag heller slingra mig ur (däremot kunde någon tänkt på att föreslå en giftesbalk), och följaktligen får vi nu leva med att ha kvar äktenskapet i lagtexten; otidsenligheten i dess paragrafer till trots.

Anders undrade i riksdagsbeslutets kölvatten vad vi ska med äktenskapet till, och kanske kan den utveckling som Språktidningen förutspår ge en aning: lagboken kommer ha sin definition av äktenskap och alla personer och organisationer som inte ställer upp på den kommer att ha sina egna. De religiösa samfund som inte har någon lust att viga enkönade par kommer kanske fortsätta utfärda äktenskap i sin egen mening, utan den juridiska betydelsen (d.v.s. fortsätta diskriminera, för den som så önskar). Och det verkar ju ganska värdelöst.

Sverigedemokrater, Sveriges Radio och demokrater

2009-04-12T22:40:00.005+02:00

Jag skrev redan efter program 1 av Kalibers granskning av Sverigedemokraterna om hur det var onödigt att dra för långt gångna slutsatser om partiet. Samma sak kan jag tycka efter att ha lyssnat på de första tre programmen i sin helhet. Att det sjungs vit makt-musik på Sverigedemokraters opolitiska sammankomster borde inte säga mer om dem än vad det här trevliga klippet säger om Gudrun:

En tanke som dock har väckts av programserien är att jag kanske inte heller är så intresserad av huruvida SD:s ansikte utåt är samma som inåt. Min föredragna argumentationsmetod bygger nämligen på välvillighetsprincipen som går ut på att kritisera meningsmotståndares argument utifrån den tolkning av dem som verkar mest logisk, rimlig och fri från uppenbara felaktigheter. Ta deras partiprogram och fundera ut hur detta kan tillämpas på önskad känslig fråga. Blir slutsatsen att partiet skulle ställa sig bakom ett rasistiskt eller annat otrevligt beslut så vet vi en gång för alla att de är ett rasistiskt parti. Skulle slutsatsen i frågan bli att partiet tar en linje mot rasism: visa att den linjen följer av deras program och se till att de håller den. Synd att politik behöver vara krångligare än så.

Men det mest underhållande hittills i programserien: mot slutet av program 3 när en "anonym" åskådare kommer till tals med sina klagomål på motdemonstranterna – och det hörs lång väg att det är Sten "Taxi" Jonsson. Vilket inte heller är första gången! Är en av Sveriges skönaste människor också en av landets främsta demokratikämpar?

Sist rasist vinner

2009-03-30T22:56:00.004+02:00

En uppmärksammad nyhet är att ett SR-program lyckats göra det obekväma avslöjandet att det förekommer rasism hos Sverigedemokraterna. Emellertid borde det, när såväl politiker från mer etablerade partier som kulturforskare och representanter för antidiskrimineringsorganisationer tycks ha problem att skilja verklig rasism från inbillad sådan, knappast komma som någon överraskning att det även inom ett litet parti, där lågutbildade landsbygdsinvånare är överrepresenterade bland medlemmarna, förekommer problem med den distinktionen.

Äkta vara

2009-03-24T22:43:00.003+01:00

Med anledning av ett TV-program nyligen så hade jag kanske kunnat ge några synpunkter på vilka som bör respektive inte bör gifta sig, men det tycker jag redan har behandlats så väl i Elins inlägg och vår följande diskussion att den här bloggen kan lämna det därhän. Däremot har det hela lyckats påminna mig om en skön gammal musikvideo som kanske säger det mesta om hur det fungerar i vår västerländska kultur:

Dags för GMO i piraternas romkagge?

2009-03-03T22:29:00.004+01:00

Om GMO-grödor och deras för- och nackdelar handlade kvällens föredrag på Lunds Filosoficirkel med professorn i växtförädling och bioteknik Arnulf Merkel. Det klargjordes exakt vad tekniken innebär och vilka argument för respektive emot som är vettiga, och min från början försiktigt positiva inställning fick sig några ryggdunkar, då få farhågor om tekniken har besannats eller kan skiljas från invändningar mot tidigare växtförädlingstekniker. Men oavsett vad man tycker om ämnet så är det svårt att inte häpna över det mastodontregelverk som omgärdar (och i stort sett omöjliggör) forskningen och utvecklingen av tekniken inom EU, med det totalt meningslösa införandet av patent på organismer som lök på laxen.

Och jag tänker: var är Piratpartiet när man behöver dem? Här finns en politisk situation med en av deras hjärtefrågor i centrum, där ämnet dessutom anknyter till deras inriktning mot teknikens förändring av samhället och inte minst ger dem en väg in att börja kritisera EU:s jordbrukspolitik som alla ändå hatar. Framgången i Europaparlamentsvalet är garanterad.

Fotbollsteologi

2009-02-28T19:13:00.006+01:00

"Amen" är det ord med vilket Simon Bank avslutar sin krönika i dagens Sportbladet, där han sågar förslaget om att införa regeln om ett kort mellan gult och rött. Om det är medvetet vet jag inte, dock synnerligen lämpligt i ett inlägg där han ger uttryck för en syn på fotbollens regelbok som religiös skrift: i grunden oföränderlig men öppen för uttolkningar. De domare som förstör matcher genom nitiskt paragrafridande avfärdar Bank som "regelbokstalibaner", ungefär som om inget ansvar för de illdåd som utförts i religionens namn skulle kunna falla på de heliga skrifter som möjliggör destruktiva tolkningar. Den optimala domaren är då en som tillämpar en vis och genomtänkt teologi för hur de hopplöst otidsenliga reglerna ska appliceras på gräsplanens praktiska verklighet. Ärligt talat borde det finnas bättre sätt att styra en sport.

Om man ska kritisera Banks argument i sakfrågan så verkar det inte ens som om han förstått att det nya kortet skulle innebära utvisning i tio minuter. Det närmaste man kan komma är påståendet Att rycka sönder en match med att förändra själva grundförutsättningarna hipp som happ skulle förstöra både tydligheten och tempot. Är inte detta i första hand ytterligare ett argument mot röda kort i deras nuvarande form?

Fredagsnöje

2009-02-21T11:34:00.006+01:00

Igår även konsert med Hello Saferide i en välfylld mjölkflaska. Saker och ting har förändrats från tiden när Maia Hirasawa fick sjunga Andrea Kellermans partier för att Andrea var för upptagen med sin solokarriär, nu är det istället Andrea som är fast medlem i ensemblen och får sjunga Maias partier för att Maia är upptagen med sin solokarriär. Just ett sådant nummer var det som bringade mig störst lycka att få höra i levande tappning, utvecklingshyllningen I Was Definitely Made For These Times. Att värden som individuell frihet, jämställdhet och ljudteknik har varit värda att kämpa för genom historien är en insikt som tål att upprepas, även i reklamsammanhang.

Skillnaden mellan vallning och dopning?

2009-02-21T10:52:00.009+01:00

Det är ingen ovanlig ståndpunkt bland idrottsfilosofer (inte minst i Sverige) att ha en liberal inställning till dopning. En av förklaringarna är troligtvis att det är ett tacksamt sätt för filosofer att få uppmärksamhet utanför de inre kretsarna, samtidigt som de sunda motargumenten har en tendens att dränkas under idrottsrörelsens indignerade protester, vilket får till följd att den kritiska granskningen blir så knapphändig att uppfattningen ohotad kan leva kvar i filosofernas läger utan någon som helst inverkan på den praktiska verkligheten.

Ett sunt försvar för rådande dopningsregler måste dock vila på idrottsliga ideal om tävlan under lika förutsättningar, att bäste man må vinna och att "bäst" åsyftar egenskaper relevanta för tävlingsformens natur. Då är det också ganska svårt att rättfärdiga längdskidåkningens vallateam och deras smygande i bodar för att hitta en ytbehandling som ska ge deras åkare ett försprång gentemot andra. Det är trots allt inte bara droger som kan ge snedtändning.

Kan man bota heterosexualitet?

2009-02-18T17:36:00.007+01:00

Det här inlägget har en klockren vinkel på det här med att "omvända" homosexuella. Om någon genom terapi, förbön etc. vill försöka ändra sin läggning för att personen tror att det skulle göra denne lyckligare, så är det en privat fråga och inget som utomstående bör lägga sig i. Om personen däremot öppet uttrycker att skälet till bytet är att den betraktar sin sexualitet som sjuklig och pervers så kan detta vara en oförtjänt nedvärdering av andra personer med samma läggning.

Med detta i bakhuvudet är det således fullt legitimt för människor att överväga möjligheten att ändra sexuell läggning för sin egen skull. Inte minst hos monosexuella personer skulle det kunna vara värt att pröva för att utöka sin urvalsgrupp av potentiella partners. Huruvida något seriöst försök med KBT på strejta som tröttnat på att gå in i könsbarriären har genomförts vet jag inte, men det känns ju lite trist om det ska behöva stanna vid en Hello Saferide-dröm.

Death to humans

2009-02-11T23:12:00.005+01:00

Inlägget på Aktuella frågor i dagens Sydsvenskan har så många fel att jag inte vet var jag ska börja. Genom att se till att alla definierar en människa efter arttillhörigheten spekulerar författaren i att den avhumanisering av fiender som ofta sker i krigs- och konfliktsituationer kan upphöra, och därmed även alla tråkiga konsekvenser som den brukar få. Men vad spelar det för roll att folk får behålla sin mänsklighet, när denna ändå har berövats alla moraliskt relevanta egenskaper?

Ett tidigt fel som begås i inlägget är att kropp/själ-distinktionen misstänkliggörs med ett hopplöst otidsenligt exempel, för att sedan avfärdas med ett auktoritetsargument – passande nog med en auktoritet som inte är auktoritet på det aktuella ämnet. Därefter presenteras grundmisstaget:

En religiös och romantisk människosyn betraktas fortfarande som finare än en biologisk och realistisk. Men en människosyn som inte är förankrad i biologi kan bli farlig. ”Människa” blir ett symbolord som betecknar något ädelt och skyddsvärt. Det är en godtycklig definition av en konstruerad människa som gör det lätt att definiera ut alla man ogillar som icke-människor.

Här påpekar till och med författaren själv med all önskvärd tydlighet att en biologisk syn på människan inte tillskriver henne några värdefulla egenskaper. Ändå dras den besynnerliga slutsatsen att det är motsatsen som är farlig. Som avslutning tas det upp exempel på vad evolutionärt utvecklade obehagliga egenskaper hos människan har ställt till med, vilkas biologiska ursprung vi enligt författaren måste acceptera för att kunna motverka. Frågan som inte besvaras är varför vi överhuvudtaget bör motverka dem. Varför inte bara följa vår biologi om vi nu är biologiska varelser?

Det nämns dock även i förbigående att vissa mänskliga nidingsverk de facto har sina grunder i en biologisk människosyn, med därpå följande hierarkiseringar av människor efter rastillhörighet och dylikt, men detta är troligtvis bara att skrapa på toppen av isberget. Att rota fram värderingar ur Darwins skägg kan antagligen leda till så vitt skilda avarter av idéer som könsdeterminism, eugenik, abortmotstånd, nedvärdering av icke-heterosexualitet, djurförtryck och misantropisk ekofanatism. Vetenskapliga kunskaper är inte värda ett smack så länge de tillämpas av personer med smutsiga värderingar.

Fil. delning

2009-02-09T00:12:00.005+01:00

Fritz-Anton Fritzson hette en filosofistudent som redan närmat sig rävstatus på institutionen när jag kom i kontakt med honom i samband med gruppövningar i den grundkurs i teoretisk filosofi som jag vid tillfället läste. Han hade en behaglig framtoning och fick bra kontakt med flera av oss betydligt färskare studenter. I en något alkoholpåverkad diskussion efter en avslutande kurssittning framkom det att hans pågående arbete handlade om möjligheten för upprätthållandet av ett anarkistiskt samhälle baserat på kontraktualistisk etik. Något som vid det tillfället lät intressant eftersom Hobbes med samma etiksyn kommit fram till ett helt annat samhällsideal.

När samma dubbelfritz nu lanseras som upphovsrättens försvarare i Sydsvenskans specialare om ämnet framstår hans filosofi som en betydligt mer slätstruken historia, då försvaret av upphovsrätten i sin nuvarande form (även om han inte är helt okritiskt inställd till denna) grundar sig i en klyschig liberal rättighetsetik. För mig framstår argumentet dock mest som en reductio ad absurdum av en sådan etik, då den inte förmår att beakta värdet i den enorma tillgänglighet för kulturprodukter som tekniken har gjort till ett faktum, och som inte alls nödvändigtvis är oförenligt med att upphovsmän i rimlig utsträckning kompenseras för sitt arbete.

Kontraktsetik går ut på att utifrån rådande omständigheter skapa avtal (d.v.s. "kontrakt") mellan människor som är utformade så att samtliga inblandade gynnas, för att på så sätt förbättra situationen för var och en allteftersom de ingår nya avtal. Översatt till fildelningsfrågan har vi just nu ett tillstånd där fildelning är ett faktum, med all glädje och allt tandagnissel det medför för de inblandade. Om upphovsmän inte tjänar tillräckligt mycket pengar i den situationen är då lösningen för dem att upprätta kontrakt, som rimligtvis bör ingås med konsumenter som har tillgång till fildelning. För att konsumenterna ska acceptera detta kontrakt måste det i sin tur förbättra deras egen situation, d.v.s. inte inskränka deras tillgång till kulturutbudet, utan ge dem något utöver den. Hade Fritzson hållit sig till en sådan etik, med alla brister den än må ha, så hade han alltså antagligen kommit fram till roligare slutsatser.

Äktenskapande

2009-01-25T15:48:00.004+01:00

Året är 2009 och hela Sveriges riksdag är enad om att införa samkönade äktenskap. Hela riksdagen? Nej, ett litet parti gör envist motstånd in i det sista. När de övriga allianspartierna har släppt sin motion som i det närmaste är identisk med oppositionens förslag, lämnar det lilla partiet in sin egen, där de föreslår att äktenskapsbegreppet tas bort ur lagtexten och ersätts med en civil giftermålsbalk. En lösning som verkar modern och värdig ett sekulärt demokratiskt samhälle.

Men så lätt låter sig inte alla luras. Eftersom partiet som lagt motionen heter Kristdemokraterna och syftet med den är att undvika lagstiftning om samkönade äktenskap så måste den ju vara dålig. Därmed var belackarnas Finn Fem Fel igång.

RFSU skriver:

Kd:s motion påminner om RFSU:s förslag om civilrättslig registrering. RFSU vänder sig dock starkt emot kd:s intentioner att stryka ordet "äktenskap" ur lagstiftningen i syfte att beröva ordet dess juridiska betydelse så att bara en religiös innebörd kvarstår, och att därmed göra gällande att det är förbehållet heterosexuella par.

Själv tror jag inte att makten över språket ligger hos politikerna i den utsträckning RFSU tycks mena. Och även om den gjorde det så borde deras makt vara större över ord som finns i lagtexten än över ord som inte gör det. För de allra flesta svenskar är inte heller äktenskapsbegreppet något de i första hand skulle definiera varken i juridiska ("det skriftliga sammanförandet av inkomster och utgifter") eller religiösa ("föreningen av en man och en kvinna i efterliknandet av den heliga treenighetens förening av människa och gud") termer, och det känns aningen barockt att påstå att trossamfund skulle få monopol på det.

HBT-sossarna i sin tur vänder sig uppenbarligen mot ordningsföljden i ett inlägg med rubriken "Först könsneutralt äktenskap - sedan civiläktenskap!". Där skriver de:

Allas rätt till kyrklig vigsel i den egna hemförsamlingen bör garanteras.

Några rader längre ner skriver de emellertid:

Det är i längden inte rimligt att staten fattar beslut om hur kyrkor skall agera.

I längden alltså, uppenbarligen inte just nu. Undrar om det inte är första gången som KD är före sin tid. Mitt förslag är att något av riksdagspartierna lägger en motion som är identisk med KD:s, som sedan röstas igenom av alla partier utom KD. Då kan alla vara nöjda.

Tack till Anders för sammanfattningen och inspirationen.

Ge dom våld

2009-01-22T00:40:00.004+01:00

I Hockeykväll för ett antal år sedan uttalade sig experten och f.d. elitserietränaren Niklas Wikegård om det nödvändiga i att fysiskt markera mot spelare i motståndarlaget som gör sig skyldiga till våldsamma angrepp på det egna lagets spelare. Ställd inför frågan om detta är något som han även skulle rekommendera i rollen som tränare för småkillar svarade han nekande, med hänvisning till att det finns något som heter moral och etik då man har med barn att göra.

Att de platser där elitspelare håller till bör vara arenor helt befriade från moral tycks dock inte Wikegård mena, att döma av det han skriver på sin blogg några dagar efter de svenska Småkronornas finalförlust mot Kanada i årets junior-VM. Klart och tydligt uttrycker han sin ovilja att acceptera att kanadensarna inte skyr några medel för att vinna, något som i matchen tydligast manifesterades genom de upprepade pååkningarna som den svenske målvakten Jacob Markström utsattes för.

Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev det statslösa tillståndet av mänsklig tillvaro som ett eländigt ”allas krig mot alla” orsakat av människans ofrånkomligt själviska natur. För att komma bort från detta var det nödvändigt att tillsätta en envåldshärskare med uppgiften att skydda människor från varandra. Översatt till hockeytermer blir envåldshärskaren domaren och eftersom vi har att göra med en lagsport, där inga motivationer existerar utöver de gemensamma för laget, måste en individ i Hobbes’ teori representeras av ett lag. Laget som agerar på det sättet är, om vi får tro Wikegård, Kanada. Utanför regelbokens och domarens makt finns det inga gränser för vad de kan ta sig till för att vinna. Är vinsten av att köra på motståndarmålvakten större än förlusten av att sitta av straffet för det så finns det inget som hindrar dem. Om dessutom domaren inte sköter sin uppgift med att beivra förseelsen (vilket också är något som Wikegård hävdar) är det fritt fram för dem att upprepa den.

Och varför skulle kanadensarna inte få göra så? Rubriken på Wikegårds inlägg, Skilda värderingar, skvallrar om hans svar på frågan, likaså hans uttalande om vilka signaler matchen sänder till allmänheten. Vad han syftar på är idén om fair play, de tävlandes skyldighet gentemot sporten de utövar att respektera dess regler för att därigenom upprätthålla sin idrotts värdighet. En tanke som kanske (även om jag lämnar det osagt) är starkare rotad i den svenska idrottskulturen, med sin historia av idrotten som folkrörelse länge utövad för intrinsiska mål (d.v.s. för sportens egen skull) snarare än för yttre belöningar. Enligt denna uppfattning är det alltså inte fritt fram för utövare att utnyttja brister i regelverket och domarens uppmärksamhet för att vinna, då man genom detta agerande inte uppfyller sina skyldigheter gentemot själva sporten. Fostrade i den svenska idrottskulturen är det så Småkronorna spelar.

Många av de situationer där man ställs inför moraliska beslut har formen av ”fångarnas dilemma”, d.v.s. att ett egoistiskt handlande gynnar individen som utför det, men i ännu högre utsträckning skadar övriga inblandade, vilket medför att det bästa för kollektivet är om alla väljer bort det egoistiska alternativet. Sällan är exempel på detta så tydliga som inom idrotten. Tänjer du på reglerna lite mer än din motståndare kan du vinna fördelar som ökar dina chanser att vinna. Men tänjer hon tillbaka måste du tänja ännu mer för att återerövra fördelen. Går detta för långt är sporten illa ute – den kan bli farlig för sina utövare, få dåligt anseende i samhället och komma bort från att vara en mätning av de krafter den varit avsedd att mäta.

Var gränsen går innan det har gått för långt är dock svårare att säga. I Wikegårds och Småkronornas ögon är den uppenbarligen passerad av de kanadensiska juniorerna. Men att en sådan gräns inte skulle existera för kanadickerna är föga troligt. Det var trots allt de som en gång uppfann sporten, och att se den bli nedsmutsad torde vara det sista de önskar. Frågan är om inte hemmablindhet (som naturligtvis inte är ett fenomen begränsat till Kanada) hindrar dem från att se det. Målvakten Markströms smällar från hemmaspelare avfärdades i kanadensiska medier som ”filmningar”. På så sätt slapp man undan att ifrågasätta det egna lagets respekt för spelet.

1988 dömdes den koreanske boxaren Park Si-Hun som segrare i Seoul-OS efter att i finalen ha blivit närmast pulvriserad av amerikanen Roy Jones Jr. Hela världen fördömde det uppenbarligen genomkorrumperade domslutet, men kanske är det nu läge att omvärdera det koreanska agerandet som med all sannolikhet var bakomliggande. Fyra år tidigare i Los Angeles hade nämligen koreanska boxare vid upprepade tillfällen blivit bortdömda mot amerikaner. Följderna av situationen blev att ett, kanske välförtjänt, löjets skimmer kastades över boxningssporten, hela domarsystemet gjordes om till nästa olympiad, och Roy Jones Jr. blev utsedd till hela spelens bäste boxare och kunde sedermera gå vidare till en framgångsrik proffskarriär. Alla tycks vara vinnare.

För den svenska ledningen gäller det därför kanske att ställa sig frågan om man verkligen ska vända andra kinden till när motståndaren inte ser bjälken i sitt eget öga. En pååkning på den kanadensiska målvakten hade dels utmanat domaren att vara konsekvent i sin bedömning – antingen fortsätter han låta de situationerna passera eller så får de svenska protesterna efteråt verklig substans – dels kunnat öppna ögonen på kanadensarna för hur spelet urartat och tvinga dem att lägga sig på en mer acceptabel nivå framöver. Att besvara motståndarnas tjuvknep med samma mynt kan alltså både vara en möjlig väg för att bryta de svenska ishockeylandslagens förlusttrend mot Kanada, och ett med konsekventialistisk etiksyn fullt legitimt handlande.

En brasklapp får emellertid läggas in för att dessa förväntat goda konsekvenser är begränsade till idrottsarenan. Skulle ett svenskt lag som spelar på det här sättet sända vettiga signaler till landets befolkning? Kommer de inblandade spelarna bli missanpassade för samhället och föräldrar inte våga sätta sina barn i hockeyskola för att de är rädda att "öga för öga, tand för tand" ska läras ut? Mitt svar på den frågan är att en filosofiskt grundad konsekvensetik troligtvis är bättre än den dubbelmoral Wikegård förespråkade i det här inläggets inledande citat.

Adjö till ännu ett år

2009-01-02T14:41:00.004+01:00

Även om det kanske inte syntes så tydligt bloggvägen var 2008 ett tämligen stort år för mig. Ett år då jag någonstans mellan moralfilosofi och datorseende började skönja en väg till framgång och självförverkligande, samtidigt som jag för den sociala bitens räkning började med att jobba på bakiskafé och slutade med att dansa sambo. En rättvisande bild av det kan troligtvis inte heller erhållas genom en sammanfattning av mina förehavanden på dessa sidor, och samma sak gäller möjligheten att betrakta det hela genom filtret av ett tema.

Det närmaste man kan komma det senare konceptet är att konstatera att 2008 har varit ett år då jag läst mer än någonsin tidigare sedan jag började i den grundskola som släckte min låga för lärande istället för min törst efter kunskap. Och det verkar bli i den änden som jag får börja om jag ska få något sagt om året som gått. Här är lite av vad jag har blivit road och klok på:

Om friheten av John Stuart Mill
En rätt mysig skrift, emellanåt kallad "liberalismens bibel", av en till börden skotsk 1800-talsman som talar sig varm för vettiga rättigheter.
Världens mått av Daniel Kehlmann
En vetenskapshistorisk roman om vad som händer när man sätter två av 1700-talets största genier på samma ställe.
Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricmont
En uppgörelse med intellektuell ohederlighet och ordbajsdyrkan inom den postmodernistiska världen, som borde vara obligatorisk läsning för alla som vill slänga sig med dess termer utan att göra sig förtjänta av vuxenblöjor.
Dagbok från Berlinolympiaden 1936 av Barbro Alving
Hitlers spel genom Bangs lins i nyutgiven sammanställning, enormt underhållande i sin pricksäkerhet och de hisnande generaliseringarna.
The Mathematical Universe av Max Tegmark
Den helgalna teorin om allting signerad en världsberömd kosmolog tillika inspirerande sommarpratare som även fått mig att dissa Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken så till den milda grad att jag åker till Kastrups Curlinghall och iförd frack genomför en turnering med ett lag under namnet The Malmö Interpretation.

Gott nytt!

Eric och jag

2008-12-03T23:22:00.002+01:00

En gång i tiden sände SVT en brittisk animerad TeVeserie som verkligen kunde göra en illa till mods. För er som av någon anledning har glömt den så är det här mannen jag kan identifiera mig med bäst som min tillvaro är just nu.

Skyttar, stolar och stenar

2008-12-02T21:56:00.008+01:00

Sydsvenskan rapporterar nu att det är fullt möjligt för en människa att identifiera en främmande kropp som sin egen blott genom överföring av visuell information. Och från att skaffa en ny kropp på låtsas är kanske inte steget långt till att göra det på riktigt, något som Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini i en av den svenska idrottsfilosofins klassiker tyckte att kvinnliga idrottare borde tillåtas göra för att på lika villkor kunna tävla mot män, en idé som ånyo är uppe och diskuteras. Samtidigt verkar tävling på lika villkor ha blivit en realitet för funktionshindrade i kampen om bragdguldet. Jag tycker verkligen att Jonas Jacobsson förtjänar priset, även om det känns lite som om motsvarande pris i USA på 50-talet hade tilldelats en duktig basebollspelare i någon av negerligorna.

Däremot har Sydsvenskan inte skrivit en rad om mitt curlinglags framgångar i division 2 Sydsverige under den gångna helgen, detta trots att vi ställde upp med ett lag där flera olika kön, åldrar och häntheter var representerade, i en sport där jag vid andra tillfällen deltagit i tävlingar där även ett antal nationaliteter, funktionshinder och (inte minst) ännu fler åldrar förekommit. Ibland är det nästan som om alla mina intressen kan reduceras till transhumanism och curling.

Dagens diagram II

2008-11-17T16:10:00.002+01:00

Politik för olycka

2008-11-10T17:07:00.003+01:00

För dagens stolpskott står Sydsvenskans opinionssida. Så här kan det låta när Björn Ramel svamlar om lyckans intåg i politiken:

Men en politisk ordning där ”lyckomaximering” blir ett självändamål förskräcker. Inte minst för att det pekar mot mer politisk inblandning i privatsfären. Om ett nytt piller skulle göra oss lallande lyckliga, vore det bra att massutdela ett sådant? Tveksamt. Livets nyanser är en del av dess värde.
Lyckans vetenskap tycks dessutom behäftad med en osäkerhet som gör att den kan användas för allehanda politiska syften. Både skattesänkare och skattehöjare har något att hämta.
Pengar är inte allt. Men det är inte den flyktiga euforin heller.
Marknadsekonomi erbjuder många fördelar. Bristen på utopiska visioner, och friheten att välja sin egen lycka, hör dit.

Redan Aristoteles konstaterade på sin tid att lycka inte är ett värde bland andra, utan ett slutgiltigt och i sig självt tillräckligt värde som inte behöver leda till något ytterligare. Om inte lyckomaximering bör vara ett självändamål kan det således inte vara ett mål över huvud taget. Och om medborgarnas lycka inte är ett mål för politiken, då går politiken någon annans ärenden än medborgarnas. Vad är då myten om något större och viktigare än medborgarna själva om inte något slags utopi?

Går man vidare till nästa mening i citatet räcker det med att se tillbaka till 1800-talet då John Stuart Mill i vad som ofta kallas liberalismens bibel framhävde hur individens frihet är en förutsättning för lyckan hos allmänheten. Att hänvisa till den verkar dock överflödigt eftersom inläggets författare två rader senare förnekar just det han sagt. I finanskrisens tider är det därtill nästan komiskt hur han på grunder av områdesforskningens trovärdighet kan ifrågasätta lyckans inblandning i politiken samtidigt som ekonomisk tillväxt står på nästan samtliga partiers agenda.

Snack om piller som gör oss "lallande lyckliga" och "den flyktiga euforin" visar bara att han inte har någon aning om vad lycka innebär och vad som kvalificerar det som eftersträvansvärt. Därmed inte heller sagt att politiker alltid har det, och om det varit tydligare att det var mot den punkten som kritiken riktades så hade jag inte heller behövt skriva det här. Jag blir bara trött på att folk utan grundläggande kunskap om etik och värdefrågor öppet kan få leka experter och uttala sig fritt i ämnet på seriösa forum. Det är som om jag skulle bjudas in till Agenda för att förklara hur bankerna ska komma på fötter igen.

Halal-Hamilton

2008-11-10T14:47:00.003+01:00

Sedan Carl Hamiltons utbrott mot muslimska programledare som vägrade ta honom i hand har reaktionerna varit många. Bäst sammanfattas läget i Sydsvenskan av Pernilla Ouis, vars pricksäkerhet kanske bekräftas bäst av det faktum att såväl vänner som kritiker av islam tycks vara oeniga om huruvida programledarna är goda representanter för religionen. Personligen tar jag avstånd från några av Hamiltons val av uttryck men uppskattar annars det rakryggade i hans uppträdande som har lett till att den här debatten väcktes. Mer typiskt svenskt hade varit att hålla tyst och le ett ansträngt leende mot kvinnan som inte tar emot ens hand, och därmed låta en kulturell avgrund breda ut sig. Det går knappast att komma undan med hänvisning till religiösa skäl när dessa inte hindrar andra, bekännande till samma tro, från att handla annorlunda.

Raserat rasmotstånd

2008-11-03T22:41:00.004+01:00

Redan dagen före Filosoficirkelns föredrag med en av mina gamla favoritföreläsare (som givetvis ska prata om sitt paradämne) bjöd SVT på ett vetenskapsmagasin i samma anda. I Vetenskap som utmanar utreddes frågan om betydelsen av människoraser. Det var imponerande hur en orädd, okonstlad och osvensk programledare på bara en halvtimme lyckades enas med både en genforskare med hängivet motstånd till rasklassificering och varenda tittare om nödvändigheten i att inte låta rädsla för dåliga ideologiska vibbar stå i vägen för den kompletterande medicinska forskning, utgående från mänskliga rasskillnader, som behövs för att åstadkomma en höjning av den medicinska standarden för underrepresenterade folkgrupper. Att vetenskap och politik bör hållas isär behandlades som en självklarhet.

Allting verkar så mycket lättare när man är dansk. Minns att detta var landet som gav oss Negermagasinet.

Sport är snyggt

2008-10-23T11:43:00.004+02:00

När två av ens nyhetsbrevsprenumerationer oberoende av varandra tipsar om samma föredrag så borde det räcka för att dra slutsatsen att det handlar om något som passar en som handen i handsken. Ändå läste jag vidare för att se vad det var och när det skulle äga rum. Den 29 oktober på Filosofiska föreningen i Lund ska jag bli salig på Art and Aesthetics in Sport av Stephen Mumford.

Stoppa inkräktarna!

2008-10-12T23:15:00.007+02:00

Jag har på senare tid lagt märke till hur flera av våra städer intagits av kolossala varelser som

utgör en livsfara för alla som kommer i deras väg,
har en vokabulär begränsad till utstötanden av ett läte som närmast kan översättas med "fuck off",
sover på gatan utbredda så att de tar upp löjligt mycket plats,
konstant ger ifrån sig giftiga kroppsutsöndringar.

Vissa påstår t.o.m. att det är människor som kontrollerar dessa groteska bestar. Jag undviker emellertid alltid ögonkontakt som skulle kunna bekräfta det påståendet, då jag befarar att en sådan vetskap för alltid skulle utradera den smala strimma av hopp som jag hyser för människosläktet.

Det är skillnad på människor och människor

2008-10-06T01:02:00.004+02:00

I syfte att undvika en alltför mästrande ton i föregående inlägg sparade jag mitt avfärdande av abortmotståndarnas käpphäst, människovärdesprincipen, tills nu. En genomgång av MRO:s mycket ambitiösa argumentation visar också att det är där och endast där det brister. Deras grundläggande premisser lyder som följer:

(1) Människan blir till vid konceptionen.
(2) Människovärdesprincipen: Varje människa har ett stort värde och samma värde som varje annan människa.

Eftersom kopplingen mellan de två är lätt att ifrågasätta bör man ställa sig frågan: vet organisationen verkligen vad en människa är? Betrakta vilka egenskaper hos "människan" i (1) som gör den premissen sann. Egenskapen att vara en biologisk organism med viss artklassifikation tycks här vara avgörande för vad som utgör en människa, då detta är precis vad som uppstår vid en konception, medan exempelvis potentialen att utvecklas till en fullfjädrad person finns redan hos varje hypotetisk kombination av könsceller. Men stämmer premiss (2) med denna definition av människa? Svaret måste rimligtvis vara nej, då arttillhörighet inte kan betraktas som en moraliskt relevant egenskap (om utomjordingar kom till vår planet så skulle namnbrickor med titeln "Homo sapiens" knappast ge dem skäl att vara snälla mot oss), och samma stora värde knappast kan tillskrivas alla organismer. "Människovärdesprincipen" blir med ovanstående definition med andra ord inte vettigare att åberopa än t.ex. "maskrosvärdesprincipen". Då skulle MRO:s fortsatta argument kunna lyda:

(3) Ogräsrensning är att ta livet av ogräs
(4) Maskrosor är ogräs (från klassificeringen)
(5) Ogräsrensning är att ta livet av maskrosor (från 3 & 4)
(6) Att utan moraliskt tillräckliga skäl ta livet av maskrosor är att bryta mot maskrosvärdesprincipen (tillämpning av 2)
(7) Ogräsrensning som sker utan moraliskt tillräckliga skäl bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 5 & 6).
(8) Många ogräsrensningar saknar tillräckliga moraliska skäl (ny premiss)
(9) Många ogräsrensningar bryter mot maskrosvärdesprincipen (från 7 & 8)
(10) Att bryta mot maskrosvärdesprincipen är att göra något som är moraliskt fel (implicit i premiss (2))
(11) Därför är många ogräsrensningar moraliskt fel (från 9 & 10)

Ett lite oförskämt reductio ad absurdum får pryda slutsatsen. För klädsamhetens skull bör emellertid tilläggas att människovärdesprincipen inte alls behöver vara felaktig med en annan definition av människa, vilket också kan implicera att vissa fall av aborter faktiskt kan vara föremål för moraliskt tvivel. I övrigt är det imponerande hur mycket av poängen med Petra Östergrens antologi kan förbigå en gammal sovjetfeminist med huvudet ordentligt nerkört i sanden.

Aborträtten behöver frisk luft

2008-10-05T22:37:00.004+02:00

Det färska interna motståndet mot ingrodda feministiska uppfattningar manifesterades i veckan under en abortdiskussion i SVT:s Debatt. Att ämnet legat till sig under närmare trettio år av moralisk självgodhet blev nästan obehagligt tydligt när Mats Selander, ordförande för en grupp strikta abortmotståndare, konsekvent kunde framföra starka argument som få deltagare kunde värja sig mot. Utifrån sin grundläggande ståndpunkt – människovärdesprincipen – kunde han enkelt bolla undan de flesta invändningar han ställdes mot:

att visa bilder på lemlästade aborterade foster är befogat om det är i syfte att förhindra vad man uppfattar som ett folkmord (däremot är det ett svagt argument eftersom fostret knappast bryr sig om hur blodigt det ser ut efter sin död),
att en kvinna blivit utsatt för våldtäkt och incest kan aldrig rättfärdiga hennes handling att bringa en annan individ om livet,
det faktum att han inte är kvinna har förstås ingen som helst relevans för argumenten.

Ska man argumentera mot en så övertygad och insatt debattör måste man naturligtvis angripa själva den princip han förfäktar, för att på så vis underminera hela resonemanget. I fallet människovärdesprincipen är lydnaden att alla människor har ett mycket stort värde, vilket låter trevligt men i grunden är ganska ihåligt. Om någon, nästa gång aborträtten ifrågasätts, viftar med ett försvar som stjälper hela den principen så kommer det med all säkerhet gå bättre, och förhoppningsvis dyker det också upp fler tillfällen. Ty mycket stora förtjänster för mänskligheten skulle kunna göras ifall ett starkt försvar för aborträtten kunde formuleras och få det ofrivilliga barnalstrandet att minska världen över.

M-B-E:s sats

2008-10-01T00:45:00.009+02:00

Män i mängder

2008-09-29T16:26:00.005+02:00

En av många saker som hänt i de senaste dagarnas mediabrus är att det riktats feministisk kritik mot sd. Samtidigt tycks sd vara ett av få politiska partier som vill agera mot det manliga hedersrelaterade våld och förtryck som pågår även bland invandrargrupper i dagens Sverige. Hedersvåld utan specificerad kulturell hemvist mot (utöver kvinnor) såväl hbt-personer som män i allmänhet behöver man dock inte söka sig till mindre ansedda organisationer för att hitta folk som vill göra upp med.

Till att börja med vill jag framhålla att jag är helt enig i frågan om att mäns våld är ett allvarligt samhällsproblem och att långsiktiga karaktärsbyggande åtgärder för att stävja det är en idé som mycket väl kan vara riktig. Men är det, t.ex. i fallet med våld mot hbt-personer, mer relevant att kritisera maskulinitetskultur i Sverige som helhet än att – utifrån det faktum att det var invandrare som begick misshandeln under EuroPride – rikta kritik mot vissa former av patriarkal utländsk kultur?

Jag presenterar här ett tankeexperiment: Låt säga att Sverige verkligen gör en insats för att gå till botten med problemet med manligt våld och att detta också lyckas, med en tillfredställande minskning av antalet fall. Utgå även ifrån att Sverige fortsatt kommer att ha en invandring av folk från tidigare nämnda patriarkala kulturer. När slutar det då vara första prioritet för samhället att betrakta problemet som ett generellt mansproblem, för att istället lägga mer vikt vid att se till att de som invandrar hit anpassar sig till den förbättrade utopisvenska mansrollen?

Det går att argumentera för att den gränsen redan är passerad. Och oavsett vilket, varför måste det vara så att den ena åtgärden utesluter den andra?

Jag talar ut

2008-09-28T23:18:00.005+02:00

Implicita associationstest är en rätt häftig grej. De kan avslöja fördomar som man knappt visste att de existerade, och andra som man aldrig skulle erkänna att man har. Mina resultat visade att jag hade medelstark automatisk preferens för vita framför svarta, viss preferens för Sverige framför USA och unga framför gamla, samt en viss tendens att koppla samman män med naturvetenskapliga ämnen och kvinnor med humanistiska. Lite mer smickrande är att jag inte har någon märkbart negativ inställning till homosexuella (åtminstone så länge det rör sig om flator).

Konsumtionskritik på utdöende?

2008-09-28T14:54:00.004+02:00

På den internationella protestdagen mot masskonsumtionen tänker auktionsgruppen hitta på något.

Nu sällar sig tydligen även Lunds fältbiologer till de som sätter sig på tvären över En köpfri dag.

Du kan (inte?) lita på mig

2008-09-21T14:18:00.004+02:00

Från fejan får jag regelbundet utskick från en applikation som meddelar hur jag ligger till i jämförelse med mina vänner. Inte sällan lyder de ungefär som följer:

STRENGTHS:

most trustworthy
most creative
person with the best hair

WEAKNESSES:

most outgoing
most reliable

I ungefärlig översättning är jag alltså värd att litas till, men inte att litas på. Jag kanske borde börja sälja begagnade bilar?

"Jag förstår inte vad folk menar när de säger att politik är tråkigt"

2008-09-19T21:53:00.002+02:00

Stewart igen. Och jag kan inte få nog.

Nej, jag säger nej

2008-09-10T19:25:00.004+02:00

Alltsedan jag och min barndomsvän köpte "Nej till EG"-knappar på Folkfesten bara för att något år därefter med besvikelse få folkomröstningsresultatet klargjort genom en annan barndomsväns (iförd Lejonkungen-keps) högljudda anförande på skolgården, har inte EU-frågan väckt så mycket mer engagemang hos mig. Det var först när jag blev uppmärksam på den opinionssvängning i frågan som var på gång i det som sedermera kom att bli mitt gröna parti, som ett visst intresse väcktes till liv igen. Även om frågan fortfarande knappast är den som ligger mig varmast om hjärtat (pragmatisk, oöverskådlig och bygger på omöjliga framtidsprognoser), har jag sedan beslutet om medlemsomröstning varit helt inställd att låta min åsikt, som nu även får en kort motivering, räknas.

Min första tanke när jag läste vad Freddie W skriver om hur hans bekantskap med Anders W har kastat om hela hans uppfattning om miljöpartiet, var att det faktiskt är svårt att inte älska ett grönt parti så som Anders framställer det. Även om jag, med mitt ganska annorlunda perspektiv, långt ifrån alltid är överens med honom i sakfrågor, så är hans visioner lika bländande oavsett varifrån man tittar på dem. Och i riktningen mot de visionerna ingår ett fortsatt svenskt EU-medlemskap. Saken är klar för mig. Grönt är sällan så skönt som genom Anders "Nej till utträdeskravet" Wallner.

Idrottsdebatten går vidare

2008-09-08T15:57:00.004+02:00

Idrotten blir för många en frizon från krångliga jämställdhetkrav och ett rum för ohämmad dyrkan av (maskulin) styrka.

Det konstaterandet avslutar GP:s recension av Karin Grahns avhandling om genus i tränarutbildningsmaterial, som även finns tillgänglig i sammanfattning. Och visst finns det en poäng i det uttalandet, även om idrotten ibland får oförtjänt mycket skäll och att det faktiskt ofta är lättare att vara feminist bland sportfånar än sportfåne bland feminister, något som Sydsvenskans Anja Gatu både har kommenterat och blivit varse.

Eftersom jag själv nyligen snöat in på ämnet idrottsfilosofi, där framför allt de etiska frågorna står i centrum, inser jag att diskussionen är nödvändig. Men nödvändigt som ett värde för så gott som all etik är också jämlikhetstanken. Varför finns det så uppenbara jämlikhetsproblem inom idrotten? Betraktar man det ovanstående citatet en andra gång så väcks en tanke om att det är just de krångliga jämställdhetskraven som inte intresserar ett visst fragment av idrottspubliken. Istället väljer dessa kanske att följa den allra enklaste jämlikhetsprincipen, om att "den som sig i leken ger, måste leken tåla". Med andra ord: den som väljer att syssla med idrott underkastar sig de universella reglerna för idrotten.

Just här ligger antagligen det verkliga problemet: att idrotten i grova drag är en rakt igenom manlig verksamhet, skapad av män för att utövas av män. Som idrottspedagogen Eva Olofsson drastiskt har uttryckt saken: det finns ingen kvinnlig idrott, utan endast kvinnor i manlig idrott. Frågan är om det ens är möjligt att tänka sig en kvinnlig idrott då en av grundförutsättningarna, nämligen tävlingsmomentet, i sig kan betraktas som manligt. Man kan då börja ifrågasätta hur det över huvud taget är möjligt att uppnå en jämlik idrott.

En lösning vore att, som Kutte Jönsson emellanåt förordar, låta idrottsutövare förbättra sina kroppar på genetisk och/eller teknologisk väg tills gränserna mellan könen är utsuddade. I krönikör Gatus svar på det inlägget förespråkas istället en frihetlig väg, där idrottskvinnors egna val ska staka ut den väg som ger dem bäst möjligheter i sitt utövande.

Själv uppskattar jag snarare idrotten som en frizon från alltför vidlyftiga postmodernistiska inslag i den etiska diskussionen. Relativistiska resonemang blir meningslösa, eftersom ingen kultur kan isoleras från någon annan då internationell tävlan förekommer. Även extrem likhetsfeminism och sociologistiska förklaringar av könsskillnader kommer till korta, och förhoppningsvis kan detta ske till förmån för en konstruktiv global diskussion om hur idrotten kan utvecklas. För moralisk utveckling är något idrotten behöver, så långt tror jag att alla inblandade är överens.

"Män ska vara män"

2008-09-04T15:09:00.004+02:00

Enligt mycket genusteori är det ett tragiskt faktum att vårt samhälle betraktar män och kvinnor som parter i ett motsatsförhållande, något som kraftigt begränsar våra friheter att handla och uttrycka oss som vi vill. Som om inte detta vore illa nog anses dessutom män vara bättre än kvinnor och förknippas därför i högre utsträckning med eftersträvansvärda egenskaper. Jag har därför gjort en lista med några exempel som visar precis hur absurt vårt samhälle är och vilka orimliga förväntningar det ställer på oss.

Män ska vara starka.
Kvinnor ska vara svaga.
Män ska vara smarta.
Kvinnor ska vara korkade.
Män ska ta plats.
Kvinnor ska ge plats.
Män ska inte tänka på sitt yttre.
Kvinnor ska tänka på sitt yttre.
Män ska bestämma.
Kvinnor ska lyda.
Män ska spela boll.
Kvinnor ska inte spela boll.
Män ska vara tappra.
Kvinnor ska vara fega.
Män ska inte vara nördar.
Kvinnor ska vara nördar.
Män ska vara ärliga.
Kvinnor ska vara oärliga.
Män ska vara rättvisa.
Kvinnor ska vara orättvisa.
Män ska ha respekt för kvinnor.
Kvinnor ska inte ha respekt för män.
Män ska vara heterosexuella.
Kvinnor ska inte vara heterosexuella.

Hmm...

Efter vintern blir det sommar (tyvärr)

2008-08-30T22:44:00.004+02:00

Ett ganska intressant sätt att reflektera över medaljtabellen från årets sommar-OS är genom att jämföra den med samma tabell från vintermotsvarigheten för två år sedan. Inte minst för att det ger en ursäkt för att bli sentimental över ljusare svensktider. Nåväl, här följer en sammanfattning av vad jag funnit:

Årets Tyskland är förstås värdnationen Kina, som toppar i slutändan tack vare en diger samling medaljer i underliga grenar. Tyngdlyftning är kanske sommarens bobsleigh.
Årets USA är USA, lika säkert som att Zlatan är Zlatan.
Årets Sverige är minst lika guldgiriga Storbritannien, med (skotten, vad annars?) Chris Hoy som årets Björn Lind.
Årets Korea blir ingen mindre än Jamaica, vars idrottare plockade en oförskämt hög placering bara genom att vara oförskämt snabba, fast utan skridskor på fötterna.
Årets Estland är Slovakien, med guldmedaljer garanterade av samma stolta traditioner i kanot som esterna har på skidor.
Årets Norge är en titel som måste gå till Kuba, som även de slutade på blott två guld i en uppsjö av silver och brons – varav inga i sedvanliga guldkalvar som boxning respektive längdskidor.
Årets Kroatien får bli Zimbabwe. Jag har svårt att bestämma mig om det är lika imponerande att syskonen Kostelić, trefaldiga medaljörer i alpin skidåkning, kan komma ur ett land utan berg som att Kirsty Coventry, fyrfaldig medaljör i simning, kan komma ur ett land utan ekonomi.
Årets Finland måste slutligen bli Sverige – guldlösa efter sju sorger och åtta bedrövelser.

Idrottsfilosofi in da house

2008-08-29T17:31:00.004+02:00

Även om det, åtminstone med internationellt färgade glasögon, var kul att följa de olympiska tävlingarna så var det ändå det intellektuella inslaget i kvällarnas studiosammanfattning som mest av allt öppnade mina ögon och gav de grå cellerna en anledning att återuppväckas. Diskussioner av dagsaktuella ämnen från tävlingarna behandlades ur en biomekanisk, en psykologisk, och en filosofisk synvinkel.

Av personligt intresse var det det sistnämnda angreppet som framför allt fångade mig, inte minst då det var den tidigare uppmärksammade Kutte Jönsson, vars bok jag dessutom hunnit läsa under sommaren, som var ämnets representant i studion. Och en sak som jag redan under läsningen hade konstaterat är att han, när han utelämnar vissa av sina egna åsikter, förtjänar betydligt bättre än de kyliga domar jag tidigare fällt. När hans mer sansade utläggningar tjänar till att skapa intresse för de idrottsfilosofiska frågeställningarna hos den svenska allmänheten, samtidigt som de mer kontroversiella utspelen lyckas väcka debatt i ämnet bland etablerade skribenter, då gör han oss idrotts- och filosofiintresserade en stor tjänst. Problemet för svensk idrottsfilosofi har aldrig varit Kutte Jönsson. Problemet har varit att Kutte Jönsson varit för ensam.

Olympiska intryck från utlandet

2008-08-28T18:11:00.004+02:00

Efter att ha hållit hjärnan hyfsat igång under den första delen av sommaren var det utan större betänkligheter jag kunde låta den förruttna framför merparten av de timmar som SVT sände från OS i Peking. Även om det fanns ljuspunkter i den annars jämngrå svenska medaljdimman så var det kanske mest inspirerande att följa några av våra grannländers öden och äventyr, t.ex.

Danmark, som i en "lånad" kroatisk båt lyckades segla hem guldet i 49erklassen trots ett masthaveri som ledde till fem minuter försenad start i finalseglingen,
Norge, som lyckades ta sig till en sedermera vunnen final i damhandboll genom konststycket att tappa en tremålsledning på de sista 90 sekunderna för att sedan avgöra i den 91:a,
Finland, som sköt sig till sitt första guld efter att ha kammat noll både senaste sommar och vinter,
Island, som erövrade sin fjärde medalj någonsin med sitt vikingablodade herrhandbollslag,
Estland, vars Helsingborgstränade Gerd Kanter tog hem ett väntat guld i diskus,
Lettland, med den förste manlige BMX-mästaren någonsin i Māris Štrombergs, samt
Litauen, som för femte gången i rad fick spela bronsmatch i herrarnas basket.

Envägskommunikation

2008-08-04T00:36:00.003+02:00

Då min blogg har tett sig anmärkningsvärt händelsefattig under sommaren kan det vara på sin plats att fråga mig vad jag har haft för mig som har varit så mycket viktigare än att skriva i den.
Utöver att förstrött tillbringa dagar med de närmaste och käraste på olika håll i Skåne och längre upp på västkusten har jag ägnat en del tid åt läsande av olika publikationer. Det har rört sig om

tidningen, Sydsvenskan heter den
bloggar, i vanlig ordning
filosofisk litteratur, i ämnen som frihet, idrott, kärlek och metafysik

Om något av detta har gått in i mitt huvud så bör det inte omöjligt att det kommer ut igen, och då är ny aktivitet på den här bloggen att vänta. Så vänta bara...

Ny bild

2008-07-23T14:30:00.001+02:00

Det är ju sommar och sånt.

"Nothing but crumpled porn and Ayn Rand"

2008-07-20T19:30:00.004+02:00

I ett avsnitt av Futurama påträffas en underjordisk civilisation, befolkad av mutanter och baserad på allt som spolats ner i människors toaletter. När upptäckarna sedan bekantar sig med detta samhälle konstateras snart att det lokala bibliotekets utbud är begränsat till bättre begagnade ekivoka bilder, samt böcker som Och världen skälvde. Hur den rysk-amerikanska extremindividualistiska filosofen och författarinnan Rands skönlitteratur hamnat i detta sällskap är en intrikat fråga, som dock tycks ha tre möjliga svar:

Det rör sig om sådan dasslitteratur att läsare förpassat den dit den hör hemma.
Den anses vara sådan dasslitteratur att läsare spolat ner den på muggen för att slippa behöva erkänna för bekanta att de befattar sig med den (och eventuellt även, för att fullända porrparallellen, uppskattar den).
Timbro har varit i farten igen.

Kött är inte spenat

2008-07-14T11:23:00.003+02:00

På ett flygblad som min bror i dagarna erhöll från godtycklig djurrättsorganisation, stod det att läsa att mänsklig konsumtion årligen bringar 43 biljoner djur om livet. Han berättade för mig att han reagerat över siffran och snabbt räknat ut att detta varje år skulle motsvara 7000 djur per världsinvånare, d.v.s att för varje människa skulle ungefär tjugo djur om dagen slaktas. Det är så att man häpnar. Jag hade ingen aning om att folk åt räkor så ofta.

Baby Love Child

2008-06-17T19:47:00.003+02:00

En intressant företeelse i svenska språket är existensen av tre snarlika ord, synonyma med spädbarn, som vart och ett avslöjar något om språkbrukarens livsåskådning, eller inställning till de små liven som åsyftas. Vi har

baby, för romantikern,
bebis, för realisten, samt
bäbis, för cynikern.

Illa

2008-06-17T17:09:00.005+02:00

Man vet att det går utför med det här samhället när endast 5 av de 226 (eller 2,2 %) som i senaste riksdagsvalet lade sin röst på Kalle Anka-partiet lyckades stava rätt till det.

Mungon är vår framtid!

2008-06-16T16:34:00.005+02:00

Föreställ er att Sverige står inför ett yttre hot i form av illasinnade ormar. Kloka av erfarenheten från hur mänskligheten tidigare fått hjälp att försvara sig mot sådana inkräktare beslutar riksdagen att införa rösträtt för mungor. För att locka till sig de små krabaternas värdefulla röster inför kommande val skulle då naturligtvis också alla etablerade partier se till att bilda speciella sidoorganisationer för dessa. Vi skulle därmed få se organisationer som

Centerpartiets Mungoförbund
Grön Mungo
Kristdemokratiska Mungoförbundet
Liberala Mungoförbundet
Moderata Mungoförbundet
Mungo-Vänster
Sveriges Socialdemokratiska Mungoförbund

Demokrati är fantastiskt!

Freddi har såklart sjukt mycket viktigare saker för sig

2008-06-13T21:41:00.003+02:00

Det här är ren briljans. Fler kommentarer känns överflödiga.

Stewart for President, Colbert for Vice President

2008-06-13T00:35:00.003+02:00

Om inte vardagkvällarna i TeVerutan blir tillräckligt awesome bara av Jon Stewarts närvaro så brukar Stephen Colbert kunna begrava alla tvivel. Comedy Centrals utbud av bildande politisk satir är på sagolik nivå. Kan det t.ex. bli bättre än så här?

Kolfiberfilosoferande

2008-06-12T17:02:00.004+02:00

Redan för ett år sedan skrev Torbjörn Tännsjö i Aftonbladet om nödvändigheten av att låta amputerade Oscar Pistorius, som på sina kolfiberskenor fullkomligt dominerat handikappfriidrottens sprintsträckor, delta i olympiska 400 meters-lopp mot tävlande som har benen i behåll. När domen i fallet nu slutligen har fallit till sydafrikanens fördel uppmärksammas detta på Malmö högskolas nordiska idrottsvetenskapliga samlingsplats idrottsforum.org återigen ur bl.a. en filosofisk synvinkel, den här gången formulerad av Kutte Jönsson (vars gärningar jag inte alltför sympatiskt kommenterat förr).

Förtjänstfullt tar han sig den här gången emellertid an problem med idrottens regelverk och de gränsbedömningar som får råda där, och framför allt den perceptionsfenomenologiska referensen till utvidgad kroppslighet är värd att begrunda. Tyvärr verkar han aldrig acceptera argumentet om att hjälpmedlen kan ge Pistorius orättvisa fördelar som något annat än förtryckarretorik, eller i bästa fall något som Tännsjö redan avhandlat. Jönssons kommentar inleds med att det internationella friidrottsförbundet på tveksamma grunder tillskrivs diskriminerande och nedlåtande attityder, något som för mig inte gör att han själv framstår som den fördomsfria individ han vill utge sig för att vara. Som Anja säger är ju fördomarna om idrottsvärlden ofta större än fördomarna inom den.

Det slutgiltiga målet med inlägget är att ifrågasätta gränsen mellan "naturligt" och "konstgjort", d.v.s. mellan ben av kött och blod och ben av kolfiber. Vad man kan fråga sig i det läget är varför han samtidigt lägger så stor vikt vid att understryka att idrottsvärldens begrepp är konstruerade, därtill i syfte att diskriminera människor som inte är "normala". När myndigheterna i Folkrepubliken Kina ger ut information om det statsskick de vägrar erkänna brukar dessa bli en orgie i citattecken när beskrivningarna talar om det taiwanesiska "parlamentet", "regeringen" eller "grundlagen". På samma sätt innehåller Jönssons kommentar inte mindre än 58 uppsättningar av sådana tecken. Ibland kan jag inte undgå att få känslan av att målet med hela hans forskarkarriär är att hämnas på idrottsvärlden för att han alltid blev vald sist på gympalektionerna.

Jag saknar fortfarande en analys av hur det olympistiska idealet om framgång genom personliga ansträngningar är förenligt med medverkan av löpare vars snabbhet inte enbart är avhängig muskelbyggande träning, utan även utomståendes ingenjörskonst. Räcker det med att resultaten är jämförbara för att prestationerna ska kunna vara jämförbara? Eller ska vi nöja oss med att resultaten är jämförbara och glädja oss åt den sällsynta händelsen? Leder isåfall inte detta till att vi anammar den nedlåtande inspirerade attityd som Jönsson varnar för? Och inte minst, vad skulle någon som Freddi (med bl.a. en egen karriär inom handikappfriidrotten bakom sig) ha för åsikter?

Fördomar, åsiktsfrihet och minsta motståndets lag

2008-06-03T17:30:00.005+02:00

Fördomar är inte direkt något som brukar ses med blida ögon. Det har sagts att fördomar fördummar, eller rentav förpestar. För att förstå varifrån fördomar förvärvar förmågan att förorsaka fördumning och förpestning får man dock först föras till deras förklaring. En fördom är per definition ett omdöme grundat på bristfällig information. Således borde en ökning av kunskapsmängden räcka för att eliminera de oönskade fördomarna. Fritt åsiktsutbyte anses öka kunskaperna och göra dem bättre underbyggda. Så brukar den rättigheten legitimeras.

Men som vi vet fungerar inte människor alltid på det sättet. Vi har en tendens att följa fysikens lagar och försätta oss i det tillstånd som har lägst energi. Ibland är det bekvämare att hålla fast vid en tveksam uppfattning för att den inte kräver samma mått av självrannsakan. Effekterna av att folk agerar utifrån att ha anammat en sådan uppfattning kan dessutom vara skadliga för allmänheten, vilket kanske anses vara fallet i exemplet med att skylla missförhållanden i samhället på invandrare, eftersom detta kan skapa spänningar mellan befolkningsgrupper. Om skadorna av att släppa en "farligt" bekväm åsikt fri är större än skadorna av att tysta ner den så tycks åsiktsfrihetens legitimitet vara hotad.

Frågan är när man verkligen kan säga att så är fallet, och i just nämnda fall har jag ändå svårt att tänka mig det. Ett bättre exempel som jag kommer att tänka på är diskussionen om klimatförändringarna, där också viss censur av förnekarna förekommer. Men nog är det bekvämare att fortsätta luta sig tillbaka i sin bensinslukande bil och låtsas som om det helt och hållet är naturliga orsaker som ligger bakom att det blir varmare än att anstränga sig för att bidra till det globala målet om sänkta koldioxidutsläpp, oavsett hur osannolik denna uppfattning kan bedömas vara. Låt säga att vi med stor säkerhet visste att Gud skulle straffa oss med att släcka solen om inte 95 % av jordens befolkning offrade sin ena hörntand. Är det då rimligt att ge förnekarna av denna domedagsprofetia fritt spelrum för att predika individens rätt att behålla alla sina tänder, trots att detta äventyrar hela vår fortsatta existens? Det tål att grubblas på.

Stolt svensk

2008-05-25T17:00:00.002+02:00

Som så ofta gick det inte att bli klok på slutresultatet i Eurovision Song Contest, men att det näst högsta antalet röster från svenska folket tillföll det bosniska bidraget var riktigt uppmuntrande.

Knarka för miljön!

2008-05-25T13:27:00.005+02:00

Det ska erkännas att faktorer bortom de mänskliga skadorna utgör svaga argument i droglagstiftningsfrågan. Då det emellertid redan är bevisat att ett stort antal illegala droger är mindre skadliga än alkohol måste jag ifrågasätta vårt samhälles val av denna drog som accepterad på miljömässiga grunder. När man reflekterar över hur mikroskopisk energiförbrukningen vid uppröjandet av förbrukade flaskor efter en av nationens klubbkvällar är, i jämförelse med när enorma mängder glas och vatten transporteras över klotet för att dess befolkning ska få möjlighet att dricka sig otörstig, slås man av vilket enormt resursslöseri detta innebär. Om effekten av litervis med öl kan uppnås genom tabletter med massa i storleksordningen gram så borde det återigen ifrågasättas om illusionen är värd sitt pris.

Eurovisionären har väckts till liv igen

2008-05-20T22:34:00.003+02:00

Även om jag inte följer spektaklet med samma entusiasm som föregående år (och inte kommer ha möjlighet att uppleva finalen i lika fabulöst sällskap) så har jag ändå tvingats kapitulera och släppa fri min villkorslösa kärlek efter att i kvällens första semifinal ha upplevt årets bidrag från Bosnien-Hercegovina:

Nyskapande norgehistoria nyuppsatt

2008-05-19T23:06:00.008+02:00

Lunds Studentteaters uppsättning av Egalias döttrar har ikväll avnjutits av undertecknad. Den kvantitet myror som det litterära verket förmår att sätta i huvudet på sin mottagare är imponerande. Samhället som målas upp kan beskrivas som en spegelvänd karikatyr av ett patriarkat, som hålls samman genom en fundamentalistiskt omfattad övertygelse om det rätta i tillståndet. Frånvaron av jämställdhet bygger i grunden på en frånvaro av förnuft, och förtrycket uppstår inte genom medvetna försök att kuva männen utan genom att den vanliga människans tankeförmåga inte omfattar föreställningar om hur saker skulle kunna vara annorlunda, vilket leder in henne i en övertygelse om att det hon gör när hon upprätthåller könsmaktordningen är det enda rätta. Synliggörandet av detta tillstånd är för mig berättelsens främsta förtjänst.

Bristen i denna framställning är att vårt verkliga samhälles struktur inte tycks vila på ett lika bräckligt fundament. Jämställdhetsorganisationen Mansligan baserar sin övertygelse om möjligheten till förändring på uppgifter om en svunnen tids patriarkala system (något som när det betraktas med deras samhälles ögon höjer på en hel del av dessas bryn), men i vår egen värld är den blotta historiska existensen av matriarkala kulturer högst ifrågasatt. Patriarkat är knappast någon dunkel, ondsint kraft utan något som har uppstått naturligt för att det en gång i tiden har fyllt en funktion (vilket inte är ett försvar för det i nutid). Ett tydligt exempel på hur kopplingen mellan berättelsen och verkligheten blir krystad är i fallet med det uppmärksammade klädesplagget PH, för vilket det är svårt att föreställa sig någon funktion utöver den symboliska.

Ändå tror jag att Egalia än idag kan öppna ögon och hjälpa oss att förstå de mekanismer som leder till ett förtryckssamhälle och hur de kan motverkas. Avslutningsvis får jag medge att mina slutsatser kanske inte överensstämmer med författarens avsikter, men å andra sidan, varför skulle jag bry mig om det?

Om en bok om det politiskt korrekta

2008-05-14T11:29:00.005+02:00

Nödgad att kapitulera inför min nyfikenhet satte jag till slut tänderna i min filosofiföreläsares bok Om det politiskt korrekta från förra året. Syftet med boken är att utreda innebörden av det politiskt korrekta som begrepp, vilka följder den politiska korrektheten har, och i vilka fall dessa kan ifrågasättas på moraliska grunder. Bokens kapitel behandlar ämnen som människoraser, eugenik, objektifiering i samband med pornografi, kvinnors eventuella ansvar för sexuellt våld som de utsätts för, samt det kanske mest givande om tolerans mot hederskulturer. Om en del andra avsnitt tuggar gamla tänkares alster långa stunder utan att komma fram till särskilt mycket så är det sistnämnda klart och tydligt i hur det kommer fram till sina slutsatser, därtill utan att författaren (till skillnad från vissa andra PK-kritiker) blir provocerande. Ämnet är dessutom i högsta grad aktuellt, inte minst efter senaste tidens rabalder i F!.

I korthet utgår författaren från exemplet med mordet på Fadime och redogör för den allmänna inställningen, även bland relativister, att fördöma motiven bakom det. Han tar upp vilka svårigheter detta medför, och även vad som i grunden är problematiskt med relativism – att en handling per automatik skulle vara rätt för att en person eller grupp anser att den är rätt. Jag skulle själv kunna tillägga att det inte finns något som säger att en existerande moralisk regel nödvändigtvis måste vara genomtänkt. Det enda som krävs för att en föreställning ska kunna existera är att den har fungerat i tillräckligt stor utsträckning för att de som omfattat den skulle kunna överleva, om än i misär. Människans beskaffenhet som gruppvarelse är dessutom inget som uppmuntrar individen att ifrågasätta de normer som gäller i hennes omgivning. Och detta i sin tur betyder naturligtvis inte att vi inte bör ifrågasätta dem, såväl inom vår egen kultur som inom andra. Även när detta leder till slutsatsen att vissa kulturer kan betraktas som moraliskt högre stående än andra, d.v.s. det som ibland kallas för "kulturrasism". Jag skulle dock snarare kalla det för att sätta människors värde framför konstruerade gemenskapers.

Slutsatsen blir att jag kan rekommendera en dos Egonsson till den som vill se kritik mot det politiskt korrekta framförd på ett mer politiskt korrekt sätt.

Alla talar svenska

2008-05-08T23:26:00.005+02:00

Språk – såklart alltid ett intressant diskussionsämne som folk har åsikter om. Efter att ha hört kommentatorerna fullkomligt vräka ur sig de satser med dissonant språkmelodi som bara en SM-final i basket kan inbjuda till har jag svårt att ta in budskap som det här. Det kanske är en högst personlig uppfattning att inblandandet av engelska ord, med bibehållet uttal, i svenska språket är att jämställa med att låta en banjo spela några av tonerna i en melodi som i övrigt framförs på nyckelharpa, men det tycks även finnas andra betänkligheter med den rådande språkutvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om svenska språket här, ett inlägg som förvisso även tar avstånd från toppstyrning av språk. Men är anglifieringen verkligen uppkommen ur allmänhetens behov av språklig funktionalitet? Snarare kommer den via media och inflytelserika samhällsklasser, och jag skulle hävda att den motverkar språkets tillgänglighet om det också ska behövas engelskkunskaper för att förstå vad som talas mellan människor i Sverige. Att låta direktiv med folklig förankring vägleda utvecklingen vore helt klart att föredra. Gärna så att tillämpning av etymologisk stringens och skandinavisk inspiration uppmuntras vid bildning av nyord. Det bästa vore kanske om personer med engelska som modersmål lite oftare kunde påpeka för svenskarna hur löjligt deras engelska uttal är.

Men kanske vore det allra värsta för språket att, vilket artikelskribenten hemfaller åt, låta den politiska korrektheten styra. Att det skulle finnas ett samband mellan bevarandet av ett språks egenart och inskränkt nationalism är högst tveksamt när man betänker att japanskan är ett av de språk som har tagit in flest lånord samtidigt som det japanska samhället har rykte om sig att vara bland de mest uteslutande för främlingar.

Missbruk beivras

2008-05-04T22:45:00.004+02:00

Myndigheterna börjar ta i med hårdhandskarna mot droger i både vårt eget land och det östra grannlandet, med dramatiska följder. Riktiga finnar använder sig ju inte av fjolligt svenska rusmedel. Och här i Sverige fyller vi våra bilar med sprit när vi har varit på kontinenten, för att supa skallen av oss på helgerna. Inget tramsande med blad kommer på fråga. Samtidigt har man såhär roligt på Jamaica:

Religionskritikerna var bättre förr

2008-05-03T00:16:00.003+02:00

Temakvällen med evolutionsbiologen Richard Dawkins dokumentärer om religion har just gått i repris i SVT Kunskapskanalen, och road som jag är av religionskritik satt jag bänkad. Precis som John Safran använder han sig av uppseendeväckande reportage och skjutjärnsjournalistik, och i likhet med David Hume satsar han på att kasta sig in i uppgiften med en vass penna först. Tyvärr gör han det utan vare sig Safrans underhållande inlevelse eller Humes argumentativa skärpa och pålästhet. Som den kommenterande Lundabiskopen Antje Jackelén påpekade verkar Dawkins helt oinsatt i såväl religionshistoria som nutida teologi. Att han därtill väver in kvasifilosofi i den naturvetenskapliga världsbild han vill förmedla samtidigt som hans darwinistiska beskrivning av etik är oanvändbar som ersättning för en religiöst grundad dito gör att han tappar ytterligare trovärdighet. Budskapet i hans dokumentärer missar målet på ungefär samma sätt som Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta och lämnar mest efter sig tankar som "Okej, jag ska inte bli porrskådis. Inte religiös fanatiker heller, tror jag."

The power of PK

2008-05-02T12:53:00.004+02:00

Efter att ytterligare ha funderat över artikeln som jag nämnde igår (och som Elin kommenterat idag), slår det mig att införandet av nya härskartekniker för att beskriva upprätthållandet av den politiska korrekthetens högsäte i samhällsdebatten kanske inte är nödvändigt. Det verkar räcka kort och gott och väl med de gamla vanliga:

Osynliggörande var precis vad Sverigedemokraterna utsattes för inför senaste riksdagsvalet, något som i efterhand konstaterades vara ett misslyckande.
Förlöjligande uppnås vanligtvis genom att tillskriva sådana partier extrema och uppenbart absurda åsikter som de inte har.
Undanhållande av information är precis vad det är fråga om i det här fallet.
Dubbelbestraffning kan ta sig uttryck som att anklaga invandringskritiker för att motarbeta mångfald i samhället samtidigt som försök att peka på skillnader mellan kulturer avfärdas som gud vet vad.
Påförande av skuld och skam är ungefär vad anklagelser om främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och nazism innebär.

Precis som i andra sammanhang kan verkställandet av dessa ske helt omedvetet, och oftast är det antagligen grundat i oviljan att ifrågasätta något djupt liggande känsloargument. Förhoppningsvis är detta något vi är på väg bort från, för att istället inrikta oss på vad som kan ge den största möjliga hjälpen till det största möjliga antalet. Naturen kan aldrig ha hunnit ge oss de känslomässiga intuitionerna för att föra en optimal flyktingpolitik, och det som inte ger mest hjälp ger onödigt lite hjälp.

Opinionen skapar klimatförändringar?

2008-05-01T23:28:00.005+02:00

Nyss avslutade Debatt i SVT uppgav i programmets elfte timme att det är 91 % av de svarande som tror att medierna mörklägger sanningen om det mångkulturella samhällets baksidor, detta efter en diskussion orsakad av Gunnar Sandelins artikel för några veckor sedan. Även om jag egentligen inte gillar opinionsbaserade beslut i empiriska frågor blir det uppenbart att bilden som medierna målar upp inte överensstämmer med gemene mans uppfattning, och utan att fälla någon övrig kommentar så tycks, om siffrorna är representativa för landets befolkning, en allvarlig trovärdighetskris vara nalkande. Många tecken pekar nu på att debattklimatet är på väg att förändras till något som är öppnare och mer tolerant för marginaliserade åsikter och verklighetsbeskrivningar, inte minst efter en månad som även bjudit på Marias beundransvärda insats i Vellinge. Förväntansfullt ser jag fram emot en sådan utveckling.

Spöklik växelverkan

2008-04-30T22:34:00.004+02:00

Idag är det siste april, som alltid är en väldigt festlig dag i Lund. Även jag har fått det riktigt livat. När jag skulle betala för en flaska mineralvatten möttes jag av en ovilja att ta emot en av mina enkronor, då den inte kunde identifieras korrekt. Vid närmare undersökning visade den sig vara från 1933, komplett med porträtt av V-Gurra och citat av hans valspråk Med folket för fosterlandet. Hur den tagit sig från mellankrigstiden till min plånbok är dock ett mysterium.

Maria Ferm is shit?

2008-04-29T08:55:00.007+02:00

Det skulle jag aldrig påstå, utan återger bara den lite olyckliga adressen till Anders inlägg om Grön Ungdoms språkrörs debatt mot SDU:s ordförande Erik Almqvist om flyktingars vara eller icke vara i Vellinge.

Till att börja med kan konstateras att det var väldigt bra av Maria att ta den här debatten, det främjer demokratin (och retar alltid upp någon vänsteraktivist) med ett öppet åsiktsutbyte. Det är inte heller dumt att invända mot den extrema flyktingpolitik som förts av moderaterna i kommunen och som Sverigedemokraterna nu var på plats för att backa upp. Att testa de argument i invandringsfrågor som är så väl accepterade internt på en publik bestående av människor med andra bakgrunder, är också en bra idé.

Liksom språkröret själv är Anders nöjd med hennes insats och övertygad om överlägsenheten i de argument som hon framförde. Den samlade allmänna opinionen (låt vara att en markant del av den kan tänkas ha ingrodda sd-sympatier) tycks dock vara enig om att Almqvist avgick med en tämligen klar seger. Eftersom en politisk debatt bör betraktas som en uppgörelse i retorik så kan inget annat än majoritetsuppfattningen vara avgörande för vem som har vunnit, och jag ska därför inte uttala mig i den frågan. Ett försök till bedömning av logiken i argumenten, i avsikt att bortse från partisympatier och rent övertalningsmässiga aspekter, ska jag däremot ge mig på:

Debatten inleds med en diskussion om segregation där Maria framför ståndpunkten att Vellinge är segregerat, i den mening att den kulturella sammansättningen i kommunen inte avspeglar övriga Sverige, och tar upp några problem som detta leder till. Almqvist kontrar med att en ekonomisk jämförelse mellan Rosengård och Vellinge avslöjar vilken typ av segregation som är värst. Han saknar dock belägg för sitt påstående att Vellinge är i samklang med det svenska majoritetssamhället (något som knappast heller det politiska läget i kommunen ger honom), och det faktum att en annan typ av segregation är värre innebär inte att någon form av segregation är bra.
När frågan gäller hur brottsstatistiken i Malmö hänger samman med invånarnas kulturella bakgrund så gör sig Maria skyldig till modern härskarteknik genom att beskylla sd för "kulturell rasism". Att den som intar en sådan position dessutom ger uttryck för en självmotsägelse har jag redan bevisat.
Även när kostnaden för invandring avhandlas tycks Maria säga emot sig själv när hon förnekar att flyktingmottagning är en förlustaffär för kommunerna samtidigt som hon försvarar att man aldrig får sätta pris på ett människoliv. Almqvist avfärdar båda dessa påståenden som verklighetsfrämmande genom att peka på hur samhället fungerar. Maria tycks inte ha något att sätta emot, och det är ganska intressant att flyktingfrågan tycks vara den enda där vi gröna accepterar idén om obegränsade resurser.
I övrigt kan noteras att diskussionen övergår till att handla om arbetskraftsinvandring och att debattanterna blir uppmärksammade på denna avvikelse från det för dagen tänkta ämnet, men att Maria trots detta återvänder till frågan i sin slutplädering. Något irrelevant kan tyckas, och vinkar om en brist på hållbara motargument i det ämne som egentligen skulle avhandlas.

Maria Ferm visar stort mod när hon ställer upp på en debatt inför publik där majoriteten är genuint oenig med henne, och några av hennes brister i framförandet kan ursäktas av dessa omständigheter. Överlag blir dock få av Erik Almqvists argument kullkastade, och den punkt där en lucka i hans resonemang kunde skönjas förblir oangripen. Här var det video.

Sanningens sannolikhet

2008-04-22T21:59:00.004+02:00

Kanal 5:s underhållningsprogram Sanningens ögonblick diskuteras idag på Sydsvenskans kultursidor. Precis som krönikören är jag fascinerad över hur dess intåg i tablåerna kan förändra den allmänna uppfattningen om sanning från något postmodernistiskt svajigt till den glasklara operationella definitionen att sanning är det som inte ger utslag på en lögndetektor. Särskilt när den (optimistiskt) uppskattade testsäkerheten på 97 % innebär att det över programmets 21 frågor ändå är 47 % sannolikhet att den kommer göra misstag. Inte oväntat är detta precis vad "maskinjäveln" anklagas för av en deltagare i det första programmet. Kanske behövs det en lögndetektor åt lögndetektorn också?

Med fiender som oss behöver Sverigedemokraterna inga vänner

2008-04-16T13:41:00.007+02:00

Tänk er ett land där den förhärskande uppfattningen är att det inte råder några skillnader mellan de grundläggande värderingarna hos befolkningen i det landet jämfört med resten av världen, varför man inte heller ser något hinder för att tillåta fri immigration. Uppfattningen bygger på att man i det här landet inte är så noga med Humes lag, och därför har omfattat föreställningen att deras världsbild följer logiskt ur principen att alla människor har samma värde. Om jag nu vill flytta till detta land, men inte delar deras uppfattning om globala skillnader i grundvärderingar, då har jag enligt dem även tagit avstånd från principen om alla människors lika värde, då detta resonemang är ekvivalent med föreställningen om härledningen för deras världsbild. Och eftersom jag inte delar denna högst grundläggande värdering är de likaledes högst tveksamma till att släppa in mig i landet...

Detta verkar, att döma av vad som utspelats inom partiet under de senaste dagarna, vara vad som väntar om 'de Gröna skulle komma till makten i Sverige. Rasmus och Maria yrkar på uteslutning för René Lundström, partiets representant i Svedalas kommunfullmäktige, med anledningen av den egna motion om individuell utvecklingsplan för invandrare som han har föredragit framför att ge stöd åt det föreslagna avtalet med Migrationsverket.

"Vi ser inte invandring som ett problem" är miljöpartiets lagom bekväma hållning utåt. Det är dock ungefär som att säga till en villrådig väljare, som själv har upplevt baksidorna och undrar vad politikerna ska göra åt dem, att "om du tror det så har du fallit för den främlingsfientliga retoriken, och då ska du inte rösta på oss. Då vet jag ett mycket bättre parti för dig...". Detta parti tar såklart med glädje emot sådana erbjudanden (blogglänk):

René borde nog ta en funderare över om det inte finns ett annat parti som inte idkar åsiktsdiktatur och kränker den faktiska betydelsen i ordet demokrati. Ett parti som inte sysslar med sådant trams är Sverigedemokraterna.

Sydsvenskan citerar Rasmus med orden "Hans åsikt i flyktingfrågorna är inte viktigare bara för att han har kommit från ett annat land". Det är förvisso sant, men vad som däremot är viktigt är de lärdomar övriga inom partiet kan dra från Lundströms och andra invandrares erfarenheter. Istället vill man röja honom ur vägen medan man fortsätter förundras över att inte lyckas locka fler medlemmar ur invandrargrupperna, trots att man har en så "bra" integrationspolitik på programmet.

Sofistikerad sportdiskussion

2008-04-13T23:04:00.002+02:00

– Per Ledin, Andreas Jämtin, Mats Sundin, Daniel Sedin, Thomas Rhodin... varför finns det så många hockeyspelare med namn som slutar på -in?
– Kanske för att det finns många svenska efternamn med den ändelsen.
– Varför finns det då inga fotbollsspelare med namn som slutar på -in?
– Tja... John Hedin? Elfsborgs målvakt?
– Elfsborgs? Närdå?
– Jaa, ganska nyligen, ett par säsonger sedan.
– Menar du Johan Wiland?
– Så hette han ja.

Årets bästa citat

2008-04-13T10:21:00.005+02:00

Vad säger de egentligen? Rosengård?

– Min bordsgranne vid gårdagens sittning på Östgöta Nation, efter att fracksällskapet i samma lokal just utbringat en bordsskål.

Celebert sällskap

2008-04-11T00:36:00.003+02:00

Och på samma sätt som mitt curlingmanskap i tisdags kunde titulera oss bäst i södra Skåne, kan nu även Malmö Redhawks stoltsera med motsvarande titel för ishockey. Grattis!

Godiskulregn och salt bombning?

2008-04-09T11:55:00.007+02:00

Skärpning Karamellkungen! Om någon borde stämma dem så är det jag, för att de snodde ett av mina gamla smeknamn.

Revanschens timme

2008-04-08T23:49:00.003+02:00

Starkt längtande efter en riktig framgång bar det idag åter av till Tårnby, där jag för ganska precis ett år sedan hade förlorat Malmö CK:s klubbmästerskapsfinal efter en rafflande uppgörelse. Årets klubbmästerskap hade hittills bjudit på en sanslöst tät grundserie, som hade sållat det rutinerade gardets agnar från vetet i de två nybildade lagkonstellationerna med färskare namn och yngre blod. Inte förrän efter den näst sista matchen stod det klart att finalen skulle komma att spelas mellan First Ladies och mitt lag med det något olyckliga namnet Stone Krashers.

Precis som föregående år öppnade vi finalmatchen starkt. Ett misstag av motståndarlaget i första omgången gav oss läge att dra in vår sistasten för fyra poäng. Fem poäng blev resultatet efter att jag istället valt att försöka en avancerad klyvning för att även få in en av våra stenar framför boet, en uppgift som vår fjärdespelare exekverade med den äran. Efter detta blev matchen aldrig särskilt spännande, utan vi lyckades försvara och utöka vår ledning under återstoden av matchen. Slutresultatet blev 12-4 efter en komiskt tillkommen stöld av en etta i slutomgången, och äntligen kan jag titulera mig nåt. Kapten för södra Skånes bästa curlinglag, typ. Yes!

Snarare fortsatt smygdrift än bombastisk återkomst

2008-04-07T23:55:00.005+02:00

Kvällens nyzeeländska dokumentär om kärnkraft gav tyvärr inte mycket mer upplysning än att den hopplöst infekterade debatten inte är begränsad till Sveriges gränser. Samma onyanserade åsiktsuppdelning tycks dominera även i övriga världen, och dokumentären lyckades sällan lyfta sig över ett opartiskt men tillika oresonligt perspektiv, där skrämselpropaganda varvas med förnekanden av riskerna.

Att ett påstående upprepas tillräckligt många gånger gör det inte till en sanning. Särskilt inte när det motsatta påståendet samtidigt upprepas lika många gånger.

Inför inte ett förbud mot sexuella övergrepp på djur!

2008-04-06T12:26:00.004+02:00

Enligt Djurens Rätt kommer inte en enda riksdagsledamot den 9 april att rösta för ett införande av förbud mot sexuella övergrepp på djur, och med anledning av detta anordnar de en protestaktion. Argumenten är att det i nuläget inte är möjligt att straffa någon för övergrepp mot ett djur om det inte kan bevisas att djuret har lidit, och den allmänna principen att djur inte ska betraktas som sexuella objekt.

Självfallet ska djur inte utsättas för onödigt lidande, men i vilken utsträckning är det meningsfullt med en uppdelning av övergreppen mot dem i kategorierna sexuella respektive icke-sexuella? Jag tvivlar på att särskilt många djurarter har förmåga att känna sig sexuellt utnyttjande, och därmed är det svårt att ge principen stöd utan att hänvisa till transcendenta värden. Risken är att införandet av ett förbud skulle bottna i människors obehag inför andras sexuella beteende, och det känns inte helt eftersträvansvärt.

Fyra kalorier fullpackade med energi

2008-04-04T00:05:00.005+02:00

En av många saker man upptäcker när man tjuvtittar på webbcastade sändningar av amerikanska TeVekanaler som visar prisbelönt politisk satir är att det i detta fantastiska land säljs 5-timmars energidryck, som till skillnad från vanliga energidrycker inte är fullpackad med onyttigheter som orsakar en krasch efter en timme utan tvärtom innehåller inget socker alls och endast 4 kcal. Alltså ger drycken en effekt på hela 0,8 kcal/h, vilket motsvarar ganska precis 4,65 watt. Detta tycks åtminstone räcka för att hålla hjärtat igång.

Den ologiske ateisten

2008-03-26T23:08:00.004+01:00

Oavsett vilken tro de förespråkar så har jag inte mycket till övers för sådana som värderar sin egen religiösa uppfattning högre än andras. Som om det inte räckte med deras tendens att knyta vaga positivt laddade begrepp till sig så liknar mycket av vissa organisationers retorik den från följande ordväxling:

– Hej, jag är Bosse, den ologiske ateisten. Jag är en bättre människa än du eftersom du är kristen och kristna har gjort en massa hemska saker i religionens namn.
– Men det var andra kristna, inte jag.
– Du förstår dig uppenbarligen inte på religion.

Europe's Greatest Hits

2008-03-25T15:49:00.004+01:00

Här kommer en snabb resumé av min nyss genomförda Europaresa, i form av fem topphändelser från Nederländerna respektive Berlin.

Topp-5 Nederländerna

1990s konsert i Haag med efterföljande igenkänning, utgång med bandet och övernattning på deras hotellrum.
1990s konsert i Amsterdam, på gästlistan och än en gång en kväll som slutade på bandets hotellrum.
van Gogh-museet, resans kulturella inslag.
Popocatepetl i Haarlem, mexikansk restaurang med god fajitabuffé och en gullig kypare.
Turkpizza med sallad, fedepuligt.

Topp-5 Berlin

Min favoritkvinnis från senaste Emmabodafestivalen, att återse och klubba med.
Våra värdinnor och deras (mestadels bög-) kompisar, för häng och mera klubbande.
Äga dansgolvet på ZMF med min T-Qualizer.
Bussburen snabbsightseeing, så att man fick se Brandenburger Tor och sånt.
Turkpizza med sallad och kycklingkebab, och DET är najs.

Respass för dumheter

2008-03-03T17:43:00.003+01:00

Cyklande i det iskalla hällregnet på väg från polishuset i Lunds absoluta utkanter, där jag just sett till att jag ska slippa bli papperslös under mitt stundande Europaresande, slås jag plötsligt av en idé:

Jag vet! Jag tar Södra vägen bort till Planetstaden, sen Tornavägen därifrån upp till Mattehuset, och sen åker jag hem till Vildanden via Kung Oscars bro. Så får jag en runda runt stan.

Ibland är det tur att jag inte följer alla mina korkade impulser.

Inget kunde paja flytet

2008-03-01T23:30:00.003+01:00

Vissa dagar tycks allt stämma. När jag idag för fjärde gången skulle föreställa ansvarig för Blekingskas bakiskafé Någorlunda stod tre sorters paj på menyn: broccoli- och tomatpaj, laxpaj samt (klassikern) tacopaj. Efter förra veckans nachofiasko behövdes det en uppryckning för att vi skulle kunna hålla modet och redovisningstakten uppe, och jag och min teologistuderande medarbetare sökte hjälp från högre makter. Och som vi blev bönhörda. Om det inte var nog med en aldrig sinande ström av gäster, med hela menyn inom sina önskemåls omfång, så kom pajgudarna att även på liten skala spela oss rakt i händerna:

Köttfärsen blir oväntat otillräcklig, vilket förorsakar ett sent inhopp av tacoquornfärs – som gör succé. Lyckas inte bara utgöra fullgott substitut utan blir även efterfrågad för sina egna egenskaper. Till råga på detta blir polkagriskakan, som var mitt eget förslag, tillräckligt populär för att röna uppskattning, men inte för populär för att det inte ska bli något över till oss hårt slitande tjänstemän. Välförtjänt efter att ha jobbat 22-04 under natten och fått harva mellan 9-17 idag.

Awesome to the max

2008-02-27T18:26:00.005+01:00

På jakt efter något som, med kursen i moralfilosofins historia numera bakom mig, kunde stilla min törst efter mer Mill snubblade jag över en Facebook-klubb med namnet Jon Stewart, John Stewart, John Stuart Mill... all awesome. Inspirerad av denna dröjde det inte länge innan jag formulerat min egen teori för utilitarism:

An action is considered good insofar as it promotes global awesomeness.

Det har därför blivit min moraliska plikt att servera er den här bilden:

Homoerotik VIII

2008-02-20T22:58:00.002+01:00

Hon är en sån buskälskare att hon kanske skänker en en en.

OBS!

2008-02-19T23:07:00.002+01:00

Min bror meddelar att ett nytt nummer av Voice of Friendship (utgiven av The Chinese People's Association for Friendship with Foreign Countries) har anlänt.

Dissad distinktion

2008-02-19T00:59:00.001+01:00

Propositionen till helgens riksårsmöte för Grön Ungdom (vilket jag tyvärr missade) om att stärka 'de Grönas jämställdhetspolitik genom att bli ett uttalat queerfeministiskt parti, har kritiserats av mindre queera medlemmar. Eftersom jag själv inte kunnat ta del av denna proposition i sin helhet så vet jag inte i vilken utsträckning den tar ställning för likartstänkande och distanserar sig från särartsfeministers synsätt, men måhända är det så hett och brett med queerfeminism att man nästan kan bortse från den aspekten. Jag undviker tills vidare att uttala mig.

Under de senaste dagarna har jag dock försökt gräva ner mig i kollisionen mellan likarts- och särartsfeminism utan att bli så mycket klokare. Enligt omniscienta Wikipedia går likartsfeminism ut på att skillnaderna mellan könen i första hand är socialt konstruerade och måste motarbetas för att de tvingar in individer i begränsande roller, medan särartsfeminism betonar att könen är av naturen skapade olika, men att det faktum att de kompletterar varandra innebär att bådas sysslor är lika viktiga och att traditionella kvinnosysslor behöver uppvärderas. Hur båda inriktningarna kommer undan med att bryta mot Humes lag, vilken säger att värderingar inte kan härledas ur rena fakta, är bortom mitt förstånd och gör att jag inte känner mig tillfreds med uppdelningen. Det borde vara en helt annan sak att uttala sig om varför samhället ser ut som det gör och hur man anser att det borde vara.

Hur jag än resonerar kommer jag till slutsatsen att ett hybridtänkande är nödvändigt i den första frågan. Ur ett evolutionsperspektiv finns det ingen anledning till varför män och kvinnor i grunden skulle ha identiska egenskaper. Allt bottnar i den fundamentala skillnaden mellan att bära på ett enkelt slags könscell, som endast innehåller genetisk information, och att bära på en tyngre könscell som även består av de byggstenar som organismen kommer att bestå av. Sen är stenen i rullning. Någonstans för några tusen år sedan blir människorna bofasta och det moderna samhällets utveckling sätter igång, med följden att könen utifrån sina egenskaper tilldelas olika roller. Den biologiska utveckling som skett sedan dess (där visserligen de som passat in i rollerna bör ha gynnats) får betraktas som marginell p.g.a. den korta tidsrymden, utan könsrollerna måste snarare ha utvecklats som en del av samhället.

Faktum är dock att denna ursprungliga rollindelning i viss utsträckning även kan ha motarbetat av naturen givna skillnader. Någon gång i samma veva tycks det (i vissa kulturer) monogama äktenskapet uppstå, vilket tvingar mannen att ta större ansvar för sin avkomma och därmed begränsar hans möjlighet till sexuella utsvävningar. Skillnaden att kvinnor i allmänhet är mer selektiva med partners kan därmed svårligen ha samma förklaring som de i stycket ovan nämnda könsrollsskillnaderna, eftersom denna egenskaps utveckling snarare bör ha gått i rakt motsatt riktning. Således borde extremformer av både biologism och sociologism vara ute på hal is.

Även när det gäller diskussionen om hormoners inverkan på mänskligt beteende så landar jag i samma konklusion. Eftersom de allra flesta är överens om att de två könen är begåvade med olika könsorgan vilka producerar hormon i olika koncentrationer så är denna skillnad svår att bortse ifrån. Undersökningar visar t.ex. att kvinnliga individer med höga nivåer av manligt könshormon uppvisar mer maskulint beteende, och att, som vissa sociologister vill få det till, dessa effekter kan förklaras som någon slags omedvetet hormonnivåanpassad fostran är ungefär lika befängt som att påstå att det bara är människors förväntningar på alkohol som gör dem berusade. Exemplet visar dock på samma gång att män och kvinnor är lika såtillvida att de reagerar likartat på samma substans. Frågan är dessutom i vilken utsträckning man kan säga att en människas verkliga identitet utgörs av de substanser hon utsätts för.

Den slutliga invändningen mot detta kan vara något i stil med att dylika observationer inte ger tillräckliga belägg för en uppdelning, eftersom skillnaderna bevisligen är större inom än mellan grupperna. Förhoppningsvis har min filosofiföreläsare en gång för alla gjort upp med detta politiskt korrekta nonsensargument i inledningen av en uppmärksammad artikel där han talar sig varm för rasbiologi:

Men det måste väl gälla för väldigt många biologiska klasser, som vi betraktar som helt legitima, att variationen av egenskaper kan vara större inom klassen än mellan de olika klasserna? Ta exempelvis artklassifikationen. Vi skiljer mellan människa och orangutang. Det faktum att det finns en skillnad mellan dessa arter som har biologisk betydelse (de kan bland annat inte skaffa fertil avkomma med varandra), behöver inte förhindra att egenskapsskillnaden är större inom dessa arter än mellan dem. Egenskapen längd är ett exempel. Vi vet att människor kan vara allt från en och en halv till två meter långa utan att det är något konstigt med det. Orangutanger kan i sin tur ha en kroppslängd på allt mellan 1,25 och 1,8 meter. Det verkar alltså fullt möjligt att den genetiska variationen vad gäller denna egenskap är större inom var och en av arterna än den är överlag mellan dem.

Men som sagt, detta har ingen som helst betydelse för vilken strävan som är den rätta. Som John Stuart Mill (ursäkta namedroppingen) påpekat kan inte naturen betraktas som en förebild för hur människan ska leva, eftersom den inte tar hänsyn till begrepp som lycka. Det finns inga rationella skäl att hålla kvar människor i ett fack bara för att deras gener har placerat dem där, och kanske även får dem att tro att de blir lyckliga av att stanna i det.

Min lilla feminist

2008-02-13T00:03:00.000+01:00

Användandet av diminutiva attribut på personer kan i många fall uppfattas som lite gulligt och rart. I andra sammanhang kan det betraktas som något helt annat, översittarfasoner eller i värsta fall härskarteknik. Inte minst gäller detta när attributet appliceras så att det ger en till synes oönskad allvarsdämpande effekt på sitt subjekt. Trots det kan jag, kanske p.g.a. att min mognadsnivå inte är förbi stadiet av onödiga provokationer, inte få mig till att ge upp uttryck som älsklingsveganputte eller min lilla feminist.

För faktum är att jag nog behöver en liten feminist. En samvetsröst som sitter på min axel och påminner mig om att inte låta min övertygelse om sakers tillstånd stiga mig åt huvudet och leda in mig i ett narcissistiskt tillstånd där jag utan eftertanke spottar ur mig dryga utlåtanden förklädda till skämtsam internkritik, som sina goda avsikter till trots kan uppröra människor. Något slags nödvändig provokation för att slippa de onödiga alltså.

Äg-onsson

2008-02-10T12:42:00.000+01:00

I kölvattnet av att ha gått från studier av den teoretiska filosofin till dess praktiska motsvarighet har jag haft lyckan att ställas inför en föreläsare som med sällan skådad entusiasm lotsar oss igenom moralfilosofins historia. Efter tips från en kursare fick jag dock reda på att vissa människor är mindre roade:

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

Efter en genomgång (med många ord i versaler eller inom citationstecken) av föreläsningens innehåll görs läsaren varse den fasansfulla implikationen av resonemanget den bygger på:

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt “egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: “det allmännas bästa”.

Jag har alltså, i den offentligt finansierade högskolan av alla ställen, lärt mig hur lätt och rätt för mig det är att uppnå oinskränkt makt, bara jag kan visa att placerandet av mig i en sådan position sammanfaller med något av befolkningens gemensamma mål. Hoppsan, att jag inte tänkte på det från början. Men så är nog inte etisk egoism riktigt min grej heller, jag har insett att om jag väntar mig att själv få ut något av mina handlingar så slutar det bara med att jag blir besviken.

Det framgick sedermera att även från helt andra håll har föreläsaren stött på mothugg. En recensent av hans bok Om det politiskt korrekta skriver följande:

I sin iver att göra upp med den politiska korrektheten (vad det nu exakt är för någonting) går Egonsson vidare och diskuterar huruvida en kvinna som blir våldtagen har ett eget ansvar beroende på hur hon klätt sig och agerat. Han tar följande exempel: Om en kvinnlig kriminalvårdare ordnar en fest där hon är ensam vårdare och strippar inför de intagna (samtliga grova sexualbrottslingar) är hon då helt fri från ansvar om någonting händer? Författarens föga överraskande svar är nekande. Varför väljer man ett så skruvat scenario om inte för att få chansen att lufta unkna värderingar som dessvärre redan finns på alltför många håll inom rättsväsendet?

Det är ändå lite respekt att doktorera i praktisk filosofi och ge ut fem böcker bara för chansen att få lufta unkna värderingar.

C-tyg

2008-02-06T12:38:00.000+01:00

Ytterligare ett problem med det nuvarande systemet är att inte ens enskilda kursbetyg är särskilt talande, eftersom kriterierna för dessa inte enbart omfattar kunskaper utan också utgör någon slags klumpsumma av vad eleven presterat. Som om inte detta var raffinerat nog så kan vissa eftersträvansvärda egenskaper i olika utsträckning dessutom ingå i flera kursers betygskriterier.

Låt b₁, ... b_m beteckna betygen i olika kurser och a₁, ... a_n beteckna olika egenskaper som är relevanta i den betygsgrundande bedömningen. Den utsträckning i vilken egenskap a_j påverkar betyget i kurs b_i ges av koefficienten c_ij, i = 1, ... m, j = 1, ... n. Som exempel ges betyget i kurs b₄ av

b₄ = c₄₁a₁ + c₄₂a₂ + c₄₃a₃ + ... + c_4na_n.

På matrisform kan detta samband skrivas som

b = Ca

där en antagningsenhet kan ha kännedom om betygsvektorn b, medan egenskapsvektorn a är den som ger värdefull information om den sökande och kan fås genom invertering av matrisen C. Ekvationen har dock ingen entydig lösning om m < n, d.v.s. antalet ekvationer (en för varje satt betyg) är färre än antalet obekanta variabler. Fram för fler betyg alltså!

Pumpan saknas

2008-02-06T01:28:00.000+01:00

En sak som är lite tråkig med att vara jag just nu är att min älskade vän Mette har farit till Costa Rica där hon ska tillbringa det närmaste halvåret. Som om jag inte har hyllat henne nog tidigare så kan jag ta det stämningsfulla tillfället i akt att specificera några av de avtryck hon har gjort i mitt liv.

Precis som med de flesta andra av mina betydelsefulla bekantskaper så började den här på det mest underliga tänkbara sätt. Tidpunkten är våren 2006 och jag ringer sent på kvällen upp och väcker en människa jag träffat en gång några månader tidigare, hastigt men uppenbarligen tillräckligt lustigt för att göra ett intryck, och som aldrig har gett mig sitt nummer. Kommer av mig i luren totalt när jag inser vad jag håller på med, men får ändå en sms-kontakt inledd med personen, som dagarna senare frågar om jag ska på Belle & Sebastians konsert på KB. Jag svarar jakande och föreslår att vi träffas vid detta evenemang.

Konserten på KB förlöper utan att något möte sker, trots upprepade sms från min sida. Jag lägger tankarna på detta åt sidan och riktar istället min energi mot dansgolvet för resten av aftonen. Där får jag en annan dansant själs uppmärksamhet och roar mig i resten av rytmerna med detta sällskap, som även ber om mina kontaktuppgifter innan våra vägar skiljs åt. På vägen hem från lokalen tar jag emot ett sms från personen jag ursprungligen skulle ha träffat, som ber om ursäkt för att ha lämnat sin telefon i sin i garderoben inlämnade jacka.

Nästa dag, när jag befinner mig på verklighetsflykt i Simrishamn, fortsätter kontakten med ännu ett sms där jag tillfrågas om det var jag som dansat med avsändarens kompis Mette. Och resten är, som man som sagt säger, historia.

Sedan vår bekantskap inletts var det första avtrycket hon gjorde att motivera mig att åka till det årets Emmabodafestival, bara genom att vara där som en av många smått bekanta personer. Även om vårt umgänge inte bestod i så mycket mer än att strax framför Annika Norlin och Maia Hirasawa dansa ändan av oss till Billie the Vision & the Dancers så var festivalen, med de minnesvärda spelningar och eskapader som ägde rum där, en av få saker som höll mig flytande under hösten.

Tack vare personer jag träffat genom henne på festivalen och de jag träffade genom dem i andra sammanhang, började så smått något som liknade ett socialt liv växa fram med en helt ny lokal bekantskapskrets, där jag antingen direkt eller indirekt kände alla personer genom Mette. Även så framträdande figurer som världens bästa misslyckade festivalflört, min alldeles egna sju år yngre dubbelgångare, och den i vars armar jag tillbringade den lyckligaste månaden i mitt liv, har hon orsakat mitt sammanstrålande med. Om jag inte träffat henne hade jag kanske fortfarande varit en missanpassad 171:an-pendlande teknologfesthängare som pratar med fler nya människor på en utekväll i Trollhättan än under ett helt år i Malmö och Lund.

B-tyg

2008-02-05T00:03:00.000+01:00

Ärligt talat kan jag inte påstå att jag bryr mig speciellt mycket om betyg i skolan ges tidigare, senare, i fler eller färre steg. Oavsett vilket så tycks inget göra någon skillnad i slutändan, då alla ämnens finskaliga eller fulskaliga bedömningsparametrar räknas samman till en klumpsumma som inte säger mer än hur ens personliga egenskaper passar in i mallen för vad skolan efterfrågar, och därefter får avgöra ens livsöde. Är du riktigt duktig i grundskolan så har du chansen att bli frisör.

Vissa sliter hårt, lägger ner tid och offrar sina fritidsintressen för att få bra betyg som de i vissa fall använder för att komma in på eftertraktade utbildningar. Att en del sliter ut sig kan användas som argument för att lägga ner systemet och stoppa betygshetsen. Själv gjorde jag i brist på motivation knappt en enda läxa från fyran fram till sista året på gymnasiet (bortsett från att lägga någon minut på att plugga in glosorna till tyskan), gick ut högstadiet med blygsamma 205 poäng men lyckades på något vis skrapa ihop tillräckligt bra omdömen på gymnasiet för att komma in på den civilingenjörsutbildning som jag inte haft några större svårigheter med att ta mig igenom de första tre åren av och som troligtvis kommer ge mig ett välbetalt jobb när jag är färdig.

Är det rimligt att somliga ska behöva slita arslet av sig för att få ihop betyg som i bästa fall gör att de kommer in på utbildningar som leder in i arbetslöshet, medan andra vaggas in i ovanan att sitta av lektionerna och gå sysslolösa under stora delar av sin tid för att senare kunna håva in en massa pengar genom att dricka kaffe på möten och räkna ut saker på datorer hela dagarna? Väck med betygen och gör skolan till en plats som tar vara på elevernas styrkor och intressen!

Mörrum revisited

2008-02-04T22:58:00.000+01:00

Tillbaka från en framgångsrik laginsats med tre segrar på fem matcher under den andra division II-omgången i Mörrum finner jag en artikel från ett tidigare uppgör, som jag även bloggat om. Den här gången lyckades vi utöver det ungdomliga hemmalaget även besegra det betydligt äldre som slutade på tredje plats, dessutom helsingborgarna som nu på bortaplan verkade vara ordentligt ute på hal is. Tyvärr räckte inte dessa resultat längre än till att försvara vår näst sista plats i sammandraget. Inom kort bör detta vara dokumenterat här. Förhoppningsvis stundar revansch och ett annorlunda slut på artikeln om avgörandet i årets klubbmästerskap.

Här kommer mamma

2008-01-31T00:08:00.001+01:00

Man kan tolka det som att min mor har svårt att släppa taget när hon börjar läsa en kurs i genuspsykologi på universitetet i Lund i samma veva som båda hennes söner flyttar hemifrån för att studera vid just det lärosätet.

Vem bryr sig om vad folket tycker?

2008-01-23T12:00:00.000+01:00

I dagarna kunde man läsa om en opinionsundersökning som förtäljde att 48 % av svenskarna är positiva till nybyggen inom kärnkraft, medan blott 39 % är negativa. Sämre på att förtälja är den huruvida det syftas på utbyggnad eller ersättning av uttjänta reaktorer, men uppenbart är att opinionen har svängt sedan en folkomröstning för sisådär trettio år sedan.

Oavsett vilken av opinionerna man hänvisar till i sin argumentation för kärnkraftens vara eller inte vara så är man ute på hal is. Frågan är för komplicerad för att avgöras av folkliga majoritetsbeslut, då den fullständiga uppsättningen konsekvenser av att ha eller vara utan kärnkraft är okänd för många. Förespråkare är ofta inte särskilt pålästa eller intresserade när det gäller uranbrytningens miljöpåverkan medan motståndare har en tendens att vara ogrundat optimistiska i fråga om hur energin från kärnkraft ska kunna ersättas. Strävan att påverka opinionen leder till att många tvivelaktiga argument (t.ex. om klimatpåverkan) kommer fram i debatten, och som tillhörande den kritiska massan är jag bekymrad över bristen på nyansering.

Kärnkraften är den klart sämsta av de s.k. klimatneutrala energikällorna. Kanske räcker det med att bara använda bättre energikällor, effektiviseringar och vettigare konsumtion för att ersätta den. Svaret på denna empiriska fråga är mycket bättre som vägledning för ett beslut än vad någon opinionsundersökning kan vara.

Äktenskap dödar

2008-01-22T23:11:00.000+01:00

Som en ny sysselsättning efter lördagens legendariska fest gick jag och personen som tillförde supersociala förmågor och såg filmen Control igår. Filmen är ett synnerligen rockfotografiskt porträtt av Joy Division-sångaren Ian Curtis som hann med att bli en superstjärna och göra en av historiens främsta plattor innan han tog sitt liv vid 23 års ålder.

Ett äktenskap vid nitton års ålder, en obehaglig epilepsi, en krävande publik och en affär med en beundrande journalist blev för mycket för ett bräckligt ungt geni. Hans uppriktiga simultana kärlek till två personer och fruns egoistiska ovilja att acceptera den och finna sig i att dela honom med en annan blev hans död (detta är förstås bara ett av många möjliga perspektiv på historien). En nästan lika obehaglig följd av det heteronormativa kärnfamiljsidealet som de områden av villor med garageuppfart alternativt radhus med carport som man ibland tvingas beskåda när man har vägarna förbi.

Naturligtvis är inte heller alla alternativ till detta ideal helt oproblematiska. Av genetiska skäl kan det finnas skillnader mellan könen i benägenhet att känna dragning till flera personer samtidigt, något som kan vara en delförklaring till vissa kulturers öppenhet för det ena könets rätt till månggifte (men på intet sätt rättfärdigar strukturen i de äktenskapen), men dessa skillnader riskerar också att på just det sättet leda till att förhållanden blir ojämlika. Eftersom en konflikt i den här typen av fråga innebär att känsla står mot känsla – kärlek mot svartsjuka – och den ena parten alltjämt måste vika sig så kan det kanske leda till lika dystra utvecklingar som för Curtis.

Om man bortser från den faktorn och för ett rationellt argument blir det dock ganska svårt att se vad monogamitet ska vara bra för. Äktenskapet uppfanns så vitt jag vet för att det skulle bli möjligt att med säkerhet veta vem som var far till ett barn, en roll som kan betraktas som utspelad. Skulle jag någon gång gifta mig så är det i första hand (bortsett från att det är praktiskt juridiskt) för att min mamma har lovat att sjunga på bröllopet. Tur att en del politiker har koll på frågan.

Sport exakt

2008-01-22T20:13:00.001+01:00

Sydsvenskans krönikör är inne på diskussionen om vad som ska räknas som sport och inte. Det är ett ämne jag har funderat en hel del över, och jag kan ganska säkert konstatera att det varken är en sport att ragga killar på krogen eller att svettvolymen som genereras på något sätt skulle vara avgörande. Som jag ser det måste tre kriterier vara uppfyllda för att en aktivitet ska klassas som sport:

Ett tävlingsmoment måste ingå. Prestationerna måste således vara mätbara för jämförelse med andra individers, alternativt samma individ vid annan tidpunkt. Annars rör det sig om en lek eller hobby.
Tävlingsmomentet ska till viss del äga rum i den materiella världen, alltså inte enbart i den begreppsliga. Utformningen på de kroppsdelar och eventuella redskap som används får alltså en betydande roll för förutsättningarna. På så sätt utesluts spel där redskap som kort och pjäser endast fyller funktionen av representation för idéer.
Upplägget måste vara sådant att slumpen får underordnad betydelse. Detta innebär att förutsättningarna måste vara kända på förhand så att träning är möjlig (jippotävlingar utesluts). Uppgörens längd bör därtill vara anpassad för att slumpmomenten ska bli tillräckligt många för att konvergera mot en jämn fördelning av gynnsamma utfall deltagarna emellan, något som ger en gränsdragning mot andra typer av spel (krogbiljard skiljs från mästerskapsbiljard).

Det kan sedan diskuteras om det finns någon skillnad mellan sport och idrott, men den distinktionen kan betraktas som mindre intressant. Min uppfattning är att idrottsbegreppet kan vara något snävare och inte omfatta sporter där det fysiska tävlingsmomentet handlar mer om kontroll än om en direkt kraftmätning. Men det är det ju som sagt ännu färre som bryr sig om.

Jag är en festis

2008-01-21T00:31:00.001+01:00

Den låga bloggaktiviteten under den senaste tiden kan kanske delvis skyllas på att mina tankar varit upptagna med den fest på temat framtid som jag hade bestämt mig för att arrangera på lördagen i den nyss gångna helgen. Jag har även haft att stå i med teoretiskt filosofisk uppsats och sittning som avslutning på höstterminens kurs. Att uppsatsskrivandet sammanföll med en tidsperiod då jag varit i behov av att göra förberedande insatser inför festen var ett lyckligt sammanträffande, eftersom tillfällen att få saker gjorda som bekant inte blir bättre än de då man egentligen borde göra något annat.

Med uppsatsen gick det ändå helt okej. Jag höll mig inte helt och hållet till ämnet men lyckades å andra sidan knäcka den ena artikelns argument, något jag i vanlig ordning var väldigt nöjd med. Sittningen blev riktigt trevlig och avslutades med en imponerande allsångsinsats i den för sammanhanget nödvändiga Monty Python-hitten Philosopher's Song. Nu väntar en termin av den praktiska motsvarigheten innan jag kan känna mig färdigfilosoferad.

Framtidsfesten upplevde jag som en framgång, besökarantalet blev utifrån lokalens storlek och tilltuggstillgången väldigt lagom, och mina ansträngningar för att varje gäst skulle trivas tycktes ge goda resultat. Arbetet underlättades dessutom rejält av de korkskruvslånande och supersociala respektive ballonguppblåsande förmågor jag fick assistans av. Resultatet blev en förträfflig tillställning, på min ära. Det enda jag saknar är att kunna se fram emot den.

Vad kan stoppa mig nu?

2008-01-07T20:06:00.000+01:00

I år har jag bestämt mig för att göra något åt att jag ofta glömmer bort saker jag ska göra och har svårt att få något uträttat eftersom jag är så dålig på att planera. Jag har införskaffat en kalender!

Min bror och jämställdheten, del 2

2008-01-06T23:17:00.000+01:00

Ett jämställdhetsbråk som mest tycks bottna i Pär Ströms användning av begreppet feminism i sitt inledande inlägg, bröt ut på debattsidan i en av landets större dagstidningar. Visst känns det inte lika hippt att kalla sig feminist nuförtiden som för några år sedan (vilket också är en av huvudanledningarna till att jag gör det), eftersom ordet av ogenomtänkta uttalanden och besynnerlig ryktesspridning har svärtats ner till den grad att det i ökande utsträckning börjat likna ett skällsord. Och givetvis är stigmatiseringen av jämställdhetskampens frontsoldater ett problem, liksom det dödläge som uppstår i debatten.

Lyckligtvis har min bror en finfin lösning. Eftersom ordet feminist har fått en så negativ klang så bör jämställdhetsförespråkare, oavsett om de i nuläget kallar sig feminister eller inte, istället börja kalla sig för något annat. Man bör dessutom välja att kalla sig för ett ord som i dagsläget inte används. Som t.ex. neger.

2007 var året

2007-12-31T17:20:00.000+01:00

Det gångna året innehöll måhända inte lika mycket Finland som föregående år. Något det däremot innehöll var inte mindre utan betydligt mer än 16 blogginlägg från min sida, vilket ger mycket större möjligheter till referens vid den sammanfattning av året som jag nu kommit fram till. Så om ni behöver påminnas, 2007 var året då...

Jag i januari äntligen fick uppleva Raymond & Maria live (samt testa min nya uppfinning) på en sprakande tillställning i sällskap med två av Sveriges enda andra fans, utpekade svenska folket som mördare, redovisade hur en inte särskilt inspirerande kurs gav inspiration till en lösning på upphovsrättsfrågan, samt reflekterade över min egen obetydlighet.
Februari bjöd på en livsförändrande schlagerfest vilken jag hastigt och lustigt blivit inbjuden till efter att ha googlat på mitt namn, och intet ont anande omtalade i förväg i ett bussfilosoferande inlägg. Jag återupptog en gammal favorit, lovsjöng Jämtland, spred mer glädje än jag kunnat ana på alla hjärtans dag, utsåg svenskans fulaste ord, definierade mig själv, och lattjade med statsskick.
Den tredje månaden innebar slutet för den gamla favoriten, men även en comeback efter lång frånvaro från demonstrationståg. Dessutom kom jag till Sverigedemokraternas undsättning i diskussionen om Zlatan, sågade det lokala hockeylaget för första gången, bytte ansikte, förutspådde blågul kollaps (och tjänade pengar på det) innan jag avslutade med att återkomma till Zlatandiskussionen.
April inleddes med ännu ett nederlag, fortsatte sedan med barndomshemsförsäljning och en inventering över poplandskapets tillstånd. Jag flumbloggade om normer, dissade ateister, utredde de djurrättsprinciper som emellanåt blir kontraproduktiva, följde irländsk hockey från fåtöljen och avslöjade hur jag lyckats undvika Babylonsjukan.
Maj var månaden för en jämförelse mellan svensk och kinesisk arbetsmarknadspolitik, listor över tear-jerkers i olika former, ännu en fantastisk schlagerfest, en kritisk massa kärnkraftsbabbel, okritiskt hyllande av TTA, och hatkärlek till sportmagasinet S.
Det i juni var världspremiär för genusmarxism. Därefter kom en förklaring av Annika Norlins genialitet, en underbart osannolik EM-kvalmatch, allegorisk-romantiskt diktande, och utlandshyllningar till Raymond & Maria. Sen var det dags för mitt legendariska motbevis av heteronormen, följt av mitt egna ställningstagande i queerfrågor. Den inläggsintensiva månaden avrundades med att påpeka det förträffliga i att lura barn på pengar, få mina egna stordåd listade, och lovsjunga Möllanpretton.
Jag tillbringade juli månad med att visa min uppskattning för Mette, börja flytta, än en gång fylla år, blogga loss om Hysén på Pride, ironisera över Mellanöstern, leka scout för en dag, och till sist åka på min andra Emmabodafestival för att under alkoholpåverkan frikopplas från mitt biologiska ursprung.
Att det blivit augusti fick mig att se tillbaka över vad jag åstadkommit sedan den första schlagerfesten. Efter detta började jag söka njutning i homoerotik, ondgöra mig över trackandet av dem som röker holk ibland, börja gnälla även på stadens fotbollslag, festivala mera, försöka lyckönska en barnaföderska, och ta avsked av mitt hood för att inleda ett nytt liv på sämsta tänkbara sätt.
September var en tid för mig att glo på sport, göra en Aristoteles för svenska språkets skull, omdefiniera min umgängeskrets och på mitt alldeles egna vis bära rött för de protesterande munkarnas skull.
Jag ägnade oktober åt att dissa damfotboll, käfta vidare om normer, gå med i samma politiska parti som mina kompisar och lägga mig i debatten om yttrandefrihet i tunnelbanan.
November blev en framgångsrik bloggmånad med inlägg om jämförelse mellan ord- och samhällsklasser, fotboll (med ny diss av damfotboll), Bara Bröst-kampanjen, icke-postmodernistisk idrottsforskning (med ytterligare diss av damfotboll), nedtystade integrationshinder, förtjänsterna av min interna kritik, och avslutningsvis en Raymond & Maria-uppbackad känga åt konsumtionssamhället.
Jag verkade ha gått i ide under december, men släpade mig upp för att formulera en kommentar till en kommentar, ett argument för konventionella pronomina, en drift med idrottsanalfabeter, och en kontaktannons som alla kan känna sig diskriminerade av.

Med så mycket bra saker redan sagda börjar det bli svårt att föreställa sig vad jag kan fylla den här bloggen med under 2008. Tips kommer få ett varmt mottagande.

God fortsättning!

2007-12-30T16:07:00.000+01:00

Tomte misstänkt för sexuellt ofredande – Signalement: Man med vitt skägg och röd luva

– Rubrik i Kvällsposten

Spännande kontaktannons

2007-12-20T17:01:00.000+01:00

Sökes:
Person av den överlägsna rasen tillhörande det svaga könet, med normal sexuell läggning och bekännande till den enda sanna tron. Ej mongo.

Allt nytt är inte nyheter

2007-12-17T17:31:00.002+01:00

Snubblade över en klubb på Facebook (stället för att förändra världen) med titeln Sluta visa sport på nyheterna, det är INTE nyheter! och en rad sylvassa argument för att de 117 tappra medlemmarna ska kunna uppnå detta mål. Eftersom jag gillar att kärleksfullt dela ut konstruktiv kritik till förkämpar för mål som jag stödjer har jag än en gång tagit mig an den uppgiften:

- Sport ÄR inte nyheter

Vårt budskap är vagt och kanske i behov av ett ytterligare förtydligande i stil med "SPORT är inte nyheter". Och varför inte tillägga "Sport är inte NYHETER" när vi ändå är igång?

- Det finns tusentals olika intressen, ska alla visas på nyheterna?

Självklart inte. I rättvisans namn bör inte innehållet i nyhetsprogram intressera någon.

- Sport gynnar ingen förutom utövarna och inkomsttagarna.

Håller med om att detta är upprörande. Något som gör anspråk på att vara en del av ett modernt samhälle bör givetvis även tillgodose nolltaxerares intressen.

- Sport orsakar onormalt slitage på kroppen

Det är otydligt hur detta argument talar för vår sak, och vi bör förklara vilket enormt obehag vi känner inför att tvingas bevittna sådant i något annars så harmlöst som nyhetssändningar.

- Sport och tävlingsmänniskor står för 99% av allt våld i samhället

Å andra sidan är tråkiga människor nästan lika illa som våldsverkare, och 99 % av alla tråkiga människor är ointresserade av sport. Jag skulle personligen rentav föredra en snabb död genom ett järnrör i huvudet framför det utdragna och plågsamma förfarandet i att bli uttråkad till döds.

Det man inte har lust att prata om, därur slingrar man sig

2007-12-14T22:16:00.000+01:00

Intressant diskussion med en intressant person i kommentarerna till Marias inlägg idag. Med ett mindre aggressivt tilltal representerar han en uppfattning inte långt från min egen, och lustigt nog är han inne på samma slutsats som jag själv haft i bakhuvudet hela tiden: att den postmodernistiska inställningen att det är sant att det inte finns några objektiva sanningar är ungefär lika freaky som positivismens metafysiska ställningstagande att metafysiska frågor är meningslösa. Eller, som M.A. Numminen uttryckt den: